Efter en hel dag i bilen där AC inte funkade kändes det skönt att vara framme här i Aira vid 17.30-tiden. Det fanns nybakat bröd och grönsakssoppa i köket till kvällsmat. Ska koka vatten till duschen för att varmvattenberedaren inte funkar men det finns en ny i en av alla kartonger som är med hit. Gunnar är ganska trött efter en dag vid ratten. Ser framemot nattensvila här i det tysta Aira. Sköt om Er.
Imorgon styr vi kosan mot Aira, bilen är fullastad och tankad. Hunnit med att träffa Roland Sjölander ikväll och ätit middag tillsammans med honom. Även denna gång kör Gunnar den gamla bilen västerut vi orkar inte invänta Toyota Hiluxen. Wassihum får köra in den tillsammans med nya kylskåpet och lite mer packning som inte fick plats idag. Jag hade lovat två personer att få åka med oss så ingen packning innuti kabinen. Ni får gärna tänka på oss imorgon! Vi hörs.
Hej Vänner 021117 Dodoma
Lowassa är 8 år och mycket intresserad av bilar. Han frågade mig om vi har Toyota i Sverige och det svarade jag givetvis positivt på. Kanske fem olika modeller,sa jag. Kunde inte komma på så många i farten. Va’ fattiga ni måste vara då. Här finns det ju i alla fall tio olika modeller.
Detta blev början till att han och jag har räknat Toyota modeller. I söndags slutade vår högst ambitiösa undersökning och han sa då, att skriv nu och tala om att vi är rika på Toyotor i Tanzania.Så på hans uppmaning kommer så här vår lista:
Morgonsolen lyser på några skolbarn på väg till skolan utanför SIL-kontoret i Ayer Tena
Kära läsare,
får man komma med ett litet musiktips såhär på måndagsmorgonen?
Det är morgon i mångmiljonstaden Addis Ababa och det är folk och rörelse på gatorna. Och inte minst bilar. Bilar, bilar, bilar, bilar, bilar, bilar av alla de slag. Längs med trottoarerna står människor i långa köer för att få tag i en av de åtråvärda lediga platserna i någon av stadens många minibussar som fungerar som allmänna transportmedel. Förhoppningen är att de ska hinna i tid till arbetet men innan dess måste de sitta både en, ja kanske t o m två timmar, i trafiken. Här lever människor varje dag i urbaniseringens skugga.
Jag har tur. Jag har både nära till arbetet och en egen bil. Jag behöver inte sätta mitt hopp till de nyckfulla minibuss-systemet utan kan ge mig av när jag själv vill i en välservad bil som troligen inte kommer att få motorstopp mitt på gatan innan den nått sitt mål. För mig tar resan från vårt hem i Mekanissa till kontoret i Ayer Tena bara ungefär 20 minuter. För till råga på allt åker jag MOT trafikströmmen och slipper sitta i kö vid Mikael-kyrkan i uppemot 30 minuter (som de som åker i motsatt riktning måste). För de flesta Addis Ababa-bor tillhör trafiken, och trafikköerna, en av de många dagliga prövningar som man måste igenom.
Jag sätter mig i bilen och påbörjar resan. Kryssar mellan bilar, getter, livsfarliga motorcyklister, åsnor och folk, folk, folk som hukande och småspringande korsar gatorna med livet som insats mitt bland alla avgaser. Så händer det som så ofta händer: en av de stressade minibusschaufförerna pressar sig in mellan trottoaren och min bils högersida och kör om i raketfart. Helt livsfarligt! Jag motstår (denna gång….) impulsen att lägga mig på tutan. (Tänker på min milde makes förmaningar om att släppa ut frustrationer genom aggressiv användning av tutan. I synnerhet som vår fina Toyota pryds med den vackra dekalen “Swedish Evangelical mission”.). Men det är ack så lätt att bli arg och frustrerad (och tuuuuutaaa lite för läääääänggeeeeeee!!!!) i Addis Ababas trafik. Jag begrundar ett tag det faktum att jag har så lätt till vrede och frustration medan vår Fader är mild, sen till vrede och rik på barmhärtighet. Herren får förbarma sig över mig!
I det ögonblicket kommer låten. Min telefon, som spelar musik, byter i det ögonblicket sång och den kristna låtskrivaren Sarah Groves stämma ljuder fram i den pressade situationen. Det finns få sångare som når så in i mitt centrum som just hon. Hennes texter är så andefyllda och rika; hon lyckas sätta ord på det som egentligen är oförklarligt:
“This is grace, an invitation to be beautiful.
This is grace, an invitation”
“Detta är nåd, en inbjudan att vara vacker.”
Så sant och så vackert. All frustration rinner av mig; det är ju detta som det viktigaste, som jag innerst inne är övertygad om. Jag, vi, är inbjudna att vara en del av den vackra berättelse om Honom som lagt ner sitt liv för oss. Han bröt sig ner, bröt sig fram, bröt sig igenom tid och rum så att vi kunde få vara en del av Hans bygge, Hans verk.
“And I want to add to the beauty
To tell a better story
I want to shine with the light
That’s burning up inside”
“Jag vill bidra till skönheten
berätta en bättre historia
Jag vill lysa med det ljus
som brinner inuti mig”
Viss musik, vissa låtar, kan få oss att hitta tillbaka till ursprungskallelsen som vi alla människor har: Att vara vackra, att få vara ett bidrag i att föra fram Hans frälsarberättelse, att få vara en del i skapelsen som ärar Honom. Och Han är alltid nära, även i vardagens små och stora svårigheter och prövningar. Hela vägen går Jesus med oss.
Så tack till Sarah Groves, för att hon påminner oss om uppdraget. För att hennes musik talar till vår ande, som hjälper oss att se på världen och andra människor med Hans ögon, med mildhet och barmhärtighet.
“Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.”
Romarbrevet 12:2
Guds frid!
Sophia
Hej Vänner 291017 Dodoma
Under mina dagar i Chitgeo och könsstympningsseminariet händer också annat.( Där fick ni ett bra ord för den gamla hängningsleken.)
+ Prästen Senge bodde förut i en by som heter Handa i västra delen av vårt stift. Hela detta området ska nu bli ett nytt reservat för djur, är det tänkt. Det finns vilda djur i området och nu vill staten att hela byn ska flytta på sig,men de har inte sagt vart folk ska flytta.Cirka 10 000 människor tvångsflyttas alltså. Där har Senge byggt sig ett hus och han har köpt sig åkrar. Hans fru är där nu för att ta hand om skörden. Nu har de 30 dagar på sig att flytta,sedan kommer staten med sina maskiner för att rasera husen. Stiftet har inte haft pengar att flytta på Senges bohag ännu,men nu hoppas jag att de skaffar fram pengarna,annars är det risk för att bohaget mejas ner i jorden. Några av barnen bor med pappa i Chitego i stort sett utan något annat än några sängar. Bed för honom och hans familj.
Här sitter Senge och jag utanför hans hus för vårt morgonsamtal innan dagens bestyr börjar.
Givetvis kommer sjuklingar för att få råd. Ezekielis mamma kom för att visa mig sin hand. Hon blev ju svårt brännskakad för några år sedan när hon ramlade i elden vid ett epileptiskt anfall. Hon blev opererad och all hennes smärta försvann. Nu har dock hennes svårt förtvinade pekfinger börjat att värka mycket och den skakar nästan hela tiden. Vad ska jag säga mer än att en doktor måste titta handen.
Ulf har du någon medicin till denna pojke?
Nya sätt att göra förvaringskärl fick jag se. Tänk er att man har ett träd med en stam med en diameter av 15 centimeter. Runt trädets stam finns en ganska tjock bark, kanske mer än en cm. När man hugger ner trädet tar man försiktigt bort barken och skär den i kanske halvmeter långa “takrännor”. Den täpps till i varje ända med våt lera och du har ett kärl för att utfodra djuren med.
Varje kväll innan mörkret försöker jag att hinna med en promenad,alldeles ensam.Härligt! Denna gången blev det ingen lång promenad. Jag satte mig vid det lokala fiket som vid denna tid var tomt.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf
Hej Vänner 291017 Dodoma
Fyra dagar ute i Chitego är avklarade. Fyra dagar av många olika känslor bland deltagarna – frustration,ilska,glädje,förvåning och framtidshopp…..och i mitt fall tårar.
Fyra intensiva dagar som har handlat om könsstympning – ännu en gång alltså.I denna fråga får man inte ge upp. Det måste tas upp igen och igen och det är så vi nu planerat.Förra seminariet handlade mest om vilka olika kulturyttringar vi ser i vårt samhälle och vilka som är bra och vilka som är dåliga. Och då hamnade faktiskt stympningen bland de dåliga yttringarna – på deras eget förslag. Kanske för att dom vet att staten inte accepterar detta.
Denna gången handlade det dock enbart om detta ingrepp som en del kallade en välsignelseakt och andra åter en förbannelse som lagts på kvinnosläktet.Och just det senare kom fram åter och åter igen att det just är en förbannelse som lagts på kvinnorna. Men varifrån kommer denna förbannelse? Efter långa diskussioner kom de själva fram till, att deras kultur har lagt denna börda på dem. Är vi då lurade av vår egen kultur? Kanske är det så. Kanske behöver vi göra en större inventering av vad vår kultur innebär för oss idag och inte bara ta över saker som funnits i all tid?
Vi tittade också på filmer som visar ingreppen och dessa filmer berörde mycket starkt. Vi visade filmerna i delade grupper ska sägas.Kvinnorna satt som stenstoder när vi visade för dem,medan en del män skrek rakt ut. Några män skulle minsann gå hem och aga sina hustrur för att de tillåtit detta ingrepp ske på deras döttrar. Efter långa diskussioner insåg männen att de också har del i detta och skulle bära en del av bördan också. De är också en del av den i detta fall grymma kulturen. Vi kunde räkna upp många nackdelar med stympningen, men faktiskt kunde ingen ge en fördel.
Från att inse det negativa, till att byta inriktning är dock svårt. Många tog ett definitivt steg under dessa dagar, medan andra sa att de måste ta detta beslut gemensamt på hemmaplan. Det handlar ju om så mycket:
+ kommer våra döttrar att få makar om de inte är stympade;
+ kan de få barn – det finns en tro hos en del, att massajflickor som inte är stympade kan inte få barn;
+ massajflickor som inte är stympade får handikappade barn;
Med många exempel från bland annat en ng’ariba och en barnmorska som var med, förstod de att många av deras farhågor inte var sanna.
I och med denna ståndpunkt var vi tvungna att stoppa för denna gång. Men det var i en känsla av framsteg och framtidshopp vi slutade och ser fram emot nästa seminarium då vi ska se ännu mer på framtiden.
Jag vill också tillägga att denna gången hade vi också separata klasser för barn från 7 års ålder upp till ungefär 13 års ålder. Det är för dem en del av vardagen att tala om omskärelsen och om stympningen,så det var ett naturligt steg att ta. De flesta hade ingen egen åsikt i frågan – och det lade vi heller inte på dem – men de fick riktiga fakta att ta ställning till. Vi uppmanade dem att fortsätta att diskutera med sina föräldrar om detta.
Till förmiddagsfika fick vi – liksom förskolebarnen – uji – alltså välling. Därav följande fotografi.
En färgstark kvinna – inte i färger utan i åsikter – från staten, var med och berättade hur hon varit med när hennes äldre systrar stympats och hur de senare skyddat sin lillasyster som idag “är hel” ,som hon själv sa. Hon slutade med att säga :LÅT OSS SE FRAM EMOT KVINNOR MED HELA KROPPAR.INTE STYMPADE.
Bed för dessa kvinnor – de som är stympade och idag känner sig lurade och för de som vill stå upp för en förändring.
MUNGU AWE PAMOJ NANYI.
Mwalimu Ulf
Ni har troligast sett/hört att det varit oroligheter i Ambo. Ambo är en stad vi passerar på vägen in till Aira. Idag är vår plan att åka till Aira på torsdag om det är lugnt efter vägen. Vi lovar att kolla läget ordentligt innan vi reser västerut.
Hej Vänner 241017 Dodoma
Många av er som varit på besök här i Dodoma har träffat mitt barnbarn Ezekieli. Och ni har sett hur svårt han haft att andas på ett normalt sätt. Nu är han opererad för halsmandlarna och han lär sig sakta men säkert att andas genom näsan också. 
Här sitter han två timmar efter operationen och äter kokbanan.Allt har gått bra.
MUNGU AWE PAMOJA NANYI.
Mwalimu Ulf
Se redovisningen som PDF-dokument via länken nedan.
Halleluja säger vi idag! Vid frukosten kom Wassihum in med våra efterlängtade arbetstillstånd! Nu kan vi börja jobba! Vi har varit tillbaka i Aira några dagar och bland annat fräschat till vardagsrummet. Vår åtgärdslista på vad som behöver fixas på huset, (vi skrev den i April!!!), är fortfarande inte gjort något åt. Vi får utöva påtryckningar när vi återvänder.
Nu behöver vi ett inhemskt ID kort och så kan vi förhoppningsvis hämta ut den nya bilen snart. De närmaste dagarna ska vi vara lite kulturella tillsammans med Rose-Marie och Lennarth som är här på besök. Vi ska visa lite av vad Addis Abeba har att bjuda på.
