Vi dras med pyttepyttesmå svartmyror i vårt kök lite av och till. Inte särskilt störande alls och väldigt lätta att styra om så de håller sig på utsidan av huset: man dödar helt enkelt manuellt alla myrorna som kommer in under köksfönstren med en silvertejpremsa i en kvart så fattar de smarta varelserna att det luktar död och pina åt det hållet och så håller de sig undan ett par tre månader. De bor egentligen på utsidan vårt hus så att säga och för en mycket försynt tillvaro mellan tegelstenarna och i sprickorna i husgrunden och även om de är väldigt många till antalet – väldigt många – så är de på det stora hela rätt harmlösa hyresgäster. När jag kom ut på verandan igår kände jag dock att det luktade svagt av myrsyra i hela luften och såg hur miljontals vandringsmyror kom vällande fram över gräsmattan.

Vandringsmyror är raka myrmotsatsen till de idde-bidde-små svartmyrorna. Vandringsmyror har inga permanenta bon: de kryper in i någon hålighet eller spricka och biter tag i varandras kroppar och bildar på så sätt ett levande bo av tusentals individer med både gångar och kammare i. De tågar i enormt antal och sprider ut sig över en stor yta där de sätter sina kraftiga käkar i allt ätbart som rör sig (eller inte rör sig) och klipper upp det i lagom stora bitar som sedan forslas till de myllrande arbetarna som väller fram på särskilda och temporära myrmotorvägar som göder den ständigt flyttande kolonin med proteiner och kolhydrater nog att låta kolonin fortsätta att ständigt flytta på sig.

Vandringsmyror är rätt stora myror med enorma käkar som kniper stenhårt efter den utväxlade grensaxens princip: lite i taget tills det som skulle klippas av är avklippt. (Jag minns mycket väl hur jag när jag var liten fascinerades av en dokumentär från något naturfolk som använde dessa små bestar till sutur: de klämde ihop såret, tog en myra i taget och lät den begrava käkarna i varsin sårkant och när den väl bitit igenom knipsade de av huvudet på myran vars käkar då fortsatte vara låsta och därmed fungerade utmärkt som ett stygn som sedan bröts ner av kroppen i takt med att såret läkte. Genialiskt. (Jag kan entusiastiskt bekräfta att det är precis så dessa myror fungerar och även om jag inte har sytt ihop något sår med dem så har jag testat själva principen mycket framgångsrikt.)

Dessa vandringsmyror är kända mördare och har många mindre smickrande namn och när jag nu såg hur de plötsligt började välla uppför vår verandatrappa så var det inte utan att jag blev lite förskräckt. Vi har fått för oss att de kanske inte så gärna går in i den typ av hus vi bor i (med hög stengrund etc.) så även om vi hört en del skräckhistorier från missionärer som fått allt uppätet inomhus av dessa brutala små (stora) insekter så har vi inte varit så oroliga att det skall hända oss – de är strängt taget på marsch stora delar av regnperioden och har åtskilliga gånger invaderat vår gräsmatta men alltid hållit sig utanför huset. Uppenbart var dock att så inte skulle bli denna gång:

Med någon meter i minuten kom de stadigt närmare verandadörren efter att först ha tömt vår källare på allt ätbart (gråsuggor, kackerlackor, maskar, larver etc.). Jag insåg att det nu var dags att ta fram de goda råden från missionärsutbildningen och mindes väldigt tydligt att vår käre Klas Lundström försäkrat att aska hjälper: ”Strör man aska runt huset så slipper man vandringsmyrorna – de tycker liksom inte om den.” Så jag sprang iväg i full fart för att tömma vår lilla medidja (etiopisk spis) som jag använder som ässja på innehåll, beväpnade mig med en kvast och var tillbaka på ett par minuter.

Då ser jag till min stora förvåning hur vandringsmyrorna liksom gjort halt högst upp på trappan stoppad av de minimala pyttesmå svartmyrorna och det var från svartmyrorna lukten av myrsyra kom: i breda och mycket distinkta försvarslinjer hade de formerat sig till motstånd och skydd av sina bon och ägg längs hela väggen och trappan och släppte inte förbi så mycket som en enda rovmyra. När jag tittade närmare såg jag hur vandringsmyrorna inte bara undvek svartmyrorna utan var direkt livrädda för dem och hela den näringssökande delen av vandringsmyrorna (de som inte går i led utan sprider ut sig som ett dödande och ätande täcke och som nu kom uppför trappan) fick vika av och söka sig undan leden av svartmyror på såväl vägg som trappa.

Om någon vandringsmyra kom för nära rusade genast ett par tre stycken svartmyror emot den och applicerade en mikroskopiskt liten droppe myrsyra på den genom att fälla upp bakkroppen med droppen utklämd och gnida av den mot vandringsmyran. En droppe fick vandringsmyran att fly hals över huvud, två droppar och den började få konstiga domningar i benen som plötsligt började släpa efter och inte lyda. Tre-fyra droppar och vandringsmyran krummade ihop och ramlade på sidan: uppenbarligen helt utslagen och till och med ofta dödad av den lilla coctailen från svartmyran.

Undra på att de alla vek av åt annat håll! Mycket fascinerad av detta skådespel såg jag hur svartmyrorna effektivt skyddade sin del av vårt hus och därmed oss. Resten av verandan (myror tar ju inte bara trappan) såg jag till att skydda med Klas goda råd som visade sig vara precis lika effektivt som han lovat (tack Klas!) och så slapp vi myrintrång och bärsärkargång.

Så nu har våra svartmyror gått från att vara harmlösa hyresgäster till nyttiga husbeskyddare i våra ögon och det kommer smärta mig lite extra när jag blir tvungen att ta fram silvertejpen nästa gång…

Fyra är det som är små på jorden

och ändå visast bland de visa:

myran är utan styrka

men samlar sin föda om sommaren,

klippgrävlingen är utan kraft

men bygger sitt bo i klyftorna,

gräshoppan har ingen kung

men rycker fram i slutna led,

ödlan kan fångas med händerna,

ändå finns den i kungens palats.

Ord 30:24-28

Kära läsare!

Ville bara avlägga en liten (glädje)rapport om konsulteringen som avslutades i tisdags. Det var nämligen den sista konsulteringen före utgivningen av NT på detta språk. Hela teamet har arbetat med detta mål i sikte i många år och nu har de alltså nått denna milstolpe – det är stort! Det återstår fortfarande ett par års arbete men sedan kommer evangeliet att nå denna folkgrupp, på ett eller annat sätt. Oklart om det blir audio till att börja med eller kanske delar av NT i skriftlig form.

Konsulteringen innebar många tillfällen att vända och vrida på uttryck som “i Jesus Kristus” och “i den Helige Anden”  (vad betyder det där i:et egentligen?), diskutera underrubriker, uttolka bildspråket i kap 9 med dess krukmakare och lera, problematisera exegetiska val, resonera kring sambandet mellan olika verser (är v 8 en utvecklingen av resonemanget i v 7 eller är det en motsägelse eller kanske början på ett helt nytt resonemang? Och hur kan vi visa detta genom språket?) För min del innebar konsulteringen en nyttig övning och man måste väl säga att min lilla insats på det stora hela gick bra. Det var svårt ibland med amarinjan, i synnerhet som Paulus diskussion delvis är så snårig. Men jag fick god hjälp av min konsult-mentor.

Så tack till Fridens Gud! Det verk han en gång påbörjat ska han också fullborda. Översättarteamet har fått bevittna hur Kristus hjälpt dem att fullborda det mödosamma verk de en gång påbörjade.

Paulus, när han talar till Efesos-församlingens äldste:

“Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.”   Apg 20:24

Hej vänner!

Jag sitter för närvarande i SILs bibliotek och förbereder mig för min första översättningskonsultation. Koncentrationen är total (i mitt anletes svett, eller hur stod det nu igen i 1 Mos 3??), som ni ser på bilden (som smygtogs av Christina Ledin för ett par veckor sedan när hon var här och hälsade på)  (Oj vad många parenteser det blev här nu då!!).

Det är framför allt Romarbrevets 14:e och 15e kapitel jag riktar in mig på; två kapitel i vilka Paulus briljerar i övertalningsförmåga och intellektuell skärpa. Men också i kärlek och omtanke om nästan.

Eftersom översättningsprojektet i fråga återfinns i ett känsligt område är det inte många detaljer jag kan ge, än mindre lägga upp bilder på teamet. Det finns bara en kopia av den så kallade back translation till amarinja och den fick jag tillgång till först idag, så nu är det KÖTTA läsning som gäller. Och försöka ställa rätt frågor. Inte helt lätt för en oerfaren consultant-in-training, i synnerhet inte eftersom just denna Back Translation är handskriven. Hoppas hinna genom kap 14 idag.

(För er som inte vet, fungerar det alltså så, att översättningen, som är gjord av modersmålstalare, i sin tur översätts till amarinja, som är det språk teamet och konsulten har gemensamt. Det är sedan den översättningen, en så kallad “back translation”, som konsulten läser och ställer frågor till. Att utbilda konsulter som talar alla språk i världen går inte, som ni förstår).

Under de tre kommande veckorna ska teamet arbeta tillsammans med en erfaren konsult och mig och vi ska tillsammans försöka förbättra översättningen.

Bed för teamet och för konsultationen. Om beskydd för översättarna. Att vi tillsammans ska kunna hitta saker i texten som kan åtgärdas så att översättningen blir riktigt bra och Guds evangelium kan predikas även på detta folks modersmål.

“Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud.”

Rom 14:11 (efter Jes 45:23)

Frid och glädje!

Sophia