Hej Vänner.                    240717   Dodoma.

…..är ord som jag helst inte skulle vilja känna till. Men ordförrådet utökas, efter att uppgifterna dyker upp. Översättningen av orden blir” könsstympning” och “hon som utför könsstympningen”. Här i landet utför man den lilla stympningen, då man tar bort klitoris. Det finns exempel på större ingrepp, men det gäller då inte massajer, utan mer uppe i Moshiområdet bland wachaggafolket. Förr tiden gjorde man det på ganska stora flickor,men idag görs det oftast när de är mycket små . Antingen med en liten kniv eller ng’ribas långa  nagel. Det är långt ifrån alla stammar som använder sig av könsstympning,men det är alltför många för att man ska vara tyst. Det är i lag förbjudet,men vad hjälper det, när det är en del av många stammars kultur.

När pojkar omskärs, så planeras detta öppet och det är något som pojkarna längtar efter. De blir moraner efter detta och det är efterlängtansvärt. Pojkarna förbereds under lång tid och de är helt införstådda med vad som ska ske.

När flickorna ska stympas får de inte veta något i förväg. Förr, när de var ganska stora, blev de bortrövade eller lurade med att de skulle få honung och i stället blev de fasthållna av flera kvinnor och sedan tvångsstympade.Om de flydde blev de förföljda av unga moraner som till slut tog dem till fångna. De  kunde bli förföljda i många månader. Könsstympningen var ett måste.

1997 hade jag ett första seminarium om detta. Några bosättningar ute hos massajerna beslöt att inte göra ingreppet. Medan andra fortsatte. Diskussionerna fortsatte i små grupper men vi nådde inte ända fram. Det var ett för stort ingrepp i deras kultur,som de sa.

2006 hade vi nästa seminarium och fler anslöt sig till förändringarna. Nu har vi haft ytterligare ett seminarium. Denna gången gick vi utanför stiftets personal och tog in personer som arbetar med detta dagligen. Det blev en förändring,men det berättar jag

om i nästa inlägg. Det kommer att handla mycket om kvinnan på bilden.

Mwalimu Ulf

Hej Vänner                                         290717  Dodoma

Mycket händer i mitt liv….. och det går fort. Min vän,kollega och under de första åren i Dodoma, min anställde i mitt hus, pastor Joseph Shakato fick en stroke i går. Han kan  prata, men med svårigheter och hans högra hand fungerar inte. Kanske att han kan komma tillbaka till ett arbetsliv,men jag tvekar. Bed för honom.

Könsstympning skrev jag om. Min fosterson Bartolomayo hörde en föreläsning om detta ingrepp  på universitetet där han studerar och han bestämde sig omedelbart för att ordna ett seminarium på hemmaplan i Chitego. Han visste att jag låg i startgroparna för vårt nästa steg ute i Chitego,så han tog över hela planeringen.

Fyra grupper skulle det vara:en för kvinnorna och flickorna,en för de äldre männen,en för de yngre männen och en för olika ledare i samhället – inom kyrkan och inom staten. Kvinnorna och flickorna kom i stora skaror. De äldre männen kom men inte i något stort antal. De yngre männen kom inte första dagen,men sedan dök de upp. De politiska ledarna var inte många. De var nog rädda att de skulle ställas till svars. De vet vad lagen säger,men reagerar oftast inte. Ingen kom från de närliggande sjukstugorna – varför? De vet vad som händer,men är också tysta. Vad får folk att vara tysta? Kan det vara pengar?

En ng’ariba kom också. Hon berättade öppet hur ingreppet går till. Ju yngre flicka,desto oftare använder hon sin långa nagel. Hon berättade om ersättningen hon får – antalet getter, beroende på hur gammal flickan är. Det konstiga är att hon får ju ganska många djur per år,men ändå kunde vi konstatera att hon räknas som fattig. Hon sa själv så här:

Jag är ju en kvinna som får ganska många djur per år,men de dör för mig.Jag borde vara rik,men så är inte fallet. Jag kanske skäms för det jag gör – omedvetet – och inget går mig väl.

Hon berättade hur hon idag känner obehag över de stora flickorna som ibland bärs fram till henne. Hur hon blivit slagen av flickor som försökt att fly. Hur enkelt det är, när det är de små flickorna som inget begriper. Hon tror inte att det går att komma ifrån könsstympningen inom en nära framtid. Det är en sådan stor del av kulturen,så hennes “yrke kommer att leva vidare”. Hon var inte beredd att idag säga att hon ska sluta,men när några av männen hotade med att ta henne till polisen, började hon tveka.

En av de som kom för att undervisa – Jenifa Maswaga – är själv stympad.Hon är av wagogo stam. När hon var 10-11 år kom några pojkar och sa att hon skulle få honung av dem, om hon följde med strax utanför byn. Hon fick ingen honung,men det fick istället pojkarna. Hon hölls fast under ingreppet av fyra av mammans vänner. Hon sa att hon förlåtit sin mamma,men jag tvekar. Hon återkom flera gånger under dessa tre dagar till hur osäker hon fortfarande känner sig inför sin mamma.

Under ett pass visade ledarna upp en modell av underlivet på en kvinna och man kunde se olika slags stympningar. När de visade upp den stympning som görs här,brast det ut ett jubel. Kvinnorna skrek DETTA ÄR VI!!!! De dansade runt och var stolta. Varför denna reaktion? Hjälp mig ni som vet mer om detta? Är det så att de skäms över det som de utsatts för och känner en gemenskap med andra som utsatts för samma sak?  De är ju de som står inför en förändring om det verkligen ska tas bort. De vet vad de har,men de vet inte vad framtiden innebär. Hjälp mig. Vi har diskuterat detta med expert här,men jag får inget svar som riktigt övertygar mig.Hjälp mig att spåna.

Två fotografier. Först fotot som jag skickade i förra inlägget. Hon talade länge om att det var dags för en förändring. Hon är viktig. Hon är en gammal kvinna som yngre lyssnar på. Hon visste att hon skulle mötas av tveksamhet bland de sina,men ändå ställde hon upp att tala. Jag hade vidtalat henne i förväg.Jag visste hennes inställning och hennes inlägg var värdefullt.

Dagens fotografi visar när kvinnorna står i en halvcirkel och tittar på modellen som visades upp. De allra yngsta flickorna fick inte se,men de hörde desto mer när jublet steg.

Nästa fotografi visar när Jenifa Maswaga dansar fram sitt budskap “VÄGRA STYMPNING”. 

 

MUNGU AWE PAMOJA NANYI!!

 

Mwalimu Ulf

Hej vänner.                         230717    Dodoma

Mina barn tycker det är JÄTTEKUL att ordna något på min födelsedag och det gjorde de i år också. Jag fick inte vara hemma mellan klockan 15.00 och 19.00. När jag väl kom hem fick jag en bindel för ögonen och det var SÅÅÅÅÅÅ hemligt allt. Jag bara hörde vad de njöt av allt detta. När bindeln togs bort så sjöng folk för mig och jag fick ta bort skynket framför något ? Ni kan se själva vad det var.

Fotografiet är från fjolårets julspel som hölls i mitt hus.

Sedan bjöds det på god mat och dryck och en del sång. Härligt!! Detta är också en del av  mitt missionärsliv.

 

Mungu Awe pamoja Nanyi.

Mwalimu Ulf

Hej Vänner                                               050717   Dodoma

Onsdaglunch. Jag har varit uppe på universitetet och testat mitt tålamod. Jag hade ett inplanerat möte,men hon som jag skulle träffa var inte där. För fjärde gången i rad!! Men hennes underställda sa pole till mig idag, vilket betyder stackars dig. Nu skulle jag i alla fall få träffa henne imorgon – det lovade de. Det skulle de se till.

I mitt förra epos skrev jag om flickorna som blir gravida under tiden de går i skola. Nu vet jag mer om den andra parten också.

Den pojke/man som är inblandad i detta,får ett fängelsestraff på 30 år. Just det trettio år. Men detta gäller ju bara om det vet vem han är. Om det är flickans pojkvän, som hon tycker om,anger hon ju inte honom. Även om det betyder att de kommer att gå skilda vägar,så är det ju sällan de anger pojken. Och skulle hon vilja göra abort så är det i lagen förbjudet i landet. Det betyder inte att det utförs aborter. Man kan välja vilken nivå man vill ha det på. Det finns de som kostar 40 000 shilling och då sker det oftast ute en by någonstans. Lägger man till lite på summan kan man få det utfört med sjukvårdskunnigas  inverkan.

I måndags var jag till Mlali sjukhus och träffade Isaya Joseph. Det är en liten pojke som jag träffade för några år sen. Då kunde han inte lyfta huvudet,inte stå inte greppa med sin händer. Nu  ett och halvt år senare med tränimng varje dag, börjar muskler ge sig till känna i hans kropp. Han strålar av lycka och han sjunger sig fram genom livet. Det är mycket kvar men nu kan han lyfta huvudet,han kan stå upp med stödben,han greppar mina händer med kraft och han sjunger. Han frambringar inga ord,men vi förstår ändå andemeningen i hans glädje. Vi har lång väg kvar att gå,men vi gör det med glädje. Sjukhuset tillhör Fransikaner Orden – alltså katolska kyrkan – och det är italienska läkare som kommer hit fyra gånger per år. De utför de operationer som behövs,ger instruktioner om vilken träning som ska göras och peppar personal, de kvinnor som bor på sjukhusets gästhus tillsammans med barnen och barnen själva. Det är en ynnest att få vara här ibland och bli uppmuntrad jag också.

Det finns de barn som föds med “onödigt stort bagage” som en läkare sa och det är nu deras uppgift som läkare att ta bort så mycket som möjligt av bagaget – eller lära dem att leva med det, på bästa sätt. Gud välsigne dessa människor som visar på människovärdet hos dessa barn.Det är lätt att ord blir det enda som sker:. Det är mycket svårare att förvandla orden till handling. Speciellt i denna kulturen där en lite defekt kan förstöra ett helt liv.

Kom ihåg mitt lendasord:I DE MÖRKASTE HÅLORNA HITTAR DU DE FINASTE ÄDELSTENARNA.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Kära vänner!                           020717    Dodoma

Några korta notiser först:
+ Naturvårdsverket(?) har räknat ut att 61 % av landets yta är i riskzonen för att bli öken.

+ President Magufuli har meddelat att, flickor som blir gravida under sin skolgång ska inte få gå tillbaka till skolan. Det ger inte rätta vibrationer till folk,anser han.Det sägs inte vad som ska hända med de som är fäder till barnet.

+ Presidenten har öppnat krig mot droghandeln.

+ Folk – i statlig tjänst – börjar att respektera sina anställningar. De gör bättre ifrån sig än tidigare. De kommer i tid till jobbet och är kvar till dagens slut. Kassaapparater kommer på fler och fler ställen. Ett sätt att få in skatt.

+ Det har tyvärr varit ett antal mord på statliga tjänstemän på lägre nivå. Speciellt efter kusten och uppe i Mwanza och Geita.

Sedan lite från min egen horisont. Mitt barnbarn Ezekieli har blivit omskuren och kan nu kalla sig moran. Han är MYCKET stolt,ska jag lova. Idag görs detta ingrepp med bedövning och det görs av en läkare och som kommer ut till byn. Bedövning skulle man visst inte använda sig av,men då sa jag att de mina fick inte åka hem på loven när detta skulle ske. Så för tio år sedan började man med det och idag är det ingen som ens lyfter på ögonbrynen för detta. Några foton:

Detta fotot är taget två timmar efter ingreppet och Ezekieli sitter på sin mammas kohud inne i hyddan.Jag var tvungen att fotografera honom sa han och visa KORSET som hans mamma har gjort.Han fick en ko av mamma,en av pappa och en av mig.

Korsen som man sätter upp inne i kohagen visar,att fyra kristna pojkar är omskurna.

Kvistar med färska blad sticks er genom hyddtaket. Förr i tiden trodde man att pojken då inte skulle få infektioner. Idag vet man att det inte har någon inverkan,men har ändå behållit seden.

Skallen på den första kon som slaktas, läggs inne i kohagen.Detta för att påminna de andra korna att en ko inte finns hos dem längre.Så tänkte man förr,men har behållit seden.

Denna “baldakin” är gjord för den pappa som låtit omskära sin förste son och här ska han sitta tillsammans med sina kamrater och bli serverad mat.

Hör sitter Charles i mitten som lät omskära sin son Yuda.

Och så här ska man se ut tre/fyra dagar efter att man blivit “utsläppt ” ur sin mammas hydda. Insmord med kofett,strutsfjädrar fästade vid huvudet,iklädd mjukt får skinn som är färgat svart,sandaler gjorda av fårhud,en liten leksakspilbåge ska man bära med sig osv.

Jag tänker – vad har vi kvar av gamla traditioner som inte hör ihop med dagens samhälle? Vet vi dess bakgrund?

…och är detta mission? Morgonen startades där ute med en gudstjänst  där allt som skulle ske lades i Guds händer. Det var sammanlagt 14 pojkar som omskars och jag gick in i varje hydda för att hälsa på dem och läsa välsignelsen över dem.Det var den uppgift jag fick mig tilldelad. Dagen avslutades likaså med en gudstjänst.

 

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf