“Det finns ingenting jag inte kan göra. Allt ni kan göra kan jag också göra.”
Hans röst fyller hela den fullsatta Nationalteatern. Han som står där framme på scenen, vitklädd med en krycka i vardera hand, når fram, når in. Och vi lyssnar. Vi tittar. Vi ser. Vi ser både honom och de andra vitklädda dansarna. Så slutar han tala och musiken börjar. Aster Awekes mjuka röst, helt a cappella: “Din väg är kärlek och förlåtelse. Din väg är kärlek och förlåtelse”. Dansarna rör sig över scenen i långsamma, pulserande rörelser. De omfamnar varandra, väntar in varandra, lyfter varandra, rör sig tillsammans. De formerar sig och omformerar sig utan att man märker hur, den ena rörelsen flyter in i den andra, den ena människan in i den andra tills man inte längre ser var den ena slutar och den andra tar vid. Kryckor används ömsom som stöd ömsom som dansredskap, det blir inte viktigt när de är vad.
Det är onsdagskväll den 7 juni och vi är på dansföreställning i Addis Ababas Nationalteater. Vi tittar på en av Destino Dance Companys grupper. Hit har även många internationellt etablerade balettdansare kommit för att uppträda. Lokalen är fullsatt till sista stol och vi hänförs av den fantastiska dans vi får uppleva denna kväll. Destino Dance Company (finns på Facebook) bidrar med en dansgrupp där några av dansarna är funktionshindrade och dansar med hjälp av kryckor. Eller, kryckorna är snarare en förlängning av deras armar såsom de lärt sig att använda dem. Det är fantastiskt att ha fått vara med om denna dansföreställning och jag är tacksam över att jag fick vara med och se.
Dansarens inledande ord har klingat i mina öron ända sedan i onsdags. För de är sanna på ett sådant djupt sätt. Det är så mycket som skiljer oss människor åt i livet. Villkoren är olika, väldigt olika: utbildning, pengar, tillgångar, familj. Vi föds med, och lever i, så olika förutsättningar. Men ändå, vid slutet av dagen och vid slutet av vägen, kärlekens och förlåtelsens väg:
“Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”
Fil 4:13
Guds frid!
Sophia
Vi åker inte tillbaka till Addis på måndag utan blir hemma i sommar. Nästa tänkbara resedatum för oss blir i början av augusti. Glad sommar på er, vi kanske ses!
Hej vänner. 100617 Dodoma
Dodoma är åter min hemort.
Två massajer var inbjudna till Lysekil och jag kunde inte låta dem åka ensamna med dålig engelska,så jag for med dem och fick uppleva en sen och kall vår. Snöfall på långfredagen är väl inte så vanligt,inte i Värmland i alla fall. Men det var härligt att känna att jag har två hem – Värmland har mycket djupa rötter i min själ.
Från denna horisont kan meddelas att:
+ president Magufuli har slopat bilskatten;
+ Dodoma stads stadsplanekontor har upplösts av samme person och en del av dem som arbetade på det kontoret, ska nu arbeta för länsmyndigheten med ungefär samma frågor;
+ många av er som varit här på besök har bestigit Simba Hill – vårt enda utflyktsmål i staden. Nu har man byggt premiärministerns bostad uppe på kullen och ingen får nu längre tillträde dit upp. Dodomaborna grymtar i tysthet över detta;
+ fem personer från Lysekil församling har varit här och besökt sin vänort ute i Chitego – mycket uppskattat besök. Detta var fjärde(+) gången de kom och vi bodde därute i sex dagar och ägnade oss åt evangelisation ute bland bosättningarna. Tänk er att massajerna var nästan oeniga om vilka bosättningar som ska få besök – så välkomnade var vi.
Men det var också svårt att komma hem i år. Svälten breder ut sig. Tänk er att komma från den skira grönskan i Värmland till torkan här i länet.
Åkrarna kommer inte att ge någon majs alls detta året. De som har sått solrosor kommer att få en del,men inte som en vanlig skörd. Folk svälter och kreaturen svälter. Massajerna har ju då också svårt att sälja sina kor för att få in matpengar,eftersom korna är så smala. Än så länge lider inte folk så mycket, men inom de närmaste månaderna kommer det att bli svårt. Att se detta på så nära håll har jag inte gjort förut.Mina vänner svälter. Mina fosterbarns familjer svälter. Hur ställer jag mig till detta? Kommer jag att orka? Är det på längre håll kan jag skicka pengar men nu är det här -i mitt hus – min familj berörs – mitt barnbarn Albert berörs.
I Psaltaren 23 står det :
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig,din käpp och din stav gör mig trygg.
Tyvärr känner jag mig allt annat än trygg just i dessa dagar.Jo,för min egen skull känner jag mig trygg,men inte för mina vänner. Hur ska de överleva. Bed för oss.
Mungu Awe Pamoja Nanyi.
Mwalimu Ulf
Etiopien
Även om jag inte är en stjärna i köket så gillar jag utmaningen med att bjuda hem vänner från andra kulturer än min egen – att mixa och försöka anpassa maten, låta smakerna utmana lite lagom mycket men samtidigt få folk att känna sig något så när som hemma. Ibland går det bra. Men lika ofta går det mindre bra. Roligt är det i varje fall!
Just nu orkar vi inte med så mycket matgäster, vilket är fruktansvärt tråkigt då det ju egentligen är något som ger oss energi och glädje. Jag hoppas att vi snart kan komma in i en ny period i livet, då orken får återvända! Till dess får jag glädja mig lite extra åt de gånger som vi ändå kan dela matstunderna med fler.
De flesta av våra etiopiska vänner är så där svenskt artiga. Det är inte så knussligt och man gör inte allt för stor grej av det man inte gillar. I går hade vi t.ex. några små fotbollskillar som stannade på middag (Andreas är tränare för ett knattelag på måndagar och två av spelarna brukar stanna kvar, i väntan på att deras föräldrar ska hämta dem). Den ena pojken äter alltid allt, han imponerar ständigt med sin nyfikenhet och kärlek till ny mat! Den andra var väldigt tveksam till vår morotssallad, men vågade inte riktigt säga det. Så i smyg matade han en förvånad katt med salladen. Det övriga hamnade på golvet, under tallriken och i hans knä. Men artig var han och han tackade så mycket när han smög iväg till toaletten för att spotta ut det sista!
Men så har vi en annan grupp av människor som vi oftare umgås med. De skiljer sig mycket från våra etiopiska vänner, även om de nu också bor i Addis. De flesta är otroligt raka och ärliga, ofta intensiva och högljudda. Man behöver aldrig gissa sig till vad de tycker.
I lördags hade vi en av dessa familjer hemma hos oss – och jag kan inte påstå att det blev en artigt lågmäld tillställning. 
De har besökt oss många gånger och är nära och fina vänner. Jag börjar lära mig vilken typ av mat de gillar, så jag hade förberett en lunch som borde funka för alla (injera med tibs och lite annat). Den stod på plattan och var nästan färdig när de stormade in klockan 12.
När pappan såg maten ropade han att ”jag kan INTE äta injera idag! Vi MÅSTE koka spagetti också!”. Sedan langade han upp en köttbit han hade med sig och säger att vi ska tillaga den också. De hade med sig massor av frukt som gåva och det blev lite kaotiskt i köket när flera skulle hjälpa till att skära. Mitt i allt säger mamman att deras barn inte ätit frukost, så de måste få smörgåsar. Jag tittar på den nästintill färdiglagade maten och frågar om de kan vänta 10 minuter? Men det kan de inte. Så smörgås får det bli och 10 minuter senare serveras lunchen. Injera, tibs, spagetti, annat kött och massor av frukt fyller bordet. Det skrattas, skriks, klagas och beröms och till slut är alla mätta. Tack säger man inte. Men glädjen är tydlig.
Man vet vart man har dem, så att säga! Inget ”gömma maten under tallriken” här inte. Älskade generösa, högljudda, färgstarka vänner!
Jag vill dela med mig av en metod som vi använder för Bibelstudier och smågrupper här i Addis (och även på andra platser på Afrikas horn). Det handlar om att växa i kärlek i tre olika riktningar: till Gud (uppåt), till andra i vår omgivning (utåt) och till oss själva/den kristna gemenskapen (inåt).
Metoden kommer från T4T (Ying Kai och Steve Smith), men det finns många olika varianter av den. En variant kan du hitta på aimtrainers.org
Det blir anspråkslösa samlingar som lätt går att multiplicera då vem som helst kan leda grupperna. Det behövs ingen utbildad pastor och inga kyrkobyggnader, bara några öppna sinnen som tillsammans försöker läsa och förstå vad skriften vill säga. Varje gång vi träffas utmanas jag av vad de andra i gruppen ser i texten, samtalen blir ofta jordnära och väldigt praktiska. ”Hur kan jag leva som en kristen här och nu?” Fokuset ligger inte främst på kunskapen, utan på efterföljelsen och många gånger får veckans text på olika sätt påverka de kommande dagarna.
Häromdagen läste vi om den barmhärtiga samariten och samtalet ledde naturligt in på hur vi kan älska och tjäna dem runtomkring oss som är svåra att älska. Den tandlösa, högljudda mannen berättade om sin farbror som ofta kommer och hälsar på och vill bo hos honom. ”Han får gärna bo hos oss, jag vill hjälpa honom. Men det är svårt när jag tänker på mina barn. Varje gång min farbror somnat så smyger jag upp och söker igenom hans väskor, för jag vet att han mycket väl kan gömma en bomb eller en kniv där. Jag litar inte på honom och jag är orolig för vad han kan göra mot oss, men jag vill älska honom.” Vår tandlösa vän bad oss be för familjen. Inte om beskydd, men om mer kärlek.
Så kan livet vara. Och det är fint att få dela det! Sådana här små lärjungagrupper tror vi kan få betyda mycket för många, inte minst för dem som har svårt att gå till större sammanhang.
Se årskonferensen i efterhand
EFS och Salts årskonferensen gick av stapeln Alingsås 3-6 juni. Gudstjänsterna, årsmötet och studiosändningarna finns att ses igen på efsplay.nu.
I nästa nummer av Budbäraren, som kommer ut i slutet av juni, kan du läsa mer om konferensen.
Att bo och arbeta i Etiopien kräver tålamod har vi fått uppleva flera gånger. Just nu är utresan framskjuten till den 12/6 för det fattas fortfarande ett papper till myndigheterna!? Detta innebär att vi får några dagar till här i Ö-vik innan resan till Vänersborg/Alingsås och EFS konferensen. Så hinner vi också vara med på Gunnars pappas begravning. Vi ses i Alingsås.
Dags att öppna torpet för sommaren få se om vi haft objudna gäster här. Titta vad som kommit upp mellan stenarna trots det kyliga vädret!
