När vi flyttade hit så tänkte jag att vi på vår höjd skulle bo kvar i detta hus under ett års tid. Inte för att jag tyckte att huset var dåligt, tvärt om. Men jag ville bo mer i gröten. Vad jag kanske inte helt förstod då var att Addis ”gröt” är ganska mycket betong, hus bakom trånga murar och minimal rörelsefrihet för barnen. Jag hade en idealbild över hur livet här skulle vara – och den kanske inte var helt realistisk med tre små pojkar i släptåg. Och inte heller med tanke på det arbete som väntade.

Så vi har bott kvar i vårt första hus, i början ofrivilligt men nu med stor tacksamhet! Vårt hus som tidigare gav mig skuldkänslor och smak av isolering – är nu vår oas. För barnen är detta en liten Bullerbygata och för mig ger det så mycket att få känna blommornas dofter och höra fågelsången. Och dessutom har det under perioder kunnat vara en trygg plats för fler människor än oss att komma till.

Och det bästa med huset är trädgården! Mitt i stan, ett stenkast från marknader och gatulivet – men ändå med en känsla av natur.  Blommor, fåglar och fina grannar.

Grönsaksodlingen har dock inte gått så bra. Första året traskade korna gång på gång in och trampade ner allt, majs är tydligen deras stora favorit. Sedan fick vi någon ohyra som tog död på det mesta. Och en oväntad översvämning. Och nu i år var Addis ovanligt kallt och under nätterna var det minusgrader i två veckor i sträck – vilket gjorde att mycket av grödan frös ihjäl. Och så gäller det ju att komma ihåg att både vattna och rensa…

(Ja, vi är fortfarande nybörjare!)

Men vi testar oss sakteligen fram och åtminstone en del har hamnat på tallriken. Majs, rädisor, squash och diverse lokala grödor går fint. Liksom sallad och morötter. EN stackars gurka lyckades vi med och ett gäng tomater. Vattenmelonen mognade till sist, men blev sedan stulen. Likaså bananerna. Rabarberplantan som vi hade med från Sverige dog knall fall. Men smultronen växer bra och barnen plockar bär VARENDA dag, året om.

Vi har ett stort (dock inte så bra) avokadoträd. Ett citronträd. Björnbärsbuskar, som idag gav sina första (sura) bär! Bananträd. Massor av guavaträd (men vi har ännu inte riktigt lärt oss vad vi ska göra av all guavafrukt, så fåglarna får det mesta).  Några sockerrör…

Och blommor! Våra barn har alla fått varsin blomma när de föddes, som nu är ”deras”. Solros och Gladiolus/Stockros för de två som är födda i September funkar utmärkt, de växer så det knakar här. För Januaripojken vars blomma är tulpan, är det dock värre. De lökar vi tagit med från Sverige har inte givit minsta lilla grönska. Är det kanske någon av er som vet vad vi kan göra för att få upp tulpaner här i Addis?

Min absoluta favoritblomma just nu är den här sköra Tempelblomman (Plumera rubra).

Det finns så otroligt mycket vackra växter, djur och fåglar här i Etiopien. Ibland lite väl dolda bakom betonghusen och avgasmolnen i Addis, men de finns!

 

Jag har haft lite problem med ryggen det senaste året och valde därför att besöka en massör/fysioterapeut i går. En otroligt duktig och omtänksam kvinna! Det tog dock en lång stund att övertala henne till att jag inte ville bli masserad på vare sig mage eller bröst. Varför? Undrade hon förstås. Varför?! Hur skulle hon kunna massera i 40 minuter utan att göra magen och vad är det egentligen för fel på mig? Är jag gravid? Eller bara väldigt, väldigt konstig?  Till saken hör att det inte är första gången jag träffar henne, och denna diskussion har vi varenda gång…

Jag bor i ett land där kunden inte alltid har rätt. Åtminstone inte oemotsagd.

Jag var med en brud när hon skulle prova sin brudklänning – och fick bevittna hur tre andra kvinnor (inklusive ägaren av affären) diskuterade brudens ”bildäck”. De ansåg att hon var för tjock, vilket de naturligtvis lät henne veta. Brudklänningen var det absolut inget fel på, enligt dem. Men kunden däremot… kunden har aldrig rätt.

När jag skulle köpa en tunika så visste affärsbiträdet exakt vilken sjal jag måste kombinera den med. Den sjal jag hade funkade inte alls och att jag inte gillade färgerna på hennes sjal spelade ingen roll, det var den jag skulle ha.

En frisör jag gick till hade väldigt roligt åt mitt hår. ”Det är sååå konstigt och väldigt slitet” berättade hon glatt för sina kollegor. Jag orkade inte protestera. Och för 20 kronor kanske man inte ska räkna med att uppmuntran ingår i priset?

Ber jag om ”ingen lök” på en restaurang så ska vi inte bli förvånade om vi istället får extra lök till maten. ”Du sa ju lök!”.

En läkare på den lokala lilla kliniken i vårt bostadsområde klämde på mina naglar och oroade sig över att de var så bleka. ”Du måste vara sjuk” tyckte han bestämt. ”Jag är ferenji” (utlänning/viting) svarade jag. Ferenjis har bleka fingertoppar, det hör liksom till…

Bordet jag beställde efter egen, noggrann ritning saknade en hylla och kom i fel storlek. ”Inget problem alls!”, tyckte snickaren. Jaha. (Men faktum är att det blev väldigt fint!)

Nej. Vem har sagt att kunden ska ha rätt?

Jag blir lika överraskad och glad varenda gång jag ser hur många ni är som tittar in hit, trots mitt oregelbundna skrivande. Tack för alla fina kommentarer/mail/meddelanden efter det senaste inlägget! Jag valde att inte offentliggöra kommentarerna, men de är såklart lästa och väldigt väldigt uppskattade.

Min ångest trivs bäst i ensamheten. Där i skydd av natten har den vuxit sig allt starkare. Jag tänker att den bör lyftas fram i ljuset, men det är så mycket enklare att göra det när man är på andra sidan. Så mycket handlar om att komma till andra sidan.

Nu befinner jag mig på lite olika sidor olika dagar, beroende på omständigheterna. Det kommer dagar som inte går att möta med mycket mer än en suckan. Medan andra stunder fortfarande stimulerar till uppkavlade ärmar och jag kan undra vad det egentligen finns att klaga på.

Jag måste lära mig att begränsa mig själv under de bra dagarna, annars blir konsekvenserna för stora. Det jag älskar och det som vanligen ger mig energi, bryter samtidigt ner mig. Vi huserade en stor fest i lördags. Fantastiskt roligt att få se dessa 40-talet människor fira påsk, inom ramarna för sin egen kultur. Det var första gången de firade tillsammans och det gav mig så mycket glädje att se dem glädjas. Men det krävde ändå många dagar av återhämtning från min sida. Jag fick tacka nej till en inbjudan om gemenskap och Dorowot på söndagen. Jag sov hela måndagen. Grät hela tisdagen. Fixade inte mötet idag. Det är ödmjukande och svårt.

Det är så många som vandrat längst den här vägen före mig. Många som gått mycket längre och djupare på utmattningsdepressionens stig.

Och jag klandrar mig själv för att inte har tagit andras varnande exempel på allvar och hittade vägskylten med en annan riktning. Men hur skulle jag kunnat göra det? Vi kommer ju alla från så olika håll.

Den här perioden är inte så enkel. Men mitt i känslokarusellen viskar Jesus om sin trofasthet. Han vandrar så nära så nära så nära och andas nåd också för dem som knappt orkar överleva till nästa andetag. Ett bergsfast hopp. En botten som kommer ta emot.

Hans nåd räcker också för idag. Det är vad jag precis sa till en kvinna som även hon brottas med livet just nu. Och när jag sa det till henne så insåg jag att jag också sa det till mig själv.

Hans nåd räcker. Också idag.