Nytt fenomen, ganska stressigt men nu fylls tanken!
Nu börjar resfebern infinna sig. Ska vi hinna fixa allt och få med det vi behöver? Vi packar mellan jobbpassen och allt annat som ska ordnas innan det bär av mot Arlanda på lördag morgon.
Efter resan till Aira sjukhus i vecka bor vi på Mekanissa, svenska gästhuset, norska missionens gästhus. Vi sover för öppet fönster/ nätfönster finns/ för att få in lite svalare luft, här är det sommar.
Vi 04-tiden börjar utropet från minareten, därefter tar ortodoxa kyrkan vid, väldigt bra högtalare har de. Eftersom vi är mitt i fastan fortsätter mässan mest hela dagen. Fåglarna vaknar, morgontrafiken börjar, här ska man använda sin tuta, Bole flygplats ligger när oss så vi höra alla inflygningar och starter. Det blir tidiga mornar inte likt oss men förhoppningsvis vänjer vi oss. Det märks att vi bor i en mångmiljonstad.
Bjästa 6 jan
Britt -Marie Ros’en från EFS Uppsala deltog. Föreningen dukade upp till festmåltid där ett 90 deltog. Det var en stor dag i föreningens 100 åriga historia att skicka ut två missionärer.
Nu är vi lyckliga innehavare av etiopiska körkort! Nu gäller det att våga ge sig ut i ”kaoset”. Premiärturen går till språkskolan i EM. Tänk om vi hade fått denna typen av undervisning för 30 år sen. Då hade vi troligast kunnat nåt nu. Förhoppningsvis lär vi oss så mycket att vi klarar av vardagen. Nästa vecka flyttar vi tillbaka till Entotto. Dax att börja renovera Flat A som ska vara vårt Addishem.
Lennart försöker inviga oss i bloggandets mysterium.
Idag har vi betalat dyra pengar på Hilton för att kunna göra lite datajobb. Gunnar har fyllt i enkät från Spine center. Vi har försökt återställa våra EFS mailadresser men vet inte om det gick. Vi återvänder till Entotto imorgon kväll och fortsätter språkskolan i väntan på arbetstillstånd. Vi försöker använda Viber, vilket är gratis.
Dessa vackra Afrikas blå liljor hälsade oss välkomna till Entotto Addis Abeba. Vi försöker lära oss hitta i staden som blivit så mycket större. Vi tar oss fram bl.a. med hjälp av lokala taxibussar ( blå). De kostar nästan ingenting. Våra körkort lär vi få vänta på och tur är väl det för trafiken är enorm. Nästa vecka åker vi troligast till Aira några dagar.
Jag känner mig frustrerad. Inte särskilt ovanligt… ? Det har med söndagsskolan att göra. Vi är tre lärare som turas om att undervisa. Jag, Nadi (en ung kille som just gått ett år på en förskolelärare/söndagsskolelärar- utbildning i Morongoro med inriktning på Montessori samt Christian (han höll i söndagsskolan innan jag började engagera mig och har ingen utbildning). Vi turas om att undervisa. För ca 1,5 månader sedan fick vi en kalender att följa från stiftskansliet efter mycket påtryckningar. Den hjälper oss att strukturera upp undervisningen och veta vad vi ska undervisa om. I söndags var det Christians tur. Söndagen innan var det jag och när jag skulle lämna över de böcker vi undervisar från, barnbiblar och annat, sa han att han inte behövde dem. Han skulle undervisa om något annat kommande söndag och inte följa vårt schema. okej, tänkte jag. När jag kom dit i söndags med våra tre barn och grannbarnen Baraka och Sifa hade han redan börjat. 
Barnen stod uppställda på två led och sa efter honom när han strof för strof lärde dem trosbekännelsen. Suck, kände jag redan när jag gick in i rummet. Jag vet att våra barn kände desamma. Jag försökte låta övertygande när jag bad mina barn ställa sig i ledet och säga efter honom, men deras motstånd var tydligt. Jag försökte ändå tänka att det kan vara en nyttig lektion för mina barn att få lära sig att inordna sig som de andra barnen trots att man inte förstår syftet med det och att det inte är roligt. Jag såg på barnen och noterade hur många det var som var under fem år. Och här står de och rabblar utantill.
Jag vet att det kan vara bra att lära sig skrivna böner utantill och Trosbekännelsen är absolut en viktig bön. Men var är alla förklaringar på alla dessa fina ord? Var är förmedlingen av syftet med att de ska kunna detta? Var är det lekfulla lärandet? Var är den ödmjuka läraren? Ingrid börjar låta för mycket och stör de andra barnen och jag behöver gå ut med henne. Jag känner mig frustrerad och villrådig och vet inte hur jag ska lyckas få Alfred, Klara och Baraka att stanna kvar därinne när jag knappt kan argumentera för det för mig själv. 
Jag går ut och efter mindre än en minut kommer de andra barnen efter mig med några av de andra mindre barnen i släptåg. Jag vet att kulturen här är annorlunda. Att det är viktigt med utantillkunskap här. Men jag står ändå fast vid min åsikt. Även om söndagsskolebarnen inte kommer ihåg någonting från mina lektioner; ingen bibelberättelse, inget bibelord, ingen poäng från mina vardagskopplingar, ingenting om Jesu liv MEN han/hon har fått en vag längtan i sitt hjärta att följa Jesus och en smak av kärlek till sin granne- då har jag lyckats!
/Nora