mötet

En kvinna kom fram till mig igår. Ni vet hur man kan se på en person att de har problem och söker efter hjälp, redan innan de hunnit öppna sin mun. Så var det. Hon lyfte lite på sin sjal och där under gömde sig en fin liten pojke. Han var sjuk, berättade hon och spände ögonen i mig. Han behövde hjälp.

På en kort sekund hann jag tänka så många tankar.

Hur skulle jag kunna krångla mig ur den här situationen? Talar hon ens sanning? Hur mycket pengar behöver hon? Kan jag skicka över problemet till någon annan, så jag slipper? Jag ORKAR inte, inte igen! Det bästa vore ju att följa med till sjukhuset. Jag som bara ville få vara ifred! Pojken ser ju inte så sjuk ut. Men jag kan ju inte bara vända ryggen till och gå… Jobbigt!

”Kan du be för min pojke?” frågade hon innan jag tänkt färdigt.

Och jag stod där handfallen med alla mina förutfattade meningar och med mina felaktiga tankar om vad hon ville ha från mig. Jag som fokuserat på vad jag inte hade och vad jag inte ville ge – fick istället se att jag verkligen hade något jag kunde ge. Och orkade ge.

Vi bad tillsammans där på plats. Kramade varandra. Det tog ungefär två minuter, sedan gick hon vidare.

Troligen kommer jag aldrig att träffa henne igen och jag undrar var hon och hennes pojke tog vägen. Jag gav dem inga pengar och kanske borde jag ha gjort det? Samtidigt verkade hon så glad och nöjd med det jag gav. Och jag är väldigt tacksam för att hon kom fram till mig och lät min lilla värld stanna upp för en liten sekund. Tacksam för att hon påminde mig om det jag så många gånger sagt.

Ett ord. En kram. Några bananer. Ett snabbt leende. En middag. En femma. En tusenlapp. Eller en bön.

Det behöver inte vara så svårt.

 


Vi hittade en lampa i förrådet som går att förbättra. Det tog ett tag att ta bort alla pärlorna trots att vi hjälptes åt.IMG_1384

 


Då är biljetten beställd till 21/5 eftersom Gunnar fått läkartid 23/5 på Spine center. Vi landar på Jontes 25 årsdag! Vet inte hur länge vi blir hemma då det fortfarande är en viss del kvar av pappersexercisen inför vårt arbetstillstånd.

Nu kommer det en och annan regnskur här i Addis så blommorna visar sig från sin bästa sidaIMG_1393


Underligt att sitta i Aira och deklarera, men det funkade den dagen!IMG_2319


Vi åkte till Aira för att göra i ordning för våra gäster, efter tre dagars fejande blev resultatet detta.

IMG_1348


Detta är Dalatti av idag! Stad dit man kan åka buss som fortsätter ännu längre ner i dalen samt sitta på uteservering och släcka törsten. IMG_2323


EFS nya missionsföreståndare

Nu presenterar EFS styrelse rörelsens nya missionsföreståndare. Kerstin Oderhem har de senaste sju åren verkat som distriktsföreståndare för EFS i Sydöstsverige, till hösten blir hon EFS 20:e missionsföreståndare i ordningen och efterträder Stefan Holmström.


Vi har fastnat för Kerstins visionära tankesätt kring EFS framtid och var hon vill att EFS befinner sig ett antal år framöver. Hon har ett stort hjärta för att EFS och Salt, de unga inom rörelsen, ska verka närmre varandra vilket är en angelägen uppgift. Dessutom har hon en väldigt god känsla för hur man arbetar med personalfrågor, säger Stefan Svensson ordförande EFS styrelse.

Till hösten startar hon på EFS rikskansli i Uppsala.

Allt det här är lite overkligt just nu. Herren har viskat detta i mitt hjärta och under EFS medarbetardagar i Etiopien förra hösten utmanade han mig på nytt. Jag upplevde hur Gud frågade om jag var redo att gå vidare dit han kallar, säger Kerstin Oderhem.

Tillsammans med sin familj, maken Henrik samt de två barnen Samuel, 19 år och Sanna, 17 år, gläds de över beskedet och ser med spänning fram emot det nya. Det kommer bland annat innebära mer resande.

Vi kommer inte flytta från Rydaholm. Jag kommer pendla till kansliet i Uppsala och sedan ser jag fram emot att resa runt bland landets EFS-sammanhang, säger Kerstin.

Tidigare meriter

  • 1994-2005 bibellärare på Hållands Folkhögskola (idag Åredalens folkhögskola) 
  • 2005-2010 Kaplan på EFS- gården i Åsljunga
  • 2010-2017 Distriktsföreståndare i EFS Sydöst

Mer läsning och media:

Negarit band med sudanesisk (namn??) trumpetare i fokus

Igår, medan Elias var upptagen med att rätta ett oändligt antal student-uppsatser och alla fyra barnen sov smög jag iväg på jazz-konsert på African Jazz Village. Har varit där några gånger innan och lyssnat på så kallad “Ettio-jazz”, en musikstil skapad av Mulatu Astatke på 60-och 70-talen, och som närmast kan beskrivas som en blandning mellan traditionell jazz och traditionell etiopisk populärmusik. Resultatet blir fantastiskt!

Igår kväll spelade ett gäng unga killar som bildat gruppen “Negarit band”. Bland dessa återfanns bland annat en helt fantastisk sudanesisk trumpetare. Tyvärr vet jag inte hans namn. Men jag misstänker att hans namn snart kommer blir välkänt i hela jazzvärlden. Tiden stannade när han spelade och allt annat försvann. Begåvad är vad han är.

Alla dessa gåvor som Gud skänker oss, alla dessa gåvor, som vissa förädlar till perfektion. Är tacksam att jag fick vara där och lyssna, att jag fick ta del av Guds ögonblick, av Guds verk.

Jesus Syraks (kap 44) lovsång till Fäderna:

“…män som skapat musik och sånger
eller som gjort sina ord kända i skrift,
förmögna och inflytelserika män
som fört ett fredligt liv i sina hem.
Alla dessa vann berömmelse bland sina samtida
och ärades i sin livstid.
Någras namn har gått till eftervärlden,
så att man talar om dem och prisar dem,
andra har blivit glömda och är borta,
som om de aldrig hade funnits,
de är som om de aldrig varit –
de själva liksom också deras barn.
Men dessa var män som fått del av Guds nåd
och vilkas rättfärdiga verk inte blivit glömda.
Hos deras ättlingar blir nåden kvar,
deras efterkommande är ett gott arv.
Tack vare förbunden består deras ättlingar,
att barnen får leva är deras förtjänst.
För all framtid skall deras ättlingar fortleva,
och deras ära kommer aldrig att förblekna.
Deras kroppar har begravts i frid,
och deras namn skall leva genom alla släktled.
Alla folk skall tala om deras vishet,
och folkförsamlingen skall förkunna deras lov.”
Trevlig helg!
Sophia

Det finns en ökenväxt som kallas för Ibervillea sonorae. Sedan jag läste om den för flera år sedan har namnet stannat kvar i mitt huvud och återkommande gånger utmanat mig – och nu gör den sig påmind igen. Växten liknar mest en gammal murken träbit, utan vare sig rötter eller grönska. Den ligger där så livlös, ful, helt ensam och utan något som helst tecken på fruktbarhet. En avhuggen stump i ett torrt landskap. Så meningslös. Hopplös.

I New Yorks Botaniska trädgård hade man en gång en sådan här trästump som lyckades överleva i sju långa år utan att få smaka på en droppe vatten. Tålmodigt och stilla låg den där, väntandes på regn. Den levde, men de som gick förbi måste hela tiden ha trott att den redan var död och kanske funderade de över varför Botaniska ville ha kvar den.

Men om regnet till slut hade kommit så skulle träbiten återigen börjat blomma och bära frukt, bekräftar Annie Dillard i sin bok Pilgrim at Tinker Creek. Vad osannolikt det känns att den här stubben kan kläs med gröna blad och vackra gula och blåa blommor!

Ibervillea_sonorae_001

Bild: wikimedia.org/wikipedia

 

Det finns så många berättelser i Bibeln som påminner om denna torra, livlösa växt. Vi läser om oceaner av smärta, lidande och sjukdom – som oväntat vänds och fylls av hopp. Efter 400 år av tystnad förändras läget. Fördömelse plockas bort. Ångesten når sin botten och blandas med frid. Människor som aldrig kunnat prata, kan plötsligt ropa ut sin längtan. Där finns hav som öppnas, svaghet som blir till styrka, barnlöshet som förvandlas till bebisskrik och lycka.  Döda som börjar leva!

Hur torr och fruktlös och livlös och hopplös kan något bli, innan det verkligen är hopplöst? Hur till synes dött kan något vara, innan det verkligen dör? Gränsen går uppenbart inte där jag och många med mig skulle sätta den.

Jag tänker på mörkret och ondskan och den förbannade tillvaro som så många människor lever i. Full av frågetecken och en oviss framtid. Jag kräks över den hederskultur vi befinner oss i. Jag vissnar i mitt eget mörker. Visst vore det lätt att ge upp! Eller åtminstone att gömma huvudet i sanden och titta bort. Och det gör jag ju ibland… Men jag inser samtidigt att det inte är läge att släppa taget om livet, för det kan fortfarande vinna! Situationen för så många människor ser hopplös ut, men det är inte vår uppgift att bestämma när det är för sent.

Vår uppgift är att vänta. Och tro.

 

Så Ibervillea sonorae får idag bli en påminnelse om just detta: om hopp och liv bortom horisonten. En påminnelse om att inte ge upp, hur torrt och fruktlöst och livlöst och hopplöst omständigheterna än ter sig. Det kanske inte är tid för blomning och frukt, men istället en tid för väntan och tro?

HERRENS nåd är att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet… Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från Herren. Klag. 3:22

 


Nu har vi varit på officiellt besök tillsammans med missionssekreteraren Erik Johansson, projektansvarig för utland Anna Claesson och våra vänner Elisabet och Lennart Lidberg i Bodji, Nedjo, Mendi och i Aira. I lördags åkte Lidbergs och vi till Tcallia för att hälsa på Herman Kruse och titta på yrkesskolan där. Vi passade på att fråga om det är möjligt att beställa nya köksskåp och bänkar. Han ville först komma till Aira och se det gamla köket. Detta gjorde han igår kväll. Han ritade upp köket och sen ska vi träffas i Addis för att leta diskbänk. Förhoppningsvis har vi ett nytt kök i augusti.

Í Mendi och Nedjo träffade vi många gamla bekanta. Det har skett stora förändringar i dessa städer under de sista 10 åren, de har verkligen växt.

I lördags tog jag ut pengar i bankomaten i Aira!

Vi har med på Gudstjänsten i Aira igår, 3½ tim, ganska livlig tillställning.

Idag har vi packat ihop huset i Aira och åkt till Nekemte med stopp i Gimbi för att hälsa på Degitu som fanns i mitt hushåll under flera år.

Vi unnar oss en övernattning i Nekemte på Shalom hotell för att få duscha i rinnande varmt vatten. Tänk vad små saker kan kännas lyxigt.

Imorgon fortsätter vi mot Addis Abeba men stannar till i Bakko för att hälsa på Amelwurk.

I Addis ska vi bl.a. passa på att gå på Red terror museet i nu medans Lidbergs är kvar.

Vi har fått mycket hjälp både i och utanför huset i Aira av våra vänner.