Som många av er hört så har det hänt något fruktansvärt här i Addis. Bara en kort bilresa från vårt hus ligger en 50 år gammal sopstation, dit mycket av det skräp som samlas upp i staden till slut hamnar. Området är stort och årligen töms ungefär 300.000 ton sopor här, stationen har länge varit överbelastad.

Vi åker ofta förbi sopberget och förutom hundar och hyenor rör det sig mycket människor där – uppemot 500 personer sägs dagligen arbeta på platsen.  De samlar plast. Eller järn. Eller trasiga skor. Eller matrester. Allt som kan säljas eller på annat sätt fortfarande tjänar ett syfte tas om hand.

Flera människor bor också i området.

I lördagskväll rasade sopberget och ett jordskred slukade människor och hus. De föll ihop och klämde fast sina hyresgäster i bråtet som skapats. Människor har vittnat om att ”marken öppnade sig”, men exakt vad som hände verkar det råda lite olika meningar om.

Den officiella siffran på avlidna är nu 113 personer, men troligen rör det sig om ännu fler. Vuxna. Barn.

Människor.

Många är på sjukhus. Flera saknas fortfarande.

Det är en oerhört tragisk händelse. På alla sätt! Landssorg är utlyst i Etiopien och många är upprörda.

Men mitt i det fruktansvärda så har det varit fint att se hur människor slutit upp för att stödja de drabbade. Människor kommer bärandes på mat, tvål och vatten och lämnar det vid de preliminära bostadsplatserna som satts upp för dem som mist sina hus eller familjemedlemmar. Det gjordes en lite insamling av pengar bland våra vänner och när vi sedan åkte för att köpa olja, teff, mjöl och lök så fyllde affärsinnehavarna säckarna med extra mycket av allt. ”Vi vill också bidra” sa de.

Någon ger ett kg lök. En annan samlar ved. Någon kommer med ris eller injera. Jag tycker mig inte se att folk jämför sig med varandra eller att de anser sina egna gåvor vara för små och obetydliga i havet av behov.

De stora organisationerna som organiserar hjälpverksamheten (bl.a. Unicef och Röda Korset) verkar inte heller spela ut den enskilda människans vilja att hjälpa. Jag kan ha fel, men detta är vad jag uppfattat bland dem jag mött.

Många gör något litet och tillsammans skapas åtminstone lite motvikt till allt det brustna.

Herre, förbarma dig.

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv att tro att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kierkegaard, dansk filosof (1813-1855).

För en dryg vecka sedan publicerade SVT en ny dokumentär; Rebellkirurgen. Den är omskakande, rolig och absolut sevärd!

Filmen ger en inblick i vardagen hos våra tidigare EFSkollegor Eric och Sennait Erichsen och den får mitt eget Etiopienliv att kännas ganska lugnt…

Det hela blir lite extra roligt nu när vi fått två nya fina medarbetare (Gunnar och Monica Malmström Edmark) som är på väg till samma människor och samma sjukhus i Aira.

På SVTs hemsida kan vi läsa:

Efter 30 års tjänst i Sverige har kirurgen Erik Erichsen tillsammans med sin fru Sennait flyttat till Etiopien. I landet med 3 läkare på 100 000 invånare (Sverige har 380) är resurserna oerhört begränsade. Erik tvingas operera med det som finns till buds: en billig borrmaskin, slangklämmor, cykelekrar eller fiskelina istället för suturtråd. Men trots de stora utmaningarna så menar Erik och Sennait att allt ändå inte är bättre i hemlandet:

Den andliga nöden i Sverige är större än den materiella nöden i Etiopien. Det är mycket vi kan lära oss av den här kulturen.

Dokumentären är skapad av Erik Gandini, samma person som ligger bakom The Swedish theory of love. Denna film kan vi tyvärr inte se här i Etiopien, men jag har fått tummen upp från fleratlet säkra källor och är helt säker på att jag kommer kunna rekommendera den när jag väl sett den!

The Swedish theory of love tar upp individualismen som härjar i Sverige och sätter tydligen det i kontrast till Etiopien! Eric Erichsen får återigen berätta om sina upplevelser och jag ser fram emot att få se vilka konsekvenser filmskaparen  ser i de båda kulturernas sätt att möta livet på.

 

För en vecka sedan kom vi hem från Zanzibar. Det blev ett avslappnande äventyr med jättesköldpaddor, labyrintgator i Stowntown, slavmarknaden, fisk och bläckfisk. Timmar i sträck av bad uppe på norra sidan av ön! Otroligt vackra stränder och fin snorkling. Snäckor. Mango och ännu mer fisk.

 

En hel vecka tillsammans, bara vi som familj gjorde oss så gott!

Och sedan fick vi en vecka tillsammans med EFS andra utlandsarbetare, vilket var den egentliga anledningen till vår resa. Årets retreat gav oss tillfälle till än mer bad, fisk och lek. Varje morgon började med en nattvardsgudstjänst nere vid stranden och fortsatte sedan med Bibelstudier, delgivande och andra samlingar.

Vi pratade bland annat om den magiska lastbilen som rymmer allt man önskar, vart man än åker – vilket ju är befriande när man är van att packa snålt, räkna kilon och  lämna kvar mycket av det man egentligen vill ta med. Vänner och familj, skogar, cyklar, en mer kontrollerbar vardag, havet, falukorv och bregott är något av allt det som fyllde vår familjs önskesläp… Och dessutom fick vi fundera över vad för upplevelser eller saker som vi absolut inte vill ha med oss vidare längst resan. Spännande att få höra barnens reflektioner.

Med på retreaten var som vanligt Erik Johansson, Britt-Marie Rosen och barnledarna Jonathan och Johanna Janerheim. Och i år även Stefan Holmström. Tack kära ni!

Vi är oerhört tacksamma till EFS som sänt ut oss hit till Etiopien! Retreaterna är troligen en av årets viktigaste händelser, inte minst för barnen. Men det finns  också många andra vardagstillfällen då vi känt en bärande omsorg från både kansliet och lokala församlingar där hemma i Sverige. Det är inget vi tog för givet innan vi åkte, men som vi är mycket glada för!

Är ni nyfikna på de andra utlandsarbetarna så rekommenderar jag deras bloggar!