Hej Vänner                                  180117   Dodoma

“Jesus kallar på dig”. Så heter den andaktsbok som jag följer nu för tredje året i följd. Det är en bok som “övar mig i ” att lyssna.Det behöver jag bli bättre på. Det är så lätt att tro att man klarar allt på egen hand,vilket man inte gör. Inte jag i alla fall. Det är bra att bli påmind om att det finns något som är större – värre – häftigare – och klokare än vad jag själv är.Denna bok blir nu min följeslagare ännu ett år och jag vet att trots att jag läst den flera gånger kommer jag att hitta nya pärlor i den.

Jag har varit tyst en tid som ni märkt. Mina tankar har dock varit allat annat än tysta.Den sista månaden av år 2016 var arbetsfylld och mycket hände också på det personliga planet.

Jag gör några nedslag i tiden:

+ den 27:de december varje år har vi vår årsavslutning för massajarbetet här i stan.Denna gång kom det cirka 150 massajer och 16 unga moraner döptes.Härliga minnen att bära med sig. I början var de mycket tveksamma till dopet,men idag står de nästan i kö.

+ Jag har fått ytterligare ett barnbarn.Det är Baraka och hans hustru Rebecka som är föräldrar.Underverket heter Albert efter u.t.

+ Ytterligare en gång fick en av våra förskolor statens pris för god “Undervisningskvalitet”, som det så fint heter.

+ Jag saknar Glimåkrastudenterna. Under snart femton års tid har det kommit studenter från Glimåkra till oss i stiftet,men inte i år. Först tänkte jag att det kanske blir skönt med ett viloår,men ack nej. KOM TILLBAKA vänner. Om ni visste vad mycket ni betytt för mig och för stiftet.Ni är efterfrågade!!!

+ Förskoleseminarierna som vi regelbundet har, är populära. Vi har fått förfrågningar från tre andra kyrkor om de inte skulle kunna få vara med. Detta diskuteras just nu – det är ju – som ni förstår – en ekonomisk fråga för oss.Skulle dock vara kul att få lite folk utifrån.

+ Min fosterson Paulo – han som kidnappades för några år sedan,råkade ut för detta igen i november.Han kom dock tillbaka efter fyra dagar,tyvärr i ganska dåligt skick. Nu mår han bättre,men inte bra. Han vilar nu ut,ute hos sin familj i Chitego. Tyvärr ser det ut som att barnarov ökar i landet.

+ Jag har under året fått tre frierier. Inget har dock bestått mina prov.Detta är inte ett skämt. Det är faktiskt så att det händer varje år. Jag kan ju inte ensam ta hand om alla barnen – tycker de – och dessutom har de själva -kvinnorna – tre/fyra barn som behöver gå i skola.Den yngsta kvinnan har varit 32 år!!

+ Jag vågar nästan påstå att en del av våra söndagsskolor är i toppklass.Fantastiskt kul att se när lärarna tar till sig det som vi undervisar dem i på våra seminarier. Barnantalet har ökat i vissa församlingar  så att vi inte riktigt vet hur vi ska gå vidare.Härlig utmaning verkligen.

+  Orosmolnet för mig är att jag har inte fått mitt arbetstillstånd förlängt.Det gick ut i början av januari och jag har inte fått något nytt.Ännu ska sägas.De säger att jag ska få ett,men det tar tid. Be över detta är ni snälla.

Skickar med ett foto på två massajmoraner som döptes i julas.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Hej vänner                                   121016   Dodoma

Som ni vet är inte datorn och jag de bästa vänner.Igår skickades bara hälften av det jag skrev.Varför??

Samtidigt med att Bartolomayo har kommit in på universitetet har vi haft tre mycket tuffa veckor.Hans mamma Nemblis är mycket svårt sjuk.En knytnävsstor svullnad opererades bort för tre veckor sedan och efter två dagar ytterligare en.En svullnad har man hittat i ena lungan som fortfarande är kvar.Sedan första operationen är hon inte kontaktbar och kan inte äta utan sondmatas.Prover togs på svullnaden och det visade sig att det inte är cancer.Men vad är det då?Bartolomayo har funnits vid hennes sida hela tiden.Han har pratat med henne,han har sjungit för henne,han har tvätta henne,han har kliat henne på ryggen, som han vet att hon tycker om.All kraft har gått till att ta hand om mamma.

Läkarna har gjort allt som står i deras kraft och i lördags sa de slutligen att ni kan ta hem henne så att hon får uppleva sina sista dagar vid hemmets härd.Vi gjorde iordning min bil och la en luftmadrass längst bak där hon kunde ligga.

Väl framme – klockan 22.30 – bröt kaoset ut.När vi öppnade dörrarna bak och ljuset lyste på henne trodde alla att hon var död.En av sönerna pandishade mori.Det innebär att när känslorna blir för stora,för många,för ja vad som helst då får man något som ser ut som ett epileptiskt anfall,men betydligt mer fysiskt.Vederbörande sparkar och slår vilt omkring sig och det kan vara farlig för honom själv och för omgivningen.Sex av oss fick hålla i honom under cirka tio minuter innan han lugnade ner sig.Till slut förstod alla att hon fortfarande levde och man började att förbereda för nattens vila.Andra unga män pandishade också mori under natten så någon vila blev det inte.Detta är ju något som är vanligt i deras kultur och alla vet vad som ska göras när det händer.Jag har nu varit med om det många gånger och skräms inte av det.Det är deras sätt att ta hand om känslorna och det är ett för dem accepterat sätt även om det för andra kan kännas obehagligt.

Bartolomayo kunde nu vila.Han och jag hade tagit alla besluten på sjukhuset om vad som skulle göras – tillsammans med läkaren givetvis -men nu tog andra över.Han fick nu vara en av alla andra runt mamma.Men, oj vad vi gråtit han och jag.

Idag samlas hela församlingen på Bartolomayos bosättning för att be.Be för mamma Nemblis,för Bartolomayo,för pappa Paulo och för alla alla andra.Bed tillsammans med oss.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Hej Vänner                                    281016  Dodoma

Så har det hänt det vi visste skulle hända,men ändå inte ville nämna vid namn.Bartolomayos mamma dog i går morse efter många veckors plågor.Hon fick somna in hemma i sitt eget hus – som hon ville.Omgiven av de sina.Bartolomayo var här i stan,men mentalt hade han förberett sig för detta och han pratade med henne länge sista gången han var hos henne.Jag sa då  till honom att “gå in och sätt dig hos din mamma och berätta allt du har på hjärtat”.Han gjorde så och det betydde mycket för honom att han fick ta en sista stund med henne.

En begravning ute hos massajerna är mycket annorlunda.Männen och kvinnorna sitter utomhus, men åtskilda åt.Det sjungs inte som annars är mycket vanligt hos andra stammar i landet.Barnen och maken gör i ordning kroppen inne i hyddan genom att smörja dess högra sida med fårfett,från hjässan till fotsulan.Fårfett är det finaste fettet man har i massajkulturen och man gör det som en hedersbetygelse till den döde.Kroppen bärs sedan ut – insvept i den kohud hon legat på när hon dog – till den öppna graven, där man längst ner i graven grävt liksom ett smalt dike där kroppen läggs på sidan med högersidan uppåt.Därefter lägger man pinnar tvärs över diket som följs av en plastsäck -eller ytterligare en kohud – som sedan täcks av våt sand.Därefter kommer alla barnbarnen och lägger ner färska kvistar med blad på. Det får inte vara torra kvistar.Därefter läggs jord försiktigt ner i graven och den sista halvmetern kan man börja att ösa igen graven.Slutligen gör man en gravkulle av jord/sand som sist märks med ett kors av ihopplockade stenar.Allt sker under tystnad.Mammans yngste son ska längre fram dela upp hennes personliga ägodelar mellan hennes barn.Kläderna gav han dock bort direkt till döttrarna som förväntas bära dem från begravningsdagen och framåt en tid.Den dödes namn nämns aldrig efter begravningen, inte förrän delningen av ägodelarna sker.Den dagen får nämna hennes namn igen.Man sörjer var och en för sig själv.I mina album finns det fotografier på henne och ska jag följa deras tradition ska jag slänga alla dessa fotografier.Det kommer jag inte att göra,men jag kommer att ta ut dem ur albumen för annars kan Bartolomayo ta ut dem och riva sönder dem.Man ska komma ihåg henne i sitt minne inte utifrån fotografier.

Bartolomayo har gråtit mycket, vilket inte massajmän ska göra.Men direkt efter att man hade smort henne med olja var tårarna borta.Likaså för hans broder Filipo, som också gråtit mycket. 

Hälsa alla från oss i Dodoma.Bartolomayo ville inte att jag skulle skicka  en bild på honom när ha  gråter utan en bild av glädje.Det fick bli denna bild från en dopp i vattnet i Rågårdsvik från i somras.

Mwalimu Ulf

Hej Vänner                                111016   Dodoma

Många av er som vi såg i sommar minns Bartolomayo.En god och glad och mycket omtänksam person.