Jag berörs så ofta till tårar. Det känns ibland som min innersta dörr är lite på glänt. Som om dörren dit var byggt av blött virke som har ändrat storlek medan det torkat, liksom vår ytterdörr där det har blivit ett glapp på nästan två centimeter efter att den sattes dit. Så mycket av det jag möter berör mig och får mig att fälla tårar. Av glädje, tacksamhet, sorg, ilska, frustration… Men likväl berörd. 

Härom dagen handlade det om utbildning. Om glädjen hos en pojke som plötsligt förstod att han ska få läsa secondary school på en bra skola i storstaden. En pojke som står oss nära och som är som en bror till våra barn. Som har läst grundskolan här i byn, som bara har varit i staden en gång i sitt liv. Som är super ambitiös och snäll. Han slutade grundskolan i början på hösten och har sedan dess varit hemma och hjälpt föräldrarna på åkern och tagit hand om sina småsyskon, om korna, grisarna, lagat mat och mycket mer. I väntan på resultatet från skolan. Resultatet kom och det var bra vilket innebär att han får gå vidare till secondary school. Han blev automatiskt placerad på närmsta secondary school som bara ligger några kilometer från vårt hem. Det är en skola som tyvärr inte har någon särskilt hög klass, men som dock inte har så höga kostnader. 

Det har tagit ett tag för mig att förstå att i denna kultur kan det vara svårt att ha framgång. Det kan vara svårt att vara duktig och sikta högt. Nu tänker jag inte främst på att vägen dit är tuff utan för att det kan sticka i ögonen på de som står bredvid. Jag frågade en nära vän som läser på secondary school om hon med sina kompisar pratar om vad de vill bli när de blir stora. Hon sa att nej det gör vi inte. Det finns människor som kan göra dig illa om de förstår att du har stora ambitioner och de kan förstöra för dig. Hon tog exemplet med en väldigt duktig tjej i hennes skola som alltid fick bäst på alla examinationer. Det väckte avundsjuka hos klasskompisarna och genom häxkraft gjorde någon henne illa och vid varje prov fick hon jätte svåra magsmärtor och hon kunde inte längre skriva bra resultat. Usch och fy, vilket tuff situation tänkte jag när jag hörde detta. 

Ok, iallafall så hade föräldrarna till den här pojken letat efter sätt att kunna skicka honom på en bättre skola. Men de valde att göra det i skymundan. För att det inte skulle börja pratas i byn. Förra veckan var det dags för eleverna på secondary school i vårt område att ta sig till skolan för att börja terminen. Vår grannpojke var ett barn av sin värld så han frågade inte sina föräldrar om hur det skulle bli för honom utan han förtröstade på dem och på deras planer för honom. Dagarna gick och han började få en viss oro i kroppen. I början på veckan när han var på åkern med sin mamma tog han mod till sig och frågade henne och sa- alla andra barn i min ålder här i området har börjat skolan men jag är fortfarande här, ska inte jag också börja? Hon svarade att det är mycket som behöver förberedas innan du börjar och vi har inte förberett allt ännu. Dagen efter var hon på den lokala marknaden och köpte ett par svarta skolskor till honom. Han lyste upp i hela ansiktet när han tog emot dem samma eftermiddag och förstod att han faktiskt skulle få läsa vidare. Kvällen därpå bad mamman honom att förbereda sig för att resa till skolan och vi hade en kort avskedsstund runt elden sent på kvällen, han fick en ny skjorta av oss och vi åt lite svenskt godis. Jag tror han började ana att han kanske inte skulle till den närmsta skolan men det var fortfarande inte något det pratades öppet om. Dagen efter sa vi hejdå. Han hade på sig den nya skjortan och sina finaste kläder. Han strålade i ansiktet. Han hade förstått att han skulle till storstaden. Att han skulle få läsa på en bra skola. Det är inte självklart att få möjlighet att läsa. Det vet våra grannbarn så väl. Att få åka iväg och börja på en bra secondary school är en högtidsdag. Nu skulle han utanför denna skyddande plats. På egen hand. 

Jag såg på denna finklädda pojke och såg hans glädje över att han skulle få börja secondary school och hur han bar upp denna förmån så högtidligt. Jag rördes till tårar. Ja detta var sannerligen en högtidsdag.   

 Kram Nora

I söndags var det barnens dag, ”SikuKuu ya watoto” i den Lutherska kyrkan i Tanzania. Över hela landet uppmärksammas denna dag barnen och de får tillfälle att framträda med sång, dans och ibland även som predikant i söndagens gudstjänst. Ofta uppmärksammas barnen också genom att man har har nån form av firande efteråt, tex att det bjuds på mat. För en dryg vecka sedan var vi på gudstjänst i vår vanliga lokala kyrka i Nkunga. Där diskuterades då hur man skulle uppmärksamma barnen. Det var många som uttalade sig och bland annat tyckte man att det var så många saker församlingsborna skulle samla in pengar till just nu och att plånboken inte rymde mer insamlingar av pengar. Slutsatsen blev att församlingen beslöt att de inte kunde göra något extra för barnen efter gudstjänsten. Jag blev dämpad när jag fick höra detta och Hannes och jag beslöt att försöka göra något kul för barnen ändå. 

Så här blev det. Redan på lördagen kom moster Ragnhild och Salt- volontärerna Susanne och Simon för att hjälpa till med förberedelser. Kanelbullar bakades, två tuppar slaktades och rostades, ärtgryta tillagades och lekar förberedes…

Söndagens gudstjänst var fylld av barnsång och dans och det böds även på ett imponerande drama. Barnen var rörande duktiga och hade sina finaste kläder på sig. 

  
Under gudstjänsten i samband med att vi hade ordet och presenterade våra ärade gäster, som vi hade med oss, välkomnade vi in alla barnen, evangelisten, de äldste och söndagsskoleläraren Christian till en stor fest hemma hos oss efter gudstjänsten. Barnen verkade väldigt förtjusta och entusiastiska när vi i en något sånär samlad trupp promenerade mot vårt hus efter gudstjänstens slut. 

  
Framme vid grinden hälsades alla barnen personligt välkomna med en handklapp. 

  
Eftermiddagen fylldes sedan med mat (till nästan 50 personer), lekar, sånger, en liten samling med en kort berättelse från Bibeln om barnen och Jesus. 

Under samlingen kom plötsligt en skum figur i grå filt och svart hög hatt svepandes över gräset. En trollkarl från Östergötland med riktig östgötska hade hittat hit och trollade fram klubbor till barnen… 

  
Sedan var det fri lek. Såpbubblor, hopprep och bollar, och studsmattan såklart… 

  
Ragnhild var ansvarig vid studsmattan och såg till att endast fem barn hoppade i taget och att ingen trängde sig före i kön. Imponerande arbete då ingen förstod den andras språk. Efter ett tag utvecklades ett speciellt ljud som hela kön stämde in i och som var signalen för byte!

   
 
Simon hade med sig en slackline (en lite bredare lina) som vi spände upp mellan våra två bilar där barn och vuxna (!) tränade att gå på till mycket skratt och tjoande! 

  
Vi avslutade med kanelbullar och ett tack till alla.  

 Sedan var kalaset slut och det var dags för barnen att gå hem. Såklart hann några barn snabbt springa till studsmattan för ett sista hopp innan mama Alfred kom och sa till att det nu verkligen var dags att gå. En sista handklapp vid grinden och sen var festen över. Vi vuxna som var kvar kände oss matta men väldigt nöjda över dagen och jag tror bestämt att barnen var det med. Två dagar senare när vår syster Monica och lilla Ingrid var uppe vid kvarnen i byn för att mala mjöl, hörde hon barn och vuxna prata om söndagens fest och om den konstiga linan som man kunde gå på och det där tyget med nät runt som man hoppar på… De är allt bra konstiga vitingarna.  Det bjuder vi på!!

/Nora 

Jag har nyligen haft det tredje barnledarseminariet tillsammans med min kollega Adrik på stiftskansliet. Stiftet har alltså sju distrikt och innan sommaren är planen att vi ska hunnit runt i alla distrikten och genomfört samma seminarium. Lika påfrestande som det kan vara innan seminariet med förberedelser och kommunikation, lika uppmuntrad och energifylld är jag efter seminariet (dock med en kombination av stor trötthet). 

  
Jag vill berätta om sista dagen på det senaste seminariet i Ludewa. Hela helgen avslutades med en gudstjänst på söndagen. Den skulle hållas i en av församlingarna i distriktet och sammanslaget med konfirmation, dop och nattvard. Ni kan tänka er längden på gudstjänsten?? Kyrkan var i alla fall fylld med folk, barn, ungdomar och många släktingar o andra som vanligtvis inte går i kyrkan. Jag hade blivit tillfrågad om att predika och tackat ja och kände mig väldigt nervös inför denna fullsatta kyrka. Den som predikar har ju alltid ögonen på sig men när en vit människa predikar känns det som man har ännu fler ögon på sig. Och dessa ögon noterar varje rörelse, betoning, gest o varje litet klädesplagg du har på dig… Jag hade förberett en sammanfattning av vissa utvalda delar från helgens seminarium. Det handlade om Jesus och barnen, om hur barnen kan och har något att bidra med till vuxenvärlden, om rädsla, om kärlek och om barnuppfostran. 

Jag målade upp en historia om två familjer och demonstrerade det hela med två upp- och – ner- vända kartonger i två olika färger med två dockor som var barn i dessa olika familjer. Föräldrarna i det röda huset slog sitt barn så fort han gjorde fel och hade sällan tid för att lyssna på barnet. Barnet i det gröna huset blev inte slagen av sina föräldrar och de satt ofta med barnet i knät och pratade om kvällarna. Jag målade upp en händelse av när barnen var ensamma hemma och lekte med vardera husnyckel som sedan tappades bort. Dagen efter skulle familjerna till stan men insåg vid avfärd att nyckeln var borta och föräldrarna frågade sina barn. Har ni lekt med husnyckeln? Barnet i det röda huset sa med rädd röst att han inte vet något alls om någon nyckel. Barnet i det gröna huset började gråta och sa med skamsen röst att han lekte med nyckeln igår och att den försvann.

  
Jag ställde frågan till församlingen- ”Varför tror ni att barnet i det röda huset inte sa sanningen till sina föräldrar när de frågade honom om nyckeln?” Snabbt som ögat sträckte en liten pojke som satt framme på golvet upp handen och ställde sig upp och sa- ”Han vågade inte säga sanningen. För att han var rädd.” Det bröt ut jubel i kyrkan och jag ropade ut- ”Hörde ni? Hörde ni detta barn? Barn förstår och barn kan!” Det var otroligt starkt att se detta lilla barn ställa sig upp och höra honom tala rakt från hjärtat med dessa skarpa ord. Resten av gudstjänsten grät jag ca tio gånger… Jag kände mig otroligt berörd av barnen och upplevde det som om jag bar på en fysisk känsla av den kärlek som Gud har för dessa hans minsta. Dessutom var det både konfirmation och dop så tillfällena för gråt var många.. O i kombination med dessa tusen tittande ögon och min placering längst fram vid sidan av altaret blev det en härlig kompott…

Hälsningar Nora 

I går var jag på en begravning. Det var nog flera år sedan jag var medpå själva begravningsceremonin här i Tanzania. Frun till en av ekonomerna på Bulongwa sjukhuset dog. 48 år gammal. HIV vad jag förstod. Hon ville inte testa sig, och det blev hennes död. Här måste patienten ge medgivande till att bli testad för HIV, man anser att det är viktigt att personen är ”redo” att ta emot beskedet. Låter klokt. Men jag har så svårt att förstå-Varför vill man inte testa sig? Jag fick en stund med vår vän och vårt bollplank, pastorsfrun, när vi gick hem från begravningen. Hon förklarade att det ofta handlar om rädsla för vad folk ska säga runt omkring och rädsla för att människor ska förlora respekten för en, som gör att man inte vill testa sig. Jag kan verkligen förstå att man kan vara rädd för det. Men är man inte mer rädd för att lidandet och döden? För att lämna fyra barn utan moder? Folk får ju ändå reda på att man har HIV om man blir sjuk och dör på det sättet hon blev. Jag förstår inte. Jag chockas över hur stark denna människofruktan kan vara. Den finns i oss alla, mer eller mindre, på olika sätt. Vi behöver få kontroll över den. Bli medvetna om den. Bekämpa den. 

I alla fall kom jag mitt i ceremonin utanför kyrkan med kistan i mitten. Prästen berättade kort om kvinnan som dog. Diverse folk gick fram och hade små hälsningar och tal. Jag var glad att jag slapp. Det räckte med att bli framföst på första bänken… Generalsekreteraren i stiftet var på plats samt några andra medarbetare och representanter från stiftet. Jag inkluderades i denna grupp och kunde bara stå upp och visa mig (som att alla inte redan hade sett mig?..) när resten av kollegorna gjorde det. Jag blev berörd. Tänk att alla dessa människor var på plats för att visa sin beklagan. Många hundra, verkligen inte bara släktingar och vänner. Livet stannar upp när någon dör. Vilket det väl bör? Hur gör ni i Sverige med begravningar, frågar många oss. Ja, vi tittar i våra almanackor och ser när vi har tid att samlas och begrava den döde. Folk ramlar i princip av sina stolar när vi säger det. Hur då ”ha tid”? Om nån död så dör den. Då behöver man ta tid och begrava och sörja. Visst har det också ett samband med att vi har bårhus där man kan förvara lik på ett annat sätt än här. Men jag tror inte bara att det handlar om det. Här stannar i alla fall livet upp. Totalt. Du kan inte gå på åkern och jobba om din granne dött. Det är inte respektfullt. Sen finns det regler kring hur många dagar man förväntas vara hos den sörjande familjen beroende på hur nära man står (i relation och geografiskt). Ibland blir jag så irriterad på dessa begravningar. Som stoppar upp vad jag tycker är samhällsutvecklingen och arbetet. Och folk dör mest hela tiden tycker jag. Men idag får jag mig också en tankeställare och tänker att det är väl egentligen detta som är det naturliga? Att livet stannar upp när någon dör? Efter cermonin vid kyrkan slog folket följe till begravningsplatsen under sång. Dessa sånger alltså. Som bara ”tas upp”. Nån börjar och resten fortsätter. Inga böcker och att läsa innantill. Alla kan och alla sjunger och det smälts samman med det som utförs. Så annorlunda än i Sverige och så fantastiskt. Se videoklippet och få en bild av det. Detta är just efter att kistan sänkts ner i graven och männen hjälps åt att ösa tillbaka jorden.

  
Efter att kvinnan begravts var det mat. Och läsk. Det sker efter en indelning utefter rang. Så som jag uppfattar det. Och alla har koll på detta, vilka som är högst och vilka som är lägst. Usch, detta gillar jag inte. Men det är insnärjt i respekt. Och vad som är respekt och vad som är hierarki är svårt att avgöra. Jag var med de ”högre”, inte oväntat. Efter maten gick vi in i huset där de sörjande satt. Tillsammans med de närmaste (och inte de närmaste 5 utan de närmaste 50? med folk som kom och gick. Jag överlämnade en liten gåva till den sörjande maken och hans familj. Att sitta där på en bit av en stråmatta tätt ihop och uppleva hur sångerna byter av varandra och smälter samman med människorna i rummet och deras klagan gör mig ödmjuk. Vilken kraft det finns i att sörja tillsammans. Att människofruktan samtidigt kan vara så stark att den tar död på livet är svårt att förstå. Jag går därifrån upplyft men full av tankar.

  
Hälsningar Nora