Hej igen vänner.                         190217   Dodoma

Medan jag satt och skrev var mitt kök och matplats fullt av mina vanliga söndagsgäster. Idag 19 massajbarn som kom hit efter söndagsskolan för att få sig lite surmjölk… och de berättar med inlevelse om dagens lektion.003

Två av dem kom efteråt för att speciellt berätta och det var Lukas och Selia. När jag skulle fotografera dem sa Lukas till Selia att hon skulle skratta så att tänderna syntes.007

Och vad var då dagens budskap? Jesus hjälper alla oavsett stam eller nationalitet.Vilken tur jag har som får detta besök VARJE söndag. Kan man bli annat än glad. Ja,man kan bli trött efteråt,men det är en annan sak.Tröttglad – eller gladtrött -blir jag.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf


Hej vänner.                  190217   Dodoma

En vecka har gått och jag tänkte bara helt kort ge en glimt av denna veckan.En alldelse vanlig vecka:

+  varje tisdag har jag lektioner i kristendom på grundskolorna. Denna veckan blev det sju lektioner som jag hann med. Fantastiska timmar som jag inte vill missa.Det vill andra, tyvärr. Många av våra anställda tycker det är jobbigt att vara ute på skolorna,eftersom eleverna utmanar oss. Härligt!!

+  en dag gick åt att åka ut till Mvumi Secondary School för att planera kristna studentrörelsens påsk- konferens. Det blir trångt i år,kan vi konstatera. Detta är en internatskola och eleverna bor alltså på skolan. Tanken är att vi ska kunna använda deras sängar när de är borta på lov. Men i år är de inte det. Studenterna ska vara kvar!! Vi är dock välkomna till skolan ändå,men får då sova i klassrummen på medhavda madrasser. Vi brukar få låna madrasser från fängelset och från ett sjukhus. Hoppas att det bli så i år också. Jag for direkt efter mötet till fängeleschefen och han har pleliminärt lovat 200 madrasser. Men vi behöver minst 600.

+  Denna veckan har vi haft besök från Tyskland.Ett av våra kontrakt har vänorter i Tyskland och nu har en tysk delegation  varit här.Den givna ledaren är Elzbeth Grytzyk som var med och startade detta för 25 år sedan. Trots sin höga ålder – 81 år tror jag -vill hon inte missa dessa resor. Vi har blivit goda vänner, så för oss båda var det trevliga stunder vi fick tillsammans.

+  Bilen har servats denna veckan. Då lämnar jag bilen tidigt på morgonen och får tillbaka den tidigt kväll.

+  Jag ledde morgonbön på stiftkontoret på fredag.Denna veckan handlade det om att vara annorlunda och kanske svaga. Min fråga var :Vad gör vi för de i vårt samhället som är annorlunda?Albinos.Leprasjuka.de handikappade osv

+ Förskolan i Mnadani har fått så många nya elever i sin förskola att vi var tvungna att ha ett möte om detta. Vad gör vi? Behövs det en ytterligare lärare ? Räcker lokalerna verkligen till? Positiva utmaningar som måste få en bra lösning.

+ Pastor Ndumiza Pallangyo och jag har planerat nästa veckas seminarium för söndagskolelärarna ute i Gairo området.

+ Jag har också planerat nästa helgs massajgudstjänst här i stan. Planerat och åkt runt på cykel här i stan och inbjudit dem.

+ Mama Stamili, som är kokerska i mitt hus, har tagit emot nästan 40 lunchgäster.Det är personer som säger att de vill träffa mig,men de kommer alltid vid lunchen så att de ska få ett mål i magen. Vilket är dem väl unt.( Heter det så?Unt?)

+  Varje morgon har vi dessutom cirka 10 personer utanför min port som ber om hjälp. Det är dåligt med mat i år. Vissa dagar har jag hunnit att bjuda dem på te och en chapati,men inte alla dagar.mathayoelzbeth-012

Skickar med en bild på den tyska gruppen.En härlig grupp som verkligen ömmar för folket i detta härliga land Tanzania.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf


Hej Vänner                                120217   Dodoma

Idag tänkte jag bara ta lite små notiser från vår horisont.

Borgmästaren i Dar-es-Salaam har meddelat att han vill ta krafttag för att rena staden från droger.Massor av brukare har tagits in för förhör och många har haffats och är satta i finkan.En hel del kända personer är bland dem, både från nöjesvärlden och politiken.Detta har smittat av sig på platser ute i landet också.Tre gånger under en och samma dag stoppades jag av polisen här i stan för att de skulle gå igenom bilen.Det blev dock inte så mycket av genomgång,men trevliga samtal i alla fall.

Min närmaste vän på kontoret har gått i pension.Vår generalsekreterare Robert Mgaya lämnar nu sin position efter cirka 30 år i kyrkans tjänst.Det känns tomt för mig.Han har alltid stått mig mycket nära och alltid varit den som jag kunnat gå till med allting.Nu är jag den på kontoret som har funnits där längst tid.

Mzee Paulo som jag berättat om, som flyttade med hela sin bosättning,har återvänt till Chitego. Det var inget paradis dit de kom. Många av hans kor dog däruppe och till slut var det bara för honom att återvända. Han gjorde det efter eget beslut och han kunde faktiskt gå till de tre sönerna som vägrade flytten och be om ursäkt.Sammanlagt 32 kor dog för hans bosättning på grund av hans tankegångar.

Flickan med puckeln, som jag berättat om, har nu äntligen tagits till Moshi för vidare utredning.Det är alltså TBC som hon drabbats av och jag vet ännu inte vad de kommer att göra,men jag ska fortsätta att följa detta.

Jag har dessutom sett en spännande skylt inne i stan.Jag fick tyvärr inte fotografera den men det stod så här:

DANISH CAR WASH IS VERY BEST!!

Det visst ni inte,va’?Vad detta betyder vet jag inte ännu,men det var så intressant att jag ska åka dit med min bil för att se vad det innebär.mgaya-014

Skickar en bild på Mgaya och hans fru,när han avtackades i katedralen.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

mWALIMU uLF

 


Jag var på Kidope barnhem igår. Ett barnhem för barn både med och utan handikapp men med en gemensam nämnare av att de kommer från svåra förhållanden. Jag har tidigare fått ett väldigt dåligt intryck av standarden och förhållandet på barnhemmet och blev väldigt illa berörd vid ett tidigare tillfälle när jag kom oanmäld då jag skulle lämna en rullstol till barnhemmet. Det var i april månad, vilket är en kall och regnig tid här och mörkret var på ingång och det regnade. När jag kom dit låg de två handikappade barnen som då bodde på barnhemmet på cementgolvet på innergården, utan varken matta eller filt mellan sig och det kalla golvet. De hade kissat på sig och ingen av de hade någon tröja på sig. Det var säkert inte mer än 10 grader ute. Jag ropade på nån i personalen med det var ingen där och tillslut gick jag ut och ropade. Då mötte jag en granne som sa att personalen var på åkern. Jag frågade om hon var på sin åker eller barnhemmets åker, sin egen åker, svarade hon. Hon tillade sedan att hon brukar göra så, alltså lämna barnen och sen gå på åkern och jobba. Jag blev alldeles ifrån mig och tårarna började rinna. Jag gick tillbaka till barnen, hittade en matta i ett annat rum som jag flyttade över dem till, tog på dem tröjor som jag fann och la på dem filtar. Jag försökte ringa till föreståndaren men han svarade inte i telefon. Ja usch, det var otroligt jobbigt att se och jag rapporterade det sedan till min chef och även till föreståndaren som jag några dagar senare fick tag på. Ibland känner jag att vissa saker klarar jag bara inte av att möta. Det blir för jobbigt och som någon slags överlevnadsinstinkt är det som att hela min kropp bara vill backa ut ur situationen, stänga dörren efter sig och låtsas som att den inte sett eller hört någonting. Jag tror ni förstår känslan. Med detta barnhem har jag känt så. Det är egentligen inte heller mitt ansvar att engagera mig där alls utifrån mina arbetsuppgifter jag fått här men detta att vi bor så nära gör att de verkar tycka att det ändå angår mig.. Men jag har inte orkat åka dit och inte riktigt hunnit heller. 

I december dog ett av de två barnen på barnhemmet. Hemma, efter en vecka av diarré och kräkningar. Återigen smärtade det så i min själ och jag kände både smärta, ilska, frustration, skuld och mycket mer. Det är bara inte ok att ett barn dör hemma på det här sättet utan att ens bli tagen till sjukhuset, och dessutom på en institution som är till för själva barnen och som har som första uppgift att ta hand om dem. 

Föreståndaren ber mig med jämna mellanrum att komma och hälsa på när jag får tid men veckorna har sprungit fram men trots min överlevnadsinstinkt och mitt ”struts- beteende” har jag faktiskt tänkt att jag vill komma någon gång. Men det har aldrig blivit av. Tills igår. Det var ett anmält besök och jag blev direkt positivt överraskad. Det var städat och fint och det enda barnet som nu bodde på barnhemmet hade rena kläder på sig och verkade glad och nöjd. Men för att få en mer riktigt bild ska man komma oanmäld, och inte som idag… Jag kom tillsammans med min morbror Pelle som är här på besök några dagar. Min tanke med besöket var att uppmärksamma dem och barnhemmet, att samla personalen till ett samtal samt att uppmuntra dem och försöka påminna om det viktiga arbete de gör. Det blev ett fint samtal och jag hade förberett lite undervisning kring några av barns grundläggande behov. Kärlek, trygghet, fysisk kontakt, stimulering, kontakt med sitt ursprung, respekt för integritet, hjälp att sätta gränser, att bli lyssnad på etc. Jag avslutade med en hård? uppmuntran:

”Det arbete som ni gör genom att ta hand om dessa barn är super viktigt. Det är barn som samhället många gånger ser ner på och ett arbete som kanske inte anses viktigt. Men det ÄR viktigt och det är ett Guds- arbete! Det ni gör för en av mina minsta, det gör ni också för mig- säger Jesus. ”Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:40). Om du gör något av dessa barn illa så gör du Gud illa som en direkt konsekvens. Gud han ser dig och det du gör och jag ber dig att vara ärlig; om du inte kan utföra detta arbete med kärlek och omsorg så sluta ditt arbete med en gång. Du får gärna bete dig illa mot majsen om du är jordbrukare eller mot tyget om du är sömmerska men du får inte bete dig illa mot barnen. Vi ska inte räkna skatter på jorden utan skatter i himlen och de här barnen ni har här är några av himmelens skatter och det arbete ni gör när ni tar hand om dem på ett kärleksfullt sätt är himmelskt. Ni behöver vara en röst för de barn som inte själva har en röst här på jorden. Det är ert stora uppdrag. ” 

 Pojken på mattan heter Ombea och är 9 år och fantastiskt fin. Han är super kommunikativ fast utan ord och skrattade högt när jag låtsades att jag skulle kittla honom men kittlade min morbror Pelle istället. Här ligger han på innergården och jag har just introducerat såpbubblor för honom och han har burken med såpbubblor i sin hand. En himmelsk ögonsten. 

Kram Nora

Hej vänner                          090217      Dodoma

I söndags var det dags för ytterligare en inspektion av en söndagsskola. Det var i Ipagala församling här inne i stan. Tolv lärare  som var oroliga över vad jag skulle tycka och cirka 260 barn som var som barn är – härliga.

Söndagsskolan löper parallellt med de vuxnas gudstjänster. Den första är klockan 07.00 0ch den andra börjar klockan 10.00. De flesta barnen går i den första gudstjänsten.I varje barngudstjänst tjänstgör även några församlingsäldste som medhjälpare till lärarna.

Först samlas alla barnen i stora salen och har en inledning med sång och kollektgivandet. Det ger också tid till de som kommer sent att komma till kyrkan innan  man delar upp barnen i tre grupper. Två lärare i varje grupp och en församlingsäldste. Det är så vi från stiftet vill att det ska vara. Så här fick de full pott i formuläret.

Jag hann ju inte att följa alla tre klasserna utan fick gå emellan, men det var bra undervisning i alla tre grupperna av det jag såg och hörde. Sång,drama,färdiga bilder och även ritades det under lektionen. Snudd på full pott.

Tyvärr är deras lokaler väldigt små och de som sitter utomhus, sitter nära moped-parkeringen, som det stank bensin från hela tiden. Här behöver församlingen tänka om. Bättre lokaler kommer jag att kräva – inte idag eller imorgon,men i ett längre perspektiv,måste det till en förändring.

Nu på lördag ska jag träffa lärarna,prästen och de församlingsäldste som har ansvaret för barnverksamheten, för att titta över vilka visioner de har för sitt barnarbete. Vi tittar då också på hur mycket pengar som är avsatt i budgeten för detta året. Är det tillräckligt med tanke på det antal barn som kommer? Här får inte församlingen full pott.Det är en rik församling och de skulle kunna ha mycket mer av barn-och-ungdomsarbete.

Jag hinner inte med alla församlingar på ett år,men det blir ganska många. Vi har ju ett standard formulär som vi använder oss av,så även min kollega kvinno-och-barnsekreteraren gör  inspektioner.

Försöker att skicka två fotografier.Ett från utomhus klassen och ett på  läraren Isa som klär sig i det vackraste han har när han går tillmgaya-035mgaya-036 kyrkan.Det är ju en festdag varje söndag.

Mungu Awe Pamoja Nanyi.

Mwalimu Ulf


Hamid har avbrutit sin hungerstrejk

Under onsdagen klippte EFS-medlemmen Hamid Aryan i Kristinehamn sina stygn och avbröt sin 15 dygn långa hungerstrejk. Han gjorde det med orden:

”Jag väljer livet. Jag väljer Jesus Kristus. Jesus är vägen, sanningen och livet”, vid en ljusmanifestation som hölls vid torget där han suttit.

Imorgon möter han sin advokat och påbörjar arbetet med att få migrationsdomstolen att häva hans utvisningsbeslut. EFS-prästen Lotta Okkonen skriver på sin Facebook:

”Nu använder vi ord istället för tystnad.”

Läs det tidigare inlägget EFS-medlemmen Hamid hungerstrejkar här.

Fortbildning för EFS, Salt och Svenska kyrkan

Årets upplaga av medarbet­ardagar för anställda inom EFS och Salt i Västerbotten hölls denna gång på Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå. På tema »Kom, jag ska göra er till människofiskare« erbjöds ett rikt utbud av föredrag om att leva Guds rike idag, behovet av integration och goda exempel från lokala engagemang. Dagarna gästades bland annat av EFS integrationssamordnare P-O Byrskog, teologen Patrik Hagman samt initiativtagarna bakom Skellefteåprojektet Migrantmammor.

Från EFS Västerbotten närvarade 63 medarbetare. Föreläsningarna den första eftermiddagen och kvällen var öppna för ideella ledare i EFS och anställda i Svenska kyrkan, totalt deltog 115 personer. Anställda från Umeå pastorat hade uppmuntrats av sin kyrkoherde att delta i denna fortbildning.

– Det är viktigt att anställda inom både Svenska kyrkan och EFS, som ett uttryck för vårt samarbete, ställs inför gemensamma utmaningar och får dela nya idéer. Detta sker på ett bra sätt genom gemensam fortbildning. Och årets fortbildning på Strömbäck innehöll mycket matnyttigt, säger Kenneth Nordgren, kyrkoherde för Umeå pastorat.

wp-1486128312304.jpg

Gored-gored

wp-1486128499115.jpg

Presidentvalsomröstning pågår

wp-1486128733526.jpg

Kes Yonas Yiezu svär sin presidented

Nu har Mekane Yesus- Kyrkan (EECMY) en ny president: som väntat blev Yonas Yigizu vald av synodernas ombud att leda kyrkans arbete för de nästkommande fyra åren och han svor på stående fot sin presidented framför en rätt utmattad skara General Assembly- deltagare som i en hel veckas tid tröskat sig igenom dokument, rapporter, målbeskriv

Nya ledarskapet för EECMY, fr vänster president Kes Yonas, avg presidenten kes Waseuym, nya vicepresidenten kes Kiros och nya ekonomiansvarige Ato Bacha.

Nya ledarskapet för EECMY, fr vänster president Kes Yonas, avg presidenten kes Waseuym, nya vicepresidenten kes Kiros och nya ekonomiansvarige Ato Bacha.

ningar och långa diskussioner om kyrkans uppdrag, kallelse och strategier innan de också som sista punkt gick till val om ny ledare. Den avgående presidenten Kes Wakseyum Idosa tackade för sig och gav sin välsignelse till den nya ledaren och en uppmaning till hela kyrkan att följa honom, be för honom och enas under honom: det är inte en lätt uppgift han har framför sig med en kyrka som är större än man knappt har administrativ och karitativ kapacitet för och som spänner över så många och olika folkgrupper. Var gärna med och be för honom och för kyrkan!

Varje år samlas också EECMY’s olika partners till ett stormöte för att dela gemenskap och visioner och få en redovisning av hur det gångna året sett ut ur ett partnerperspektiv. Mötet kallas CMCR (Committee for Mutual Christian Responsibility) och består av representanter för EECMY, dess utvecklings och biståndsorgan DASSC (Developement and Social Services Commission) och för de olika partnermissionerna i landet varav EFS (eller SEM – Swedish Evangelical Mission som vi heter utomlands) är en. Detta gör att vår käre missionssekreterare Erik Johansson är här tillsammans med vår projekthandläggare Anna Claesson. De har nu i en veckas tid (och Erik i 2 veckor) haft möten och samtal med en lång rad olika strategiska människor på en mängd olika platser för att följa upp och granska våra projekt och åtaganden, knyta närmare kontakter och representera vår lilla men effektiva rörelse i denna stora kyrka.

CMCR

CMCR. Fantastisk kvalité på bilden BTW!

Värt och intressant att nämna från CMCR (där även jag var med på ett hörn) tycker jag inledningsgudstjänsten var. Då besöktes vi nämligen av den katolske kardinalen här i landet: Hans Helighet Mulugeta Berhanu som var särskilt inbjuden av EECMY’s president med anledning av de femhundra år som gått sedan Martin Luther fick den eldfängda idén att spika upp sina berömda (men ärligt talat rätt sällan citerade) teser på Wittenbergs kyrkport.

Kardinal Mulugeta Berhanu

Kardinal Mulugeta Berhanu

Kardinalen höll ett långt och varmt tal om reformationens förtjänster och nämnde vid flera tillfällen Martin Luther och hans (jag citerar ordagrant) ”great process of the Reformation”. Intressant. Han nämnde med lika varma ordalag påvens besök till Lund och det var tydligt att han (precis som rätt många nuförtiden) tyckte att tiden var kommen att lägga det reformatoriska kriget åt sidan till förmån för samarbete för Guds rike.

Feststämning: injera, kei wat, tzigagomen, gored-gored, kitfo... you name it.

Feststämning: injera, miser, kei wat, tzigagomen, gored-gored, kitfo… you name it.

Den avgående presidenten för EECMY (kes Wakseyum) uttryckte i sitt tal ungefär samma sak och pekade på vilka goda relationer EECMY har till både katoliker och ortodoxer (i alla fall på nationell nivå skall väl tilläggas, ursäkta anm.) och tillsammans skar de sedan upp den jättelika tårta som avslutade kvällens middag (där det bland mycket annat serverades både gored-gored och kitfo: rått kött i olika fason) och som var prydd med påskriften ”REFORMATION COMMEMORATION 1517-2017”.

Tårtklyveri...

Tårtklyveri…

Intressant och rätt historiskt tror jag: EECMY är ju faktiskt världens största lutherska kyrka nu!

Jag hör ju dessutom till dem som rätt ofta undrar över om det kommer att finnas någon kyrka som kallar sig ”luthersk” om ytterligare 500 år (utifall vår Herre dröjer så länge med sin ankomst): de växande afrikanska lutherska kyrkorna är om man får tro CMCR-mötets andra inbjudna talare – dr Fidon Mvombeki från Lutherska Världsförbundet – inte överdrivet intresserade av just epitetet ”luthersk”. Hans analys var att då det inte direkt fanns någon kyrka att reformera i Afrika när de protestantiska missionärerna kom, är den protestantiska rörelsen ärvd och inte framtvingad som i Europa. Därmed sitter inte just den ”lutherska” eller ”protestantiska” identiteten särskilt djupt hos Afrikanska kyrkor. Allt enligt dr. Fidon.

Att det kommer att finnas en ”katolsk” dito hyser jag betydligt mindre tvivel om då det ju är den enda kyrka vi bekänner i vår trosbekännelse (grek. catholicos = allmännelig) och därmed den kyrka vi tror att Jesus avser inte skall se förgängelse (Matt 16:18).

Om den kyrkan i sin fullhet utgörs av Romerska katoliker och Vatikanens kyrkoorganisation är sedan en (nästan) helt annan fråga; det går ju idag att se sig som katolik (del av den allmänneliga kyrkan) utan att för den skull vara medlem i den romersk-katolska kyrkogemenskapen. Ibland funderar jag dock på om inte den hållningen egentligen bara är ett väldigt postmodernt synsätt i den lutherska kyrkans utbrytarkölvatten a lá ”jag är den jag definierar mig som”.

Frågan hur Herren definierar mig blir helt underställd, liksom den totalt irrelevanta frågan hur en eventuell ”kyrka” definierar mig: Den kyrka som inte håller med om min definition av mitt eget jag går helt enkelt fetbort i det närmast ändlösa utbudet av medlemstörstande kyrkor.

Eftersom jag inte är helt övertygad på mina egna eventuella svar på denna fråga låter jag det vara okommenterat huruvida detta är bra eller dåligt, bibliskt eller obibliskt, önskvärt eller icke och noterar bara att det är så det förhåller sig men också att det då rakt inte såg ut så på Luthers tid. Det fick han också sannerligen känna av, så bannlyst och utdefinierad han blev.

Kanske inte lika mycket feststämning bland kardinalerna (och kejsare) den där aprildagen 1521. Anton von Werner hade kanske inte exakt koll på alla ansiktsuttryck däremot på könsfördelningen :)

Kanske inte lika mycket feststämning bland kardinalerna (och kejsare) den där aprildagen 1521 när Luther lystes i bann. Och inget gored-gored heller. En sorglig dag.

 

 

Ytterligare en fråga borde väl ställas här: nu när verkligheten ser så radikalt annorlunda ut på den allmänneliga fronten; vari ligger egentligen den verkliga vinsten eller vitsen med att kalla oss ”lutherska” och ”protestanter” (något vi kallar oss så gott som varje dag här skall ni veta :) ) och hur långt kommer vi med den definitionen inför allas vår domare och kung? Står vi inte alla där som rätt “allmänneliga” när allt kommer omkring: och då inte enligt vår egen definition utan enligt Hans?

Låt inte din vrede rasa, Herre,

minns inte för evigt våra synder.

Se på oss, vi är alla ditt folk.

Jes 64:9


EFS-medlemmen Hamid hungerstrejkar

Jag tänker sitta här så länge jag orkar eller tills det händer något, säger Hamid.

Hamid döptes förra våren och blev medlem i EFS-kyrkan i Kristinehamn under hösten. Lotta Okkonen är Hamids präst och nära vän, hon uppmanar nu fler att engagera sig för hans och andra konvertiters sak i Sverige.

Jag har sagt till honom att konvertera och döpa sig under asylprocessen här i Sverige är livsfarligt. Därför att får man ett utvisningsbeslut är det förenat med livsfara. Samtidigt är det en övertygelse och väljer man den vägen får kyrkan och vänner stötta på alla tänkbara sätt som går, säger Lotta Okkonen.

Hamids protest har fått stor uppmärksamhet i lokal- och nationell media. Hans sak har även fått stor spridning via EFS facebooksida, se inlägget och dela vidare här.

Man kan även skriva på en namninsamling för Hamids sak här.

stafett

Under två dagar, idag och igår, har Binghams årliga ”field days” gått av stapeln. Under dessa dagar samlas alla Binghams elever för att tävla i olika friidrottsgrenar. Bland dessa återfinns klassiska grenar såsom längdhopp, höjdhopp, spjutkastning, stafett, diskus och olika sprintlopp men även lite mer annorlunda tilltag, såsom säckhoppning, hinderbana och trebens-race. Eftersom elevernas familjer är där blir det verkligen riktigt festliga dagar. Skolan är indelad i tre elevhem som fått sina namn efter tre framstående missionärer: Carey, Scott och Taylor. Gabriel och Josef tillhör Taylor, som det tyvärr inte gått så bra för den senaste tiden. Faktum är att de innan årets tävlingar inte vunnit elevhemspokalen på femton långa år! Men! I år, sanna mina ord, fick ett mycket glatt Taylor-gäng springa ärovarvet med pokalen! Yes! Gabriel och Josef är MYCKET glada som ni förstår och de har verkligen bidragit till att Taylor kammade hem priset i år med mycket fina placeringar i grenar som 400 m, 3-legged race, stafett, kast med liten boll och 100 m. Vissa dagar är det extra roligt att vara missionärsbarn.

Efter två hela dagar i solen är vi mer än trötta och ser fram emot vilodagen mer än någonsin tror jag. Fast ändå inte helt och hållet eftersom min mamma, som varit här i två månader, åker hem imorgon kväll. Det har varit mycket fint att ha henne här. På dagarna har hon hängt med i vår vardag och på kvällarna har vi tittat på DVD:er helt i min smak: I Claudius, Helgonet och Murder she wrote (inte de allra nyaste serierna som ni märker…). Ja, nu åker hon i alla fall, och blir djupt saknad av både stora som små. Hejdå lilla mamma!

mamma

“Att ära sina mor är som att samla skatter.”  Syr. 3:4