I tisdags kände jag åter det där härliga pirret i magen av upprymdhet och förväntan på vad Gud skulle göra i mötet med mina Rastavänner. Det har inte varit en gång utan att denna känsla infunnit sig. Jag kan har varit helt slut på eftermiddagen, men så fort jag kommit till mina vänner har jag blivit pigg. För mig är detta veckans höjdpunkt.

Så här kan våra bibelstudium se ut:  Först anländer jag till Tilapia där de flesta rastafaris hänger. Här har de flera stånd för försäljning av tavlor och egentillverkade armband med mera. Det är alltid lika kul att komma hit och man vet aldrig på för hand vad som skall hända. Ibland vill någon ha förbön eller samtala om tro. För två veckor sedan träffade jag tex. en Jude som var rastafari och vi hade ett spännande samtal. Efter en timme är det så dags för att åka i min bil. Här blir det alltid en dragkamp om de skall följa med på vårt bibelstudium eller inte. ( Be att de får kraft att följa med!). Detta bibelstudium har vi på en helt annan plats som är en Kristen bokhandel med det passande namnet Soma Biblia (läs bibeln). Denna bokhandel drivs av det Danska lutherska missionssällskapet. Här får vi vara helt gratis!

När vi kommer in i våra lokaler, vilket är ett rum med ett stort köksbord. Dukar vi upp Juice och bullar (mandazi). Sedan äter vi och pratar om veckan som varit. Jag ställer alltid frågan:

Vad har varit tufft och utmanande den här veckan?

Vilka är dina glädjeämnen?

Så får var och en svara i tur och ordning. Vi har blivit så trygga med varandra att vi vågar dela riktigt djupa saker. Ibland ber vi spontant för den som delar sin berättelse. Ibland får vi trösta den som gråter. I tisdags berättade en av killarna att han känner nöd för sin rumskompis som är muslim. Vi bad att han skulle bli en kristen. En annan gång bad vi för en av killarna som hade astmaliknande besvär. Han blev helt fri dessa besvär! Oftast är det de själva som ber för varandra. Jag ger dem bara lite enkla instruktioner. Sedan har jag glädjen av att stå bredvid och titta på när Gud verkar. Vilket är härligare än att få be själv. Dessutom får Gud äran och de lär sig att be för andra människor. Sakta men säkert börjar de nu praktisera det jag lär dem i vardagen. När alla har fått komma till tals inleder vi med en enkel bön.

Sedan börjar vi med vår TEE undervisning. Ibland har de inte läst eller gjort uppgifterna för veckan, men då ska vi komma ihåg att de flesta av dem är uppvuxna på gatan och vet knappt vad disciplin är för något. Oftast slutar vi vid åtta men det händer att vi stannar längre.

Det gäller att låta Den helige Ande leda och att kunna vara flexible! Vilket jag som Svensk och vän av ordning kan behöva mer av.

Äntligen var det dags att träffa Rastafarigruppen igen efter att jag varit hemma i Sverige. När jag kom körandes i bilen, bland de olika stånden där de säljer sin konst, så såg jag flera rastafaris som vinkade och kom springandes efter bilen.  En av dem ropade för full hals:

– Pastor Umerudi tena! ( Pastorn du är tillbaks)!

Det var ett kärt återseende och vi hade mycket att prata om sedan sist. En av killarna berättade att han hade hamnat i fängelse. Han hade bara varit ute och gått på gatan när plötsligt några poliser kommit fram och påstod att han bara drev omkring om dagarna.

– Vad gör du för nytta egentligen, hade de frågat honom.

Trots att han försökte förklara att han normalt inte bara drev omkring på stan, utan faktiskt hade ett jobb, så tyckte de att han skulle fängslas. Efter att ha slagit och förnedrat honom genom att raka av hans långa hår, kastade de honom i fängelse, där han fick sitta i två veckor. Efter två hemska veckor, släpptes han utan någon förklaring. Fallet var nerlagt!

Detta är den vardag många av dessa Rastafaris möter. Det är inte ovanligt att killarna blir slagna eller bestulna när de är ute på stan. Det är tacksamt att slå eller stjäla från en rasta  eftersom de flesta av dem förespråkar ickevåld och vänder andra kinden till.

Jag får ofta höra kommentarer som dessa:

– De där Rastafarikillarna är bara en börda. De bara dricker alkohol och vill inte jobba! Varför vill de inte vara som alla oss andra? Varför kan de inte bara klippa av sig håret och börja jobba?

Flera av mina Rastavänner har haft perioder när de försökt passa in. En del har sökt sig till kyrkan. Men där har de blivit avvisade eller rent av hånade för att de är annorlunda. De har helt enkelt inte släppts in i den kristna gemenskapen.

De flesta Rastafaris är konstnärer, vilket inte står högt i kurs i detta samhälle. Därför finner killarna ofta sin identitet och trygghet hos varandra.  Här finner de andra konstnärer att samarbeta med och framför allt tar de hand om varandra. Jag har flera gånger sett deras enorma gästfrihet till exempel när någon person inte har haft någonstans att sova för natten. De diskuterar en stund, sedan erbjuder någon av dem en sovplats hos sig. En gång dök en okänd kille upp och berättade att han hade kommit in på en skola i Dar Es Saalam, men dessvärre hade han inte några pengar till resan.

– Vi gör en insamling vet ja, sa en av Rastakillarna.

Så gjorde vi en insamling i en upp och nervänd mössa. Pengarna räckte till bussresan och mat längs vägen. Gissa om killen blev glad!

Hälften av den grupp på ca 20 personer jag möter regelbundet, har vuxit upp på gatan utan föräldrar. De har levt ett hårt liv kantat av droger och utanförskap. Många hamnade på gatan när deras föräldrar dog eller på grund av att deras föräldrar lever i stor misär. Den andra hälften kommer ofta från trassliga hemförhållanden. Rastagruppen har nu blivit deras familj!

Samtidigt som många ute i samhället vill att de skall förändras och förfasar sig över deras sätt att leva. Lyfts inte ett finger för att förändra deras situation. Varken kyrkan eller politiker engagerar sig i denna grupp. Innan vi flyttade till Mwanza fick en kompis i Kenya en tydlig profetisk hälsning om att Gud ville att jag skulle knyta kontakt med rastafaris i Mwanza. När jag sedan kom i kontakt med denna grupp för snart tre år sedan, sa de att jag var den första pastor de mött som ville knyta kontakt med dem.

Jag har länge bett och funderat över hur killarna skall kunna kopplas till kyrkan, här i Mwanza och bönesvaret kom genom min nya medhjälpare i TEE arbetet. Han var själv en rasta under en period innan han studerade till präst.  Min medhjälpare har nu börjat att vara med på våra bibelstudier. Han har ett hjärta för dem och fick därför direkt en god kontakt med killarna.

Att nå ut till dessa Rastas ligger på Guds hjärta och detta allvarliga bibelord från Lukas 14:21-24 manar och ekar inom mig till att engagera mig i dessa och andra utsatta människors liv:

Gå ge­nast ut på ga­tor och gränder i sta­den och hämta hit al­la fat­ti­ga och krymp­ling­ar och blin­da och lyt­ta.’ Och tjäna­ren sa­de: ’Her­re, jag har gjort som du be­fall­de, men ännu finns det plats.’ Då sa­de man­nen till sin tjäna­re: ’Gå ut på vägar­na och sti­gar­na och se till att folk kom­mer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ing­en av al­la dem som först blev bjud­na skall få va­ra med på min fest.’”

Om inte folket kommer in till oss, får vi gå ut till dem!

Den goda nyheten är att flera av dessa killar har blivit förvandlade i sina hjärtan och har lämnat drogerna bakom sig. De berättar nu för andra om Jesus som har förvandlat dem. Andra vill lämna drogerna bakom sig men kämpar fortfarande.

Bed därför för Rastakillarna att de:

• blir mer överlåtna till Kristus.
• får goda idéer för sin försörjning.
• Om beskydd för mig och min medhjälpare.
• Om vishet i hur vi skall fortsätta våran tjänst bland våra Rastavänner.

Tillsammans för Kristus!

 

Under våren har så nätverket Oasisi ( oasen) startat.
Detta är en samlingsplats för familjer som har barn med någon funktionsnedsättning. Att leva med handikapp i Tanzania är många gånger väldigt svårt på grund av omgivningens bemötande.Tron på att barnen har blivit förbannade av onda makter eller att Gud har velat straffa föräldrarna för gamla synder, lever fortfarande kvar, även bland många kristna. Många familjer gömmer därför sina barn i hemmen och låter dem inte få bli en del av samhället.
Detta är ett stort problem och jag har verkligen funderat på vilket sätt jag bäst kan bidra.

Efter hand växte så tanken fram på att starta ett nätverk för kristna familjer som har barn med något funktionsnedsättning. Tanken är att familjerna här få möjlighet att stötta varandra och bli starka tillsammans. På det sättet får de förhoppningsvis kraft att vara delaktiga med sina barn i kyrkan, så att attityden så småningom kan förändras. I detta läget får föräldrarna möjlighet till handledning och kan dela sina erfarenheter med varandra. Vi ber och sjunger tillsammans och samlingarna ger utrymme för barnen att kunna uttrycka sig fritt.
För många familjer är detta första gången då de har möjlighet att träffa andra familjer i liknande situationer.
Oasisi är en plats där familjerna kan dela glädje och svårigheter med varandra. De kan både få stöd av någon och på samma gång stötta någon annan.
Att inte längre vara ensam betyder så mycket!

Med vänlig hälsning/ Maria

Efter en fem timmars tur med båt kom Stephano, Successor och jag fram till Ntama som är en fiskeby på ön Kome i Viktoriasjön.  Överallt låg det fiskebåtar på stranden som var täckt av vit sand. Det kändes faktiskt nästan som att vi befann oss vid havet vid ett gammalt fiskeläger på Öland i Sverige. Vi möttes upp av evangelisterna Emmanuel, Josef och Doktor Isak som väntade på oss. Vi gick längs gator kantade av trähus, vilket är ovanligt här i Tanzania. De flesta människorna såg vänliga och rofyllda ut. Överallt möttes vi av människor som bar på fisk av alla storlekar.

Vi kom till byns enda större restaurang. Här satte vi oss och planerade helgen som låg framför. Vi trodde att vi kommit för att plantera en ny kyrka men det visade sig snart att vi skulle plantera två nya kyrkor. När vi sitter där och planerar hör jag mig själv säga:

– Jag tror också att vi skall samla alla pastorerna i byn för att uppmuntra dem att be börja be mer tillsammans.

– Inga problem det fixar jag, sa Isak.

Vi planerade att på lördagsförmiddagen skulle vi först möta vår första nyplantering i Ntama. Därefter på eftermiddagen skulle vi åka med motorcykel till vår andra nyplantering i en by mitt på ön som heter Lugata. På bägge platserna skulle vi evangelisera genom gatuevangelisation och gå från hus till hus. På söndagen skulle vi ha två gudstjänster. Den första i Lugata och därefter om möjligt ha en samling med pastorerna i Ntama. Den andra gudstjänsten skulle vara på det stora torget i Ntama.

Efter att ha ätit gick vi till en pastor i Asemblies of God som ville träffa oss. Vi hade en härlig stund med honom och hans fru som avslutades med att vi bad för helgen i hans kyrka. Därefter gick vi ner till stranden och evangeliserade lite spontant för några fiskare och förbipasserande i ett underbart skymningsljus med solen som sakta gick ner vi horisonten. Flera kom till tro och en kvinna blev helad i axeln.  Därefter gick vi till vårt hotell som olyckligtvis låg precis bredvid ett disco. Jag sov inte mycket denna första natt.

Lördagsmorgonen började vi med bön för dagen. Efter frukost gick vi hem till Josef som kommer vara ledare för vår kyrka i Ntama. Vi gick till hans hem som låg strax i utkanten av Ntama.  Han hade samlat ett tjugotal personer som kom att bli kärnan planteringen. Josef har ett starkt vittnesbörd. Han kom till tro för 13 år sedan. Två år senare dog hans fru och ett av hans barn. Denna händelse gjorde att han blev helt galen. I fem år var han helt oförmögen att göra någonting. Lyckligtvis blev han omhändertagen av sin farbror som är pastor i Anglikanska kyrkan.  Efter förbön blev han så helad och fri och är nu en harmonisk människa som det bara skiner Jesus om.  I hans hem undervisade jag om evangelisation och förbön.  Därefter delade vi in oss i fyra team med ca tre personer i varje team. Vi evangeliserade på gator och stigar och gick från hus till hus.  Flera kom till tro eller blev helade. Vårt team bad bland annat för en äldre man som hade smärtor i sin axel och nacke. Han bodde i en liten hydda med svarta sopsäckar som skydd för regnet. Efter förbön blev han fullständigt helad och tog också emot Jesus i sitt hjärta. Det visade sig också att han var farbror till en i vårt team, vilket ju inte skadade precis. När vi bett för mannen blev vi hembjudna till en familj som hade ett handikappat barn. Det visade sig att barnet hade samma handikapp som barnet till min kollega Successor. Därför kunde Sucessor undervisa om hur de skulle massera barnets leder och vilken mat de skulle kunna göra speciellt för barnet. Föräldrar var mycket glada och tacksamma när vi gick därifrån.

 

Efter lunchen som vi intog i byns restaurang hoppade vi på fem motorcyklar, som är det sätt man transporterar sig på ön och åkte vidare till Lugata (det finns en bil på hela ön där det bor ca 200 000 tusen människor). Denna plats har stora träd, gott om blommor och växtlivet frodas. Naturen med alla sina fruktträd och de enkla hyddorna får mig att tänka på Edens lustgård. Här startade vi den andra kyrkan som utgår från Emmanuels hem. Dessvärre märkte vi att en del av hans medhjälpare verkade ostrukturerade och att de inte riktigt är på det klara med vad de har för vision. Vilket jag uppmuntrade dem till att be mer över. Denna grupp behöver därför mycket av våra böner. Efter att ha samtalat om vikten av att ha en vision delade också vi upp oss i flera grupper för att gå från hus till hus. Vi i min grupp kom till ett hem där två kvinnor hade svåra magsmärtor. Vi tror att de blev helade eftersom all smärta försvann när vi bad för dem. Dessutom tog de emot Jesus i sina liv.

Vid förbönstillfällen som detta leder jag nästan aldrig förbönen utan jag tränar de som är med genom att låta de be för den sjuke istället.  Dessutom blev en kvinna helad som haltade i ena benet och sprang därefter runt på gården. Vi gick vidare längs en smal stig med höga frodiga träd på bägge sidor. I ett av träden som stod vid ett hus fick jag se några konstiga frukter som jag aldrig sett förut. De såg lite ut som papaya frukt fast mycket större.  Vad är det för frukt frågade jag de andra i teamet. Men ingen visste vad det var för frukt. En kvinna stod vid huset och iakttog oss. Jag hälsade på kvinnan som var alldeles full av amuletter och en i vårt team sa:

-Ursäkta men vad är det för frukt på trädet?

Vi gick in på gården och insåg i samma ögonblick att vi hade att göra med svart magi. På tomten fanns en ansamling hus fulla av konstiga inskriptioner och tecken. Det är lite svårt att beskriva men dessutom var det var som att allt var täckt av sot (det var som att jag såg detta både fysiskt och andligt). Vi gick fram till en eld där flera barn, några kvinnor och en äldre kvinna satt. Jag sträckte ut handen och hälsade vänligt på kvinnan som mötte mig med en blick som sa: Jag ska döda dig! Mina kollegor tror att hon var en häxa och ägaren till stället. Fast det berörde mig inte. Faktum är att inget av det vi mötte skakade eller berörde oss. Jag kände till och med hur Guds närvaro kom oss närmre i samma ögonblick som vi gick in på gården.  Guds kraft är ju starkare. Jag tror att den äldre kvinnan också kände av detta som vi läser om i Johannes 1:5:  Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Därför försvann hon spårlöst med de flesta av kvinnorna och barnen.

Kvinnan som vi först hälsat på tog oss med lite i skymundan runt ett av husen. Här berättade hon vad hon använde frukten till. Jag förstod inte allt men uppfattade i alla fall att fruktens kärnor ansågs ha helande kraft. Efter en stund profeterade Successor in i hennes liv. På punkt efter punkt profeterade han sådant som han omöjligt kunde veta i sig själv om hennes liv. Kvinnan berättade att kom kommit från Mosoma, två dagsresor bort. Hon hade kommit till Kome och detta hus eftersom de så kallade ”andarna” hade lett henne till detta hus. Successor berättade om Jesus och frågade om hon ville bli en kristen. Och det ville hon. Efter bönen var det som hela hennes ansiktsuttryck förändrades och Jesus blev synlig i hennes ögon.

Samtidigt som detta skedde fick jag och Emmanuel syn på en man hade smort in sig med någon undergörande salva. Jag gick fram till honom och hälsade. Han tittade sig oroligt om för att försäkra sig om att ingen såg att vi pratade. Kan vi få be för dig frågade jag. Javisst det får ni men bara inte här ute och så drog han in oss i häxans hus. Här innanför dörren böjde mannen som också hette Emmanuel sina knän och tog emot Jesus under stor bävan.  Därefter kopplade vi dem samman med evangelisten Emmanuel.  Detta var första gången jag fick leda någon till tro i en häxas hus! Innan vi gick därifrån gick jag runt och la mina händer på barnen som nu kommit tillbaka och välsignade dem och bad om Guds närvaro i deras liv. Den arga Kvinnan såg jag inte röken av. Vi gick så till vår samlingsplats och skulle precis åka när jag fick syn på en man som tittade lite nyfiket på oss. Vi gick fram till honom och det visade sig att Emmanuel hade delat evangeliet med honom dagen innan och nu var han redo att bli en kristen. Emmanuel fick nu leda honom till tro och ett stort leende spred sig över mannens ansikte. När vi kom tillbaka var det redan mörkt.  Vi åt mat och samtalade om eftermiddagen. Även de andra teamen hade sett Gud göra under och fått leda människor till tro på Jesus.  Trötta och glada kastade vi oss i våra sängar. Denna natt sov jag bättre.

På söndagen vaknade jag tidigt. Jag gick ner till stranden och bad. Stranden var full av fiskare som varit ute under morgontimmarna. Där samtalade jag med Gud samtidigt som jag såg soluppgången vilket var helt magiskt. Styrkt kom jag tillbaka till hotellet där vi intog vår frukost. Nu hände något märkligt. På hotellet var det alltid ett femtontal kvinnor som gick omkring och städade. Jag hade insett kvällen innan att dessa måste vara prostituerade. När jag nu såg en av dessa kvinnor tänkte jag. Tänk om vi kunde få ett tillfälle att berätta om Jesus för dessa kvinnor.  En minut senare kommer Isak och säger:

• Alla dessa kvinnor du ser här på hotellet de är prostituerade. Vill du vi skall be för dem?
• Javisst självklart, sa jag.

Så berättade jag om Guds kärlek för tolv unga prostituerade flickor i tjugoårs åldern. Flera av dem grät när Gud berörde deras hjärtan.  Alla ville ta emot Jesus i sina liv. En av dem började också manifestera onda andar när vi bad. Efter några minuters förbön och skrik blev hon helt lugn och klar i blicken.  Senare samma dag berättade hon att hon nu tänkte bege sig tillbaks till skolan i Mwanza som hon rymt från.  Det kändes tufft lämna dessa kvinnor eftersom vi inte kunde ta dem direkt ur prostitutionen.  Isak lovade att göra vad han kan, men vi ber också över detta och funderar över vad vi kan göra för att hjälpa flickorna.

Nu åkte vi till Emmanuels hem för att officiellt starta våra kyrkor på Kome. Här hade det nu samlats ett 25 tal personer från de två nyplaneteringarna. En del av dem hade vi mött i evangelisationen dagen innan. Jag predikade om vikten av att göra upp med det gamla livet och bli född på nytt. Jag gav tillfälle till att på nytt överlämna sig till Gud och alla ville få förbön och överlämna sig på nytt till Gud.

Efter Gudstjänsten åkte vi tillbaks till Ntama. Här vilade jag en timme samtidigt som Isak förberedde pastorssamlingen i en neutral lokal som låg mitt i byn. Vi väntade under spänning. Alla var inbjudna men vi visste inte hur många som skulle komma. Det kom tjugo pastorer.  Alla fick presentera sig och vi fick veta att de aldrig haft en gemensam samling som denna för alla pastorer. Jag höll ett kort anförande utifrån Jesu ord om enhet i Joh 17:20-21 … Jag ber att de alla skall bli ett.  Dessutom berättade jag om den förnyelse som skett i flera städer i Argentina där pastorer bestämt sig för att börja be för varandra och sin stad.  Så bad vi tillsammans och Guds närvaro kändes mycket påtagligt i atmosfären.  Under bönen såg jag en stor eld över Ntama och att folk kom från hela ön och hur de kom med båtar till Ntama rakt in i elden.  Jag tror elden står för att Gud vill komma med sin närvaro på ett starkt sätt till Ntama och beröra hela ön och att flera missionärer kommer skickas ut från ön. Jag delade synen och pastorerna tog mina ord på allvar. Min förhoppning är att de nu kommer börja träffas regelbundet för bön. Senare på kvällen berättade Isak att ägaren av lokalen alltid tar ut en hyra på ca tvåhundra kronor.  Men denna gång ville han inte ha några pengar.

Efter bönen gick vi så till torget där en av pastorerna lånat oss sin utrustning gratis och dessutom bett sin lovsångsledare leda musiken. Normalt brukar han ta ut en hyra. På torget fann vi ett 40 tal barn. Vi sjöng några lovsånger tillsammans med barnen och snart hade det kommit kanske 150 personer till torget som undrade vad som stod på. Efter lovsången predikade jag utifrån Esters bok om att vi alla blivit inbjudna till att komma till kungen.  Många på torget bad sedan frälsningsbönen med oss. Vi presenterade också våra två nya församlingsplaneringar och uppmuntrade de nykristna som inte redan tillhörde en kyrka att gå med i någon av dessa kyrkor.

Nu närmade sig vår avfärd med färjan som skulle avgå kl 22.00 på kvällen. Men innan dess hade vi en sista samling. Vi var alla glada och hänförda över hur mycket Gud hade gjort bara på dessa två dagar. Isak sa att hans tro på Guds förmåga hade fördjupats och att han var helt förbluffad övar alla dörrar som bara öppnat sig för oss. Ja denna resa var sannerligen förbered av Gud!

Tack Herre!

Amen!

När nu ni i Sverige andas in den klara höstluften, efter en varm sommar. Så har vi dragit tillbaka till hetta och torka. Det annars så frodiga landskapet är nu brunt och dammigt. Vi längtar alla efter regnet,vilket säkert kommer snart, eftersom det brukar vara som hetast strax före regnet. Barnen trivs bra i sina nya klasser. Och vår lilla femåring har börjat ettan! Skolsystemet är ganska annorlunda här, men barnen tycker de är roligt. Johannes får nu inte längre bära kortbyxor, eftersom det anses vara barnsligt.
På tal om klädnad, så är det väldigt viktigt för oss kvinnor att inte visa vare sig ben eller axlar hur som helst om man vill att folk ska visa respekt. Men detta kan ibland slå över åt andra hållet, som i söndags, när hela familjen skulle in i en liten mataffär inne i Mwanza. Helt plötsligt parkerade en buss utanför affären och ut från bussen vinglade ca 15 extremt lättklädda tjejer ut med skyhöga klackskor. De var alla kandidater till årets ”Miss Tanzania” tävling. De drog alla in i affären och lilla Ellinor sprang och gömde sig, för att det var så chockerande för henne att se dem, medans Hanna påpekade att det är massa tjejer i affären som nästan är nakna och som inte kan gå!
Personalen och vi skrattade gott.

Maria

Skottdagen använde jag till att starta min vistelse på den stora ön Ukerewe, som ligger tretimmars båtfärd ifrån Mwanza. Färjorna på Viktoriasjön är inte riktigt som Siljaline, men man får ordentligt med underhållning av de andra resenärerna. Sedan är det väldigt vackert att åka på Viktoriasjön.
Jag och en äldre farbror åt nötter och tittade på wrestling tillsammans. Med andra ord ser moderna missionärsresor lite annorlunda ut, än förr i tiden.:) Överallt var det människor. Försäljare gick runt och sålde allt mellan himmel och jord.
En säkerhetsfilm visades på teveskärmarna,där sjökaptenen hoppar i vattnet med flytvästen på och simmar runt i vattnet och skrattar. Mera sådant på Siljaline tack!

Väl framme på ön Ukerewe, blev vi välkomnade av prästen Abel Gadda, som har arbetat som präst på ön i många år. Han bodde mycket enkelt intill kyrkan med sin fru och två barn. Hans motorcykel, som han behöver för att kunna utföra sitt arbete på ön,stod parkerad inne i vardagsrummet bredvid soffan. Det är alldeles för riskabelt att ha något så värdefullt utanför huset.

Dagen efter började så det stora arbetet med att hålla i en diakonikonferens på Ukerewe.
Glädjande, så kom det mycket folk och många av dem var människor från de kringliggande öarna. De hade rest långt och var förväntansfulla.
Det var öns två präster, evangelister, kvinnor från olika kvinnogrupper ( vilket ofta utför de diakonala arbetet i stiftet) arbetare från Sinema Leo,(missionsprojekt i den lutherska kyrkan) och ungdomar.

Jag undervisade i grunderna inom diakoni och vad som skiljer diakoni och vanligt socialarbete.
Vi tog god tid på oss att både skriva och måla,så att alla skulle förstå.Jag uppmanade dem att verkligen ta med sig kunskapen hem till sina församlingar. Jag fick uppmuntrande besked via facebook, redan några dagar efter konferensen, där de var i full gång att undervisa och dramatisera det hela.
Ibland är det vanligt att vi utlandsmissionärer får stånga oss blodiga för att försöka ge kunskap som gör någon verkan, så det var väldigt uppmuntrande att det nu börjar att röra på sig i avlägsna områden.

Deltagarna på konferensen delade med sig av sina tuffa, diakonala utmaningar, där många är helt bundna under mörka krafter och behandlar kvinnor och barn på ett fasansfullt sätt. Det bor få kristna på öarna, så det var väldigt tacksamma för att få vara tillsammans denna dagen.
Vi använde mycket av vår tid till att be för varandra och be Gud om styrka och kraft för dem att orka vidare.
Här handlar deras diakonala arbete om att älska sina fiender på ett väldigt konkret sätt.
Glada och tacksamma,avslutade vi så dagen.
Nu hade vi morgondagens båttur och wretlingsmatch att se fram emot!

Maria