Innan vi åkte ut som missionärer till Etiopien, tillbringade vi ungefär ett halvår i England för att jag skulle gå en utbildning där. Det var hösten 2014 och vi hade två barn på den tiden, åttaåringarna Gabriel och Josef. Englandstiden blev en oerhört tuff tid för dem båda; en tid präglad av stora förluster. I ett huj försvann vänner och familj, modersmålet, platsen och huset där vi bott och alla vardagsrutiner. Den första tiden i England var väldigt svår. Allt eftersom tiden gick, framstod vardagen naturligtvis som alltmer bekant för barnen och vi var oerhört tacksamma att Gud vände en svår situation till något bra. Idag när de reflekterar över England säger de fortfarande att det var en svår tid, men att de på något sätt ändå är glada för den. De lärde sig engelska där, så att de slapp lära sig det när vi väl kom till Etiopien.

Men, jag skulle vilja uppehålla mig lite vid den där första svåra tiden, innan det vände. Det hände då ibland att jag misströstade och kände att allt detta kanske skulle bli för jobbigt för barnen. Att det skulle bli till ett slags trauma som de inte skulle komma över helt, utan finnas kvar som ett stygn av bitterhet eller sorg. Jag minns att Gabriel och Josef ibland när de var riktigt ledsna, sa att ALLT var dåligt med England. Samtidigt såg ju Elias och jag att de inte alls var ledsna jämt utan att de faktiskt också hade fina och riktigt roliga stunder varje dag. Vi såg också hur de lärde sig massa nya saker och utvecklades som människor. Men det är svårt att se sådant för den som fortfarande lever i processen. Jag bestämde mig då för att göra ett fotoalbum var till dem, och ge dem i julklapp. När fotoalbumet stod färdigt innehöll det vardagsbilder på när de stod på händerna (jag tror de oftare befann sig uppochned än inte under denna tid!), skötte om vår spindel i det hemmasnickrade terrariet och åkte vådliga färder genom de engelska radhuskvarteren på sina skotrar. Men där fanns också bilder från speciella tillfällen, som när vi besökte London, vandrade i det magiska Forrest of Dean eller när de fick utmärkelser i skolan. Mitt syfte med fotalbumet var att fånga det ljusa i verkligheten, ja, beskriva vårt liv på ett sådant sätt att Gabriel och Josef i framtiden skulle minnas allt roligt och fint vi varit med om i England. Inte för att släta över alla svårigheter – de framstod ju tydligt för oss ändå – utan helt enkelt för att visa dem – med bildbevis! – att allt det roliga också var en del av vår faktiska verklighet, av det liv vi levde i England. Jag hoppades också att fotoalbumet skulle få en viktig funktion i framtiden. Att det liksom skulle fungera som en tolkningsnyckel eller ram för hela Englandsvistelsen. Att fotoalbumet skulle få bli en påminnelse om att de första svåra intrycken inte bestämmer hur slutet ska bli och att det, även i riktigt tuffa tider, finns glädje och lek närvarande också – för den som har ögon att se och ett hjärta att ta emot.

Ett enskilt foto är ett utsnitt i tiden. Fotot säger: “det här har hänt” – men det är också allt. Ett fotoalbum är ett försök att ordna in dessa utsnitt i tiden i ett sammanhang. Det är ett ganska komplext arbete; kognitivt och känslomässigt krävande. Först måste man välja ut vilka bilder som ska få vara med och ordna bilderna i kronologisk ordning eller någon annan tematisk ordning som tilltalar en. Många överväganden blir det. Vad hör hemma i albumet och hur ska vi ordna bilderna? Vilka bilder ska stå bredvid varandra så att händelser ses i ett visst ljus? Det är synd att vi så sällan komponerar fotoalbum nuförtiden, för det är ett sätt att processa, reflektera kring och slutligen ordna det som hänt under en viss tid i ens liv. Det kan vara ett ganska helande arbete. Man skulle faktiskt kunna se ihopsättandet av ett fotoalbum som en kanoniserings-process, dvs ett avgörande av vilka händelser som är viktiga och auktoritativa och som ska få vara med i berättelsen. Sådana här processer svetsar samman (eller splittrar!) en grupp för de bildar en grund för självuppfattning och identitet. Kanonisering stänger också ute och blockerar vissa tolkningar.

Foton kan naturligtvis också vilseleda betraktaren. När jag ögnade igenom några fotoalbum nu på morgonen fanns till exempel i dem en helt orepresentativ mängd bilder av mig spelandes gitarr. Åh, gitarrspelandet har (tyvärr) haft en mycket marginell roll i mitt liv men av albumen att döma verkar det ha utgjort en rätt stor del. Här ger antalet bilder en skev och oproportionelig del av den faktiska verkligheten. Däremot skulle man kunna säga att bilderna speglar min (oförlösta) längtan efter att kunna spela gitarr. Eller min självbild av att vara en musicerande människa.

Bibeln är som ett fotoalbum. Den består av utsnitt i tiden, händelser som kanske kan ge ett lösryckt intryck, men som, när de sätts i ett kanoniserat sammanhang, tillsammans får en ny mening och en viss riktning. I takt med att historien går framåt har människor, från framtidens klokare horisont, tittat bakåt och med Guds hjälp tolkat händelser som redan passerat och förstått att sätta in dem i rätt sammanhang, med rätt proportioner. Gud hjälper sitt folk med frågor som: Vad, av allt vi möter varje dag ska vi ta fasta på och minnas? I vilket ljus ska vi tolka de ständigt undflyende händelserna i tiden som omger oss och som vi deltar i? Hur ska allt detta ramas in och vilka mått ska vi använda när vi relaterar saker till varandra? Han påminner ständigt sitt folk om hur de ska se på de erfarenheter de har haft. Oftast handlar det om något Han gjort för dem, med uttåget ur Egypten som paradexempel. Gud räddade sitt folk från slaveriet ut till friheten att tjäna Honom. När Samuel (1 Sam 10:18) just ska till att utse Israels förste kung (som blir Saul) inleder han med att säga: Så säger Herren, Israels Gud: Det var jag som förde Israel ut ur Egypten och räddade er undan egypterna och alla de välden som förtryckte er. Denna erfarenhet vill Gud att israeliterna ska minnas för den är själva navet för deras identitet. Den används också som ett incitament för att handla barmhärtigt mot människor. Så manar Gud i 5 Mos 16:12 att alla, även slavar, invandrare, faderlösa och änkor ska vara med och fira högtiden Shavuot (veckohögtiden) med orden: Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten. Därmed får Gud alla i Israel att, vid ett monumentalt skede i den israelitiska historien, framkalla just bilden av uttåget ur Egypten i sitt inre.

Nya Testamentet läser och tolkar Gamla Testamentet och lyfter fram samma tema (Guds befrielse av sitt folk) men nu med nya foton – nya historiska händelser som på ett ännu mer fullkomligt sätt både skapar och förklarar verkligheten, såväl framåt som bakåt. Det handlar om Jesus Kristus, Hans födelse in i vår värld, Hans lidande, död och uppståndelse. Dessa är de händelser som fullkomnar Guds tanke för människan. Och dessa är de händelser som bibeln och kyrkans lära säger att vi ska ha som raster för våra liv. Dessa händelser är den verklighet vi lever i och de utgör en fond mot vilken vi ska se våra egna liv.

Universum, all tid och allt rum, vilar på två pelare: Guds människoblivande (inkarnationen) och Guds död och uppståndelse (passionen). Den sista pelaren har två ansikten som inte kan skiljas från varandra, för det kan inte finnas någon uppståndelse utan att det först funnits död. Dessa pelare är också det som håller ihop den kristna bibeln – för de kastar ljus åt båda håll, både framåt och bakåt. Jesu födelse, död och uppståndelse finns förutspådda i Gamla Testamentet. Man kan också säga att effekterna av Jesu inkarnation, död och uppståndelse – dvs det verkligaste av allt – också ekar bakåt i tiden. Hur kan en händelse få effekter bakåt i tiden? Jo, för att den Gud som byggt upp vårt universum är en Gud som inte behöver förhålla sig till tiden eftersom Han står utanför den. Så kan vi till exempel säga att när en (för ovanlighetens skull) god kung föds i Israel och när Mose räddar folket från slaveriet, så är det både en förutsägelse om och ett eko av Kristi liv.

Ty mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. Joh 6:55

Jesuscitatet ovan får oss att förstå att verkligheten består av många lager. När Jesu kött och blod beskrivs som verklig föda och verklig dryck måste vi fundera över vad han menar med verklig. Det är till och med av yttersta vikt att vi gör det, eftersom han tycks beskriva en verklighet (äta någons kött och dricka någons blod!) som inte tillhör den gängse, utan istället tycks skildra en fördold verklighet som kräver djuplodande tolkningsnycklar.

Det pratas mycket om narrativ i media nu. Narrativ betyder ju egentligen bara berättelse. Men det man menar med ordet är ju inramning – sättet man väljer att rama in och tolka händelser och skeenden – inte helt olikt fotoalbumet alltså! Ofta talar man om det som om det bara är vissa (dom!) som har ett narrativ medan andra (vi!) helt enkelt bara har en verklighetsbeskrivning byggd på fakta. Det stämmer inte. All verklighetsbeskrivning innehåller ett mått av sovring och bearbetning. Det är frågan om en mycket komplex process med många skilda drivkrafter. Det må vara medvetet eller omedvetet tillkommet, men ingen kommer undan – alla har vi ett narrativ. Alla komponerar vi våra fotoalbum. Vi sovrar bland händelser, vi kopplar ihop dem på olika sätt med tidigare händelser, vi ser dem i ljuset av andra erfarenheter och vi använder allt detta för att uttyda och förklara historien och samtiden och för att sia om framtiden. Som kristna ska vi vara tydliga med och stolta över vilket narrativ vi tillhör och deltar i. Vi är inte kallade att tänka sekulärt, som om Gud inte fanns. För bibeln och kyrkan lär ut att tillvaron och verkligheten har ett tydligt nav, och det är påskens berättelse om Jesus Kristus. Påsken är vårt narrativ. Påsken är den kristna berättelsen, vårt nav, vårt ramverk, vårt fotoalbum som beskriver den allra verkligaste verkligheten. Att lära sig hur man rent konkret ska gestalta detta i sitt eget och i församlingens liv och hur man ska sprida påskens berättelse vidare i sin omgivning – det är varje kristens och varje kyrkas största uppgift.

Med önskan om en fridfull stilla vecka,

Sophia

Förra veckan skrev jag om gränsen. Jag försökte utforska hur gränser är beskaffade och hur olika typer av gränser sinsemellan skiljer sig åt. Jag skrev att det, å ena sidan, finns gränser skapade av Gud, dels sådana som är nedlagda i skapelsens mest grundläggande “källkod” (ex. gränsen mellan ljus och mörker) och dels gränser som kan betraktas som Guds goda intentioner för jorden och människans liv (moraliska gränsdragningar). Å andra sidan finns också människoskapade gränser och dessa används ibland som svepskäl för att slippa ta ansvar för, och älska, medmänniskor som tillhör en viss grupp. Gränser har alltså olika ursprung och olika syften och det är viktigt att, med Guds hjälp, skilja mellan gräns och gräns. Jag reflekterade även över fastan och hur den innebär en slags tillfälliga, stramare, gränsdragningar för vårt mat-intag kombinerat med en intensifiering av bön och meditation över Jesu lidande och död. Genom fastan kan vi kanske lättare se hur lidandet och döden är en integrerad del av det kristna livet och inte något som ska ske bredvid vardagslivet, i något slags vakuum där Gud och jag existerar ensamma, utanför tid och rum (där det förståeligt nog är VÄLDIGT LÄTT att vara from). I stället är vi är kallade att följa Jesus mitt i vardagens villervalla, och dö bort från själviskhet i det verkliga och enkla vardagslivet: i våra relationer, i vårt arbete och i alla de handlingar som sker i våra liv, dag för dag (där det snabbt visar sig vara VÄLDIGT SVÅRT att vara from). Här tror jag att fastan, med sina specifika bibeltexter och sitt specifika fokus på försakelse, kan hjälpa oss att liksom öppna våra ögon för hur våra liv hålls samman i Gud. Ja, fastans rannsakan och blick på Jesu utgivande kärlek, kan få oss att sätta in våra liv i “rätt ram” så att vi tydligare ser hur gränserna bör dras i vårt eget liv, såsom det rent konkret ter sig i nuet.

Men. Det finns mycket mer att säga om gränsen. Den är ännu mer komplicerad och snårig än vad jag fick fram i mitt förra inlägg. I synnerhet om man betraktar den i förhållande till kallelsen, dvs det faktum att Gud kallar individer och grupper att följa Hans röst på bekostnad av andra röster. Inte sällan ser vi i bibelberättelserna hur människor, när de blir kallade av Gud, ser sig uppmanade att just kliva över gränser, geografiska, sociala eller känslomässiga. Livet har hittills tett sig på ett visst sätt, men så – bang! – nås de av Guds röst och livet får en ny riktning med nya gränsdragningar som följd. Ofta handlar det om att den kallade bjuds in att börja röra sig i helt nya geografiska miljöer eller sociala kretsar. Så uppmanas Abram att lämna sitt fädernesland för att få ett nytt land och starta en ny släkt. Paulus, den laglärde juden och nitiska förespråkaren för fariseisk lag blir- hör och häpna! – en hedningarnas apostel. Rut följde med sin svärmor Noomi till ett nytt land där hon skulle komma att utgöra en viktig del i kung Davids släktträd. Ibland är det istället förvärvandet av nya egenskaper eller en förbättrad moral som får den kallade att kliva över oväntade gränser. Mose tvingas göra upp med sin rädsla att tala inför folk och tullmannen Sackaios får en ny moralisk kompass efter mötet med Jesus. Kyrkohistorien är full av människor vars liv tagit en ny, överraskande, vändning i mötet med den gudomliga kallelsen. Just nu läser jag Sigrid Undsets häpnadsväckande bok om det inspirerande helgonet Katarina av Siena. Katarina hoppades på ett liv i ensamhet med Kristus, hennes egen brudgum, men istället för ett liv i enskildhet blir hon kallad att resa vida omkring och mana samtida stora religiösa och politiska ledare att omvända sig till Gud.

Gemensamt för alla dessa kallelseberättelser är att de alla kräver en gränspassage. Kallelsen når människan i ett nu då hon befinner sig i en viss situation och har en viss karaktär och vissa förmågor, egenskaper och mål. Samtidigt pekar kallelsen mot en uppgift i framtiden som tycks kräva mer, eller något annat, än det som den kallade för närvarande har eller är. Det blir således en inbjudan till förvandling. De som väljer att kliva in i kallelsen blir tvungna att växa och utvecklas genom att förvärva den karaktär eller de egenskaper som kallelsen kräver. Vad är detta utvidgande av kunskaper och utveckling av karaktär om inte att träda över gränser? Så är kallelsen, till sin natur, en anmodan att kliva över gränser som vi kanske hittills tyckt definierat oss och våra liv. Observera att det inte handlar om gränser som Gud, i sin vishet och kärlek, sagt alltid gäller, t ex lagar som reglerar moraliskt beteende av den typen som jag diskuterade i förra blogginlägget. Gud kommer aldrig kalla oss att göra något som Han definierat som omoraliskt. Istället utmanar Gud människan, ja Han lockar henne att, genom olika situationer och svårigheter, förvandlas och transformeras så att hon blir mer Kristuslik.

När vi ser det stora gapet mellan oss själva, såsom vi är vid kallelseögonblicket, och den version av oss själva som vi tänker kommer krävas för att klara att utföra kallelsens uppdrag, blir vi väldigt osäkra och börjar tveka. Gapet tycks oss för stort. Men en huvudingrediens i den bibliska och den kristna kallelsen är att det är Herren själv som leder och utrustar människan så att hon förvandlas och förnyas, och på så vis blir redo för nästa del i den stora kallelseberättelse vi alla är inlemmade i. Gud kallar oss inte för att vi är perfekta utan för att dra oss in i en närmare gemenskap med Honom själv. För den enskilda individen innebär kallelsen en övning i tillit och förtröstan – att lägga sig i händerna på en Gud som ser framtidens horisont så mycket mer fullständig än vi någonsin kan göra. Tillit till Gud kräver att vi i allt högre grad rör oss från människofruktan till gudsfruktan. Denna rörelse stärker relationen mellan en enskild människa (eller en grupp) och Herren själv.

Till vår hjälp när vi brottas med kallelsen har vi fått ett redskap av gränslöst mått, nämligen bönen. Bönen känner inte av gränser i vare sig tid eller rum för det är hjärtats samtal med en Gud utanför tiden och skapelsen. Så är bönen, och förbönen, en väg att vandra. En väg som förbinder oss med den Gud som kallat oss.

Nu när jag skriver detta känner jag mig frestad att skriva ett tredje inlägg med rubriken “Kunskap och gränsens metafysik” och möjligen även ett fjärde på ämnet “Konsten och gränsens metafysik”. Även om det i och för sig är mycket intressanta ämnen känner jag tydligt att det finns en gräns för hur många blogginlägg om gränser man bör skriva. Så jag drar en gräns här och slutar med ett citat från Ordsspråksboken 8. Här är det Visheten som talar och berättar att hon var med när Gud, genom gränsdragningar, skapade världen. Jag älskar det faktum att Visheten leker inför Gud och i den värld Han skapar. Ja, hon gläder sig med människorna står det! Så är alltså inte gränsen lekens och glädjens slut, utan deras början.

“När han spände upp himlen var jag där,

när han välvde dess kupa över djupet,

när han fyllde molnen däruppe med kraft

och lät djupets källor bryta fram,

när han satte en gräns för havet

och vattnet stannade där han befallt,

när han lade jordens grundvalar,

då var jag som ett barn hos honom.

Jag var hans glädje dag efter dag

och lekte ständigt inför honom,

jag lekte i hela hans värld

och gladde mig med människorna.”

Guds frid,

Sophia

Vi ogillar gränser idag. Inte alltid förstås, vilket blivit tydligt nu när Europa enats kring ett fördömande av Rysslands invasion av Ukraina. Här är Europas länder överens om att det är frågan om en grov kränkning av nationen Ukrainas gränser när Ryssland oinbjuden tränger sig in i landet med målet att, i någon form, ta över ledningen. Men det är inte ovanligt att gränser överlag, inte minst i en samtida kyrklig kontext faktiskt, betraktas som frustrerande hinder byggda på fördomar som förhindrar gemenskapen och att vi därför gör bäst i att röja dem ur vägen snabbast möjligt. Personligen har jag under den här fastetiden funderat en del över gränsens essens, ursprung och syfte. I en tid då vi älskar att älska gränsöverskridande finns all anledning att fundera över vad en gräns egentligen är och vad den har med oss att göra. För det är skillnad på gräns och gräns och att särskilja mellan olika gränser är en inte helt lätt sak. Det kräver urskiljningsförmåga och vishet, ibland till och med utanförblick och mod. Den engelska författaren G.K. Chesterton liknade lagar och institutioner vid staket, vars ursprung och syfte ibland går förlorade över tid men som man måste söka förstå innan man gör sig av med dem:

“There exists in such a case a certain institution or law; let us say, for the sake of simplicity, a fence or gate erected across a road. The more modern type of reformer goes gaily up to it and says, “I don’t see the use of this; let us clear it away.” To which the more intelligent type of reformer will do well to answer: “If you don’t see the use of it, I certainly won’t let you clear it away. Go away and think. Then, when you can come back and tell me that you do see the use of it, I may allow you to destroy it.”

Fastan är en tid för hårdare gränsdragningar än annars, en tid där man drar gränserna närmare sig själv och avstår från mat och/eller måltider man vanligtvis äter. Sådana självpåtagna och tillfälliga gränser- vad gör de med oss? Och hur ska vi fylla de utrymmen som uppstår? Om man ser fastans tillfälliga gränser som en väg-blockad, hur är det då tänkt att vi ska omdirigera trafiken så att resultatet av fastan blir det önskvärda, nämligen ett renat och pånyttfött hjärta i en ödmjuk och tillitsfull människa, beredd att ta emot påskens under? Jag ska återkomma till fastan lite längre ned.

Vi kan börja med att konstatera att det, ur biblisk och kristen synvinkel, finns olika sorters gränser. När Gud skapar himmel och jord har etablerandet av gränser en framskjuten plats: Gud skiljer mellan himmel och hav, mellan vatten och torra land, mellan dag och natt, mellan man och kvinna (även om dessa på samma gång hålls samman i kategorin “människa”). Utan dessa grundläggande gränsdragningar skulle vi inte alls kunna urskilja tingen i vår närhet.

Vidare beskriver skapelseberättelsen att det bland veckans dagar finns vanliga dagar och en speciell och avskild, helgad, dag: sabbaten. Den är en vilodag då vi inte ska arbeta som på de andra dagarna. Gud skapar alltså en värld där gränser är en grundläggande och oskiljaktig del av utformningen av hela universum och dessa gränser är ett uttryck för någonting gott i skapelsen. Framför allt finns det en gräns mellan Gud och det skapade. Detta var en radikalt annorlunda tanke om man jämför med andra skapelseberättelser från ungefär samma tidsperiod. Israeliternas Gud är inte en del av skapelsen (även om Han senare väljer att kliva in i den genom inkarnationen) utan står utanför den; Han är transcendent. Gud är Skaparen och allt annat är skapat. När människan inser sin gräns, sin plats; när hon inser att hon inte är Skapare utan en skapad varelse, blir hon ödmjuk. Denna fundamentala insikt om vår egen begränsning är egentligen början på gudsfruktan och vishet. Att respektera gränsen mellan skapelsen (som inkluderar oss själva) och Skaparen är grunden till ett liv i frid och glädje. Om jag istället väljer att gå i strid med skapelsens grundbultar och hävda att jag kan strunta i vilodagen och jobba på sju dagar i veckan, eller säga att jag är man trots att jag blivit skapad till kvinna, så går jag i strid, inte bara med skapelsens utformning utan med Universums Herre själv och Hans tankar och intentioner för mitt och andras liv. Det är en strid som jag, om jag väljer att gå in i den, kommer att förlora.

Gud sätter också ut andra gränser. Utifrån den Han är, utifrån sitt väsen, etablerar han etiken, dvs hur människor ska förhålla sig till varandra. Gud skiljer mellan det som är gott och det som är ont och uppenbarar skillnaden däremellan på olika sätt: via regler och lagar, undervisning och profeters uppenbarelser. Mord, stöld och äktenskapsbrott är alla över-trädelser, alltså termer för handlingar där människan träder över en otillåten gräns: Människan vill själv bestämma över liv och död, människan vill sudda ut gränsen mellan sanning och lögn, människan vill leva utifrån sina egna infall och sitt eget begär. Guds slutgiltiga sätt att visa människan vad godhet är, var att sända den fullbordade lagen eller Ordet till jorden i form av sin egen son, Jesus Kristus. I denne man har vi sanningen och kärleken inkarnerad och genom att se på Honom kan vi lära oss hur ett moraliskt fullkomligt liv gestalar sig. Därför är det också gott att kyrkan arbetar för att styrka och upprätthålla den bibliska och kristna etiken och moralen, i både ord och handling. Kyrkan är ju inget mindre än Kristi kropp på jorden.

Men av bibelns texter kan vi även förstå att det är fel att dra gränser där inga gränser borde finnas. Bristande ansvar för sin medmänniska, vem hon än må vara, är ett exempel på detta. Här är det frågan om människodragna gränser som har som syfte att slippa behöva tänka på människorna runt omkring mig, eller skapa en vi-känsla på bekostnad av en annan grupp. Vi människor har en inneboende tendens att dra upp gränser och dela upp varandra i grupper utifrån hudfärg, status, nationstillhörighet, sjukdomar eller funktionshinder, födda-eller ofödda barn, eller tillgång till pengar och makt. Detta är i sig inte nödvändigtvis något fel, men om vi enbart på grundval av dessa grupperingar bestämmer att vissa inte bör ha möjlighet att leva ett anständigt liv så har vi frångått bibelns undervisning. När kyrkan i sitt förkunnande och diakonala arbete sträcker sig ut mot alla med det glada budskapet, oavsett var samtidens populära gränser mellan människor dras, kan det alltså räknas som något gott.

I Kristus upplöses vissa gränser. Han närmade sig sjuka, som i rituell mening var orena, och helade och renade dem så att de återigen kunde vara en del av gemenskapen. Han talade med kvinnor i samhällets marginaler och upprättade dem till ett nytt liv. Hans död och uppståndelse suddade ut gränsen mellan judar och hedningar så att Guds räddande nåd nu sträcks ut mot alla som vill ta emot den. Ja, Guds nåd är gränslös, brukar vi säga. Och det är sant i viss mening. Solen går upp över ond och god och regnet faller över både rättfärdiga och orättfärdiga som Jesus undervisar i Matt 5:45. Gud upprätthåller kosmos, inte bara för de som älskar Honom, utan för alla människor. Dessutom är den nåd som evangelierna talar om, riktad till alla människor utan undantag. Men, och det här är viktigt, Gud respekterar varje människas gräns, hennes integritet och fria vilja, och tvingar sig inte på människor som inte vill, som inte säger ett frivilligt “ja” till Honom. Därmed kan man säga att det finns en gräns även för Guds nåd, och det är en gräns som människan förfogar över. Nåden är en gåva, en förunderlig gåva. Och som sådan är den fri att tas emot eller avvisas.

Fastan är den tid under kyrkoåret då vi som kristna drar stramare gränser runt sättet vi lever våra liv – gränser som är tillfälliga och som vanligtvis inte finns där. Fastans essens är att ta bort viss mat, eller vissa mattider, i kombination med ökad tid för bön, meditation över Skriften och barmhärtighetshandlingar. Enligt Jesaja 58 är den rätta fastan att göra upp med orättfärdighet – en slags inre och yttre rannsakan. Så är fastan en inbjudan, inte enbart att avstå från mat, utan att ägna mer tid i bön och meditation över Jesu lidande – alltsammans i samspel med ens eget personliga och vardagliga liv och hur korsets smärta och uppståndelsens glädje gestaltar sig där. Jag har (tyvärr) inte så djupa kunskaper och erfarenheter om fasta och vad den gör med oss, vad den lär oss om livet i Kristus. Men alla som någon gång avstått från mat, eller tvingats vara utan mat, vet hur djupt man blir påverkad av denna erfarenhet. Vi människor har ju ofrånkomligen en kropp och fastan är en praktik som verkligen tar fasta (ingen ordlek menad!!:)) på det kroppsliga hos människan. Den tar fasta på det kroppsliga för att nå det inre. Så försakelsen av mat är väl inte till för sin egen skull utan är istället menad som ett redskap att förbereda både oss som individer och kyrka för den stundande påsken. Påsken är ju den högtid som reflekterar och firar kulminationen i den kristna traditionen: Kristi lidande, död och slutligen uppståndelse från döden i härlighet. Den kristna fastan kan ses som ett tidsutrymme som bereder oss att ta emot påskens mirakel, som faktiskt har döden som förutsättning. Det vi skalar bort i fastan är i och för sig bra och goda saker; mat är ju faktiskt något t o m livsnödvändigt för människan (fasta i traditionell mening är inte att ta bort saker som det i princip alltid hade varit bättre av avstå från, typ choklad eller slötittande på netflix). Men Herren citerar 5 Mos 8:3 när han avvisar Djävulens frestelse med orden: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.”.

Gränsen är, som vi sett, inte något vi kan hantera slentrianmässigt, som alltid varande av godo eller av ondo. Nej, gränsen är lurig. Den har, å ena sidan, sitt ursprung och sitt existensberättigande i Guds skapande och upprätthållande av skapelsen och etiken. Å andra sidan utgör den också en frestelse för människan eftersom hon både vill kasta av sig Guds goda gränser och dra nya, efter sina egna intressen.

“Vem har stigit upp till himmelen och kommit ner igen?

Vem har fångat vinden i sina kupade händer?

Vem har knutit in vattnet i sin mantel?

Vem har märkt ut jordens gränser?

Vad heter han, vad heter hans son – vet du det?” Ords 30:4

Guds välsignelse i fastan,

Sophia

När det regnat några gånger dyker plötsligt denna ståtliga blomma upp såg den i Addis sist och nu finns den här! Just nu mullrar det så troligtvis en skur även idag. Idag, om fyra veckor är vi åter i Örnsköldsvik, tänk vad tiden gått fort. Inte blev det som vi tänkt men det blev ändå två bra år. Härligt att få träffa gamla bekanta, många har det gått väldigt bra för. Det känns roligt att ha den vetskapen med sig hem.

Babu fanns i Mendi när Gunnar kom dit 1986 och levde under mycket svåra förhållanden. Hans mamma var död och pappan drack för han klarade inte av livet. Sen träffades vi här i Aira och han var Jonatans söndags barnvakt. Lite hjälp fick han av oss och han har alltid funnits i vår närhet. Idag har vi besökt hans hem och familj i Gimbi. Ett fint och välskött hem trevligt att det gått så bra för honom trots den tragiska uppväxten. Följeslagare i vår bil var Abbebe, vår rullstolsbundne vän som levt här på sjukhusområdet i 29 år och varit utanför Aira EN gång under alla år. (Gulisso).

Han hade ett ärende till den statliga banken eftersom Aira banken är stängd/rånad för andra gången. Oj vilka stora och nyfikna ögon som fick se mycket nytt.

Alla människor som tittade storögt i Gimbi då Gunnar körde Abbebe i hans rullstol. Lyckad blev utflykten då allas våra ärenden blev utförda till belåtenhet.

Ibland blir man informerad bara av en chans, satt och pratade med våra chefer ang våra anställda. Då berättade de att det planerades en avskedsmiddag för oss samma kväll i vårt hus om det gick för sig, 6 personer sas det då. Man kan inte säga nej precis och strax innan jag skulle gå hem för dagen kom frun och undrade om vi hade 12-14 stolar, för det var nog antalet personer som skulle komma. Det blev en trevlig kväll med 12 personer runt bordet. De är duktiga på att använda superlativer..

Nu är det sista helgen i Aira och inbjudningarna duggar tätt men man kan bara äta inhemska mat två ggr /dag i alla fall om man heter Edmark i efternamn. På måndag åker vi till Addis har vi tänkt.

Vår medhjälpare Gabanesh ville plötsligt bli förflyttad till annat jobb på sjukhuset. Hon kunde inte jobba natt hos oss och då gick hon miste om nattersättningen.

Då kom adde Urge istället och hon är mycket duktig att sy samt lär sig snabbt hur det ska vara. Hon ser även möjligheten att kunna använda rest bitarna. Veckan som gått har hon sytt pack dukar, håldukar, benskydd och lakan till operations avdelningen. Känns bra att hon är den som fortsätter här.

Gått och väntat på att den skulle slå ut, Afrikas blå lilja och den gjorde det nu innan vi reser härifrån. Vemodigt att åka men allt har sin tid och nu ska vi snart återvända hem till Örnsköldsvik. Ute är det ganska varmt 31 grader, kvalmigt och åskan mullrar, få se om det blir något regn. Lunch idag hos Jimata, för er som vet vem han är, vår banan och papaya leverantör. Några saker som ska ställas till rätta uppe på jobbet innan det är kvällsmat hos Tafasse och Turonesh. Imorgon bitti kl 06 bär det av till Addis om allt fungerar som det ska. Vi har pack utrymmet fullt så undrar hur tjafsigt det blir vid vägspärrarna. Vi får överlämna allt och be om Herrens beskydd.

Resan hit gick bra vi fick stanna vid alla checkpoints men vad gör man inte för att komma fram.

Idag har vi packat upp här och delat upp i nya högar, Sverige, Mekanissa och ge bort. Nu gäller det att vila och återhämta sig efter värmen och turbulensen runt Aira. Tänk att få vrida på vattenkranen och det kommer vatten, det är små saker som ger oss glädje. Vi njuter av att det är svalare på natten så det går bra att sova. Nu ser vi framemot att få träffa Harry, vårt barnbarn och alla er andra. Kram