Jag vill så gärna berätta om bilden ovan. Den är tagen vid Vänern utanför Kristinehamn under valborgsfirandet i år. (Vad är det förresten med mig? I påskas pratade jag om julen och nu när pingsten är här tar jag upp Valborg…jag går i otakt med högtiderna. Till mitt försvar kan man säga att denna bloggpost åtminstone handlar om en slags hänryckelse.) I alla fall, valborg 2022. Kören hade sjungit, talet hade hållits och folk hade köpt sig fika och ställt sig vid den stora majbrasan. Elden värmde gott i kylan.

Då, i en glipa mellan molntäcket och horisonten, bröt plötsligt den eldröda solen igenom och överglänste brasans lågor. Synen var så överväldigande att vi alla övergav brasan och gick och ställde oss vid stranden. Det var en sådan märklig och ljuvlig upplevelse av gemenskap – vi förenades i en andlös vördnad där vi stod tillsammans och bara tittade. Det var skönheten i det vi såg som drog oss till sig. Bara vattnet mellan oss och den majestätiska solen.

Jag tänkte på Platons grottliknelse. Ni vet, den där människorna ovetandes sitter fast i en grotta och tittar på skuggfigurer med en eld som ljuskälla. Föga anar de att det, utanför grottans dunkla tillvaro, finns riktiga ting och en stor sol som gör allt ljust och klart. Vid den där Vänerstranden var det som att grottan liksom lyftes upp och vi plötsligt blev varse, och bländade av, en mycket större och mäktigare ljuskälla, som lyste över en vackrare verklighet. Och vi drogs alla till den; att tänka bort den var helt uteslutet för den framstod för oss i all sin ljuvliga härlighet.

Det fick mig att längta efter att vi tillsammans en dag, uppståndna till kropp, själ och ande, ska stå inför Guds härlighet, se hur den överglänser allt annat, och dras till den och förenas i tillbedjan till den levande Guden.

Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig. Jorden är höljd i mörker, töcken omger folken, men över dig skall Herren stråla, över dig skall hans härlighet visa sig. Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång. Lyft blicken och se dig omkring! Alla samlas och kommer till dig. Dina söner kommer från fjärran, dina döttrar bär man i famnen. När du ser det skall du stråla av lycka, ditt hjärta skall bäva och bulta, när havets skatter kommer i din ägo och folkens rikedomar blir dina. Jesaja 60

Vad är det som drar människan till Gud? Vad är det som får henne att lyfta blicken och se Honom, Universums Skapare och Herre? Endast två saker genomborrar hjärtat, sa en gång den franska filosofen och mystikern Simone Weil, och det är skönheten och lidandet. Ja, skönhet och lidande. Är de inte båda, trots så skenbart olika, erfarenheter som har en förmåga att tränga in i hjärtat och lämna det öppet och mjukt – redo att ödmjukt se och ta emot. När lidandet och skönheten bryter in i våra liv, står vi försvarslösa och ordlösa, inget skydd mellan oss och tiden, oss och världen. I mötet med lidande och skönhet beter sig inte tiden som vanligt; allting stannar upp och vi blir varse saker som vi annars lätt missar. Vi börjar förstå tillvaron på ett annorlunda, djupare sätt: och där ryms både glädje och sorg. Vår närvaro i tiden förhöjs. Både skönheten och lidandet öppnar våra tårkanaler och får oss att gråta.

Är det inte ofta genom skönheten och lidandet som Gud får fatt på oss? Kanske beror det på att de springer ur samma källa: evigheten. Skönheten öppnar oss och får oss att förnimma och vidröra det faktum att tillvaron, även våra kroppar och själar, är ämnade för evigheten. Lidandet är sorgen som slår oss när vi märker att den här världen är förgänglig.

Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där inget vissnar mera. Svenska Psalmboken, psalm 201

Nu får jag önska er alla en glad pingst och en fin och välsignad sommar.

Guds frid och glädje,

Sophia

Under en bilfärd riktar en av sönerna min uppmärksamhet mot ett meme om filmen Hajen (Jaws, 1975). Mot bakgrund av den jättelika hajens vidöppna käft, full av sylvassa tänder, står “Om du ser filmen Hajen baklänges så är det en hjärtevärmande historia om en haj som ger armar och ben till handikappade människor”.

Jag skrattade åt det hela, men kunde inte sluta tänka på den där helbrägdagörande hajen och de lyckligt lottade människor som kommer i hans väg. Med ett baklängesperspektiv kan man inte annat än känna beundran inför den rådiga hajen som så oförtröttligt kommer drunknande människor till undsättning. Och det där är något som vi människor håller på med. Inte förser en massa lemlästade simmare med nya kroppsdelar alltså, utan ser och tolkar skeenden baklänges, från fel håll, så att orsak och verkan liksom byter plats. Det är lätt att snurra till det så att vi inte ser klart vad som pågår runtomkring oss.

Kommer ni ihåg 2020? Ja stora delar av 2021 också för den delen, då många uttryckte sin stora beundran och tacksamhet för den handlingskraft som myndigheter och nationer uppvisade när de tävlade i att isjösätta den ena pandemirestriktionen efter den andra. Det var stängda skolor, restauranter och affärer, inställda läger för barn och unga, stängda gränser, uppsägningar, uteblivna gudstjänster, begravningar med högst 20 personer (Tack Antje Jackelén för att det i Sverige inte blev ännu färre!), Covid-pass och människor som låg och dog ensamma utan att få ta emot vare sig familj eller själasörjare. Allt för att skydda oss medborgare mot viruset. Regeringarna hade sina medborgares bästa i åtanke. I själva verket blev priset att skydda människor från corona oerhört högt. Restriktionerna gick hårt åt mänskligheten, både psykosocialt och ekonomiskt. I Etiopien bevittnade vi, i realtid, hur människor under nedstängningsvåren 2020 snabbt föll ner i djupaste fattigdom efter att ha förlorat jobb och inkomst. Där och då blev det tydligt att vi lever i en global by, för nedstängningarna i väst påverkade även Etiopiens ekonomi så klart. Och många människor drev omkring och svalt – för att skyddas från covid. Det gäller att se filmen från rätt håll.

Har ni förresten koll på Sveriges nyaste myndighet? Den startade 1 januari i år och heter “Myndigheten för psykologiskt försvar”. När jag tittar mig omkring på deras hemsida får jag känslan av att många hajar simmar baklänges där, eller åtminstone att de kan komma att göra det, längre fram. Myndighetens uppdrag är, enligt hemsidan, att “identifiera, analysera och möta falsk och vilseledande information som främmande makt riktar mot Sverige eller svenska intressen.” (https://folkochforsvar.se/content/myndigheten-for-psykologiskt-forsvar-och-det-vaxande-desinformationshotet/). På deras kampanjsida bliintelurad.se kan vi läsa att de vill skydda “Sveriges öppna och demokratiska samhälle, den fria åsiktsbildningen och Sveriges frihet och oberoende.” Detta låter naturligtvis betryggande, men vem är det som avgör vad som är vilseledande information? Och framför allt: vad är det för missledande information de avser? Kunde man få något exempel, kanske? Nej, de lyser i sin frånvaro.

Under rubriken “Skratt som kan skada” får vi lära oss att memes kan användas för att förlöjliga personer och riskerar att “användas för att flytta fokus från en viss fråga, ta över och ändra riktningen i en debatt eller för att stötta en dold agenda.” Vi uppmanas att tänka på att det “finns de som vill få dig att tappa fokus eller vilseleda dig från fakta.” Jag antar att den unga myndigheten inte är emot alla memes, utan enbart memes med ett visst innehåll – frågan är bara vilket. Att memes är en genre som försöker påverka/ruska om/underhålla/få en att tänka till är väl ingen hemlighet. Genom att överraskande ställa två saker bredvid varandra (text och bild) är memet ett mycket underfyndigt, intelligent och kul sätt att kommunicera. Men alltså även potentiellt farligt, om man får tro Myndigheten för psykologiskt försvar, som med stor iver vill hjälpa oss genom att genomskåda desinformatörerna. Men vilka är då dessa spridare av illvilliga lögner? kanske någon undrar. Och vidare, vad är det för lögner de pratar om? Mja, det får vi liksom inte veta. Myndigheten informerar visserligen att en del omedvetet sprider desinformation, medan andra gör det av ekonomiska intressen. Ytterligare andra har skadliga avsikter. Ja, absolut. Men frånvaron av konkreta exempel utmynnar ju bara i en diffus känsla av att det finns många desinformatörer med dolda agendor “därute”, exempelvis samhällsfarliga meme-tillverkare som med, till synes, oförargeliga skämt försöker dra allmänheten med sig i en destruktiv riktning. Mer exakt information om vilka dessa är, och på vilka grunder myndigheten skiljer mellan information och desinformation, är inte så lätt att få fram. Vad är det för psykologiska hot vi står inför och vilka är det som hotar oss? Är det Trudeaus twitterkonto, de ryska trollen, Zuckerbergs bottar eller alla som retweetar Zelensky? Eftersom inga svar och inga kriterier ges, får man anta att arbetet präglas av en viss godtycklighet där samtidigt ingen och alla är misstänkliggjorda. Som gäst på hemsidan börjar man så småningom olustigt titta sig omkring och undra, är det han de menar, är det hon, är det jag?

Bliintelurad.se är så full av vaghet och svävande på målet att en krypande känsla av obehag infinner sig. Personligen är jag rädd att vi fått något som med tiden kan växa sig läskigt likt ett orwellskt sanningsministerium – en myndighet som, förvisso med medborgarnas “säkerhet och bästa” i åtanke, tar sig an uppdraget att avgöra vilka skämt som är roliga och vilka som är skadliga, vilken information som är korrekt och kan godkännas, och vilken som är vilseledande och därför bör flaggas, censureras och tas bort.

Ok. Tillbaka till baklängestittandet. Hur blir det egentligen om man läser evangelierna baklänges? Det spelar ingen roll. Jesus uppväcks från de döda efter tre dagar åt vilket håll man än läser! :)

I Efesierbrevet kan vi läsa många vackra och visa ord om Sanningen och hur vi kan leva i Den. Det har med ljuset att göra. Ljuset, som till sin natur, är både livgivande och avslöjande. Och dess källa, det är Kristus själv. Må Hans sannings och kärleks ljus lysa över oss alla.

“Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar. Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle. Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver. Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. Gör er av med all elakhet, vrede och häftighet, med skymford och förolämpningar och all annan ondska. Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er i Kristus. (…)

En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning – och tänk på vad Herren vill ha. Ta inte del i mörkrets ofruktbara gärningar. Mer än så, avslöja dem – vad sådant folk har för sig i skymundan är en skam till och med att tala om. Men när alltsammans avslöjas av ljuset blir det synligt, för överallt där något blir synligt finns ljus. Därför heter det: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.”

Guds frid och glädje,

Sophia

Jag sitter vid frukostbordet och läser fysikern Mikael Smedbäcks understreckare (SvD 220514) om svarta hål, händelsehorisonten och “den fruktade singulariteten där rumtiden tycks gå sönder”. Och jag förstår absolut ingenting. Det svåraste och mest oåtkomliga ämnet under min skoltid var fysiken, med dess gåtfulla formler och stringenta logik. Ändå känns det jag läser så förvånansvärt bekant. Inte själva sakinnehållet, kanske, men språket, själva framställningen.

När en tillräckligt stor stjärnas bränsle tar slut, så förvandlas den till ett svart hål – en plats från vilken inte ens ljuset kan rymma. Det nyligen fotograferade svarta hålet Sagittarius A* antas ha en massa omkring fyra miljoner gånger (!!!) större än solen. Jag märker att kaffekoppen i mina händer börjar skaka, ja, hela jag darrar och skälver där vid frukostbordet. Är det detta som är apokalypsen sedd från fysikens perspektiv? Det är som att långt långt där framme, någonstans vid den där händelsehorisonten, smälter fysikens, filosofins och apokalypsens språk samman, och blir ett.

Sättet dessa skickliga fysiker arbetar på förstår jag ännu mindre av. Mänsklighetens landvinningar inom fysiken har resulterat i en suddig bild av ett sk svart hål som ser ut som en ljus ring med, just det, ett svart hål i mitten. För att kunna fotografera svarta hål, som ligger så hisnande långt bort, använder de en mätningsmetod som kallas för interferometri, som utnyttjar det faktum att ljuset har våg-karaktär. Genom att begagna sig av redan utplacerade teleskop gör man jorden till ett gigantiskt, virtuellt teleskop, med en upplösning som är god nog att observera fenomen längre ut i rymden än någonsin tidigare. Teleskopet, som egentligen alltså utgörs av ett globalt nätverk av synkroniserade radio-observationer, kallar man för “Event Horizon Telescope” – “Händelsehorisontteleskopet”. Ljusstrålarna som träffar detta nätverk av teleskop har färdats genom 27 000 år. Ljuset färdas genom tiderna och rymderna och kan nu alltså, via den nya tekniken, uppfattas från jorden. Alltihop känns läskigt ofattbart.

Men det är inte slut än. Det verkligt häpnadsväckande kommer då Smedbäck försöker beskriva vad människan skulle konfronteras med om hon skulle vara långt därborta, just vid händelsehorisontens rand. Här är det frågan om förutsägelser, informerade gissningar, applicerande av olika fysikaliska och matematiska teorier. Men hör bara hur det låter: “Att blicka in i det mörka området är därför detsamma som att se rätt in i avgrunden. Inget annat än rent mörker syns…”. Om man till äventyrs skulle ramla baklänges ner i hålet så skulle allt ljus undan för undan försvinna tills det är helt släckt: “Då är allt omkring dig helt svart, och du är inuti det svarta hålet, utan hopp om att någonsin ta dig ut igen.” Därinne finns bara tomhet “…tills du faller ner i singulariteten och försvinner för alltid.” Alternativt kanske du “möts av en eldvägg strax innanför händelsehorisonten” och efter en tid kanske dina beståndsdelar “kastas ut igen i förvrängd form”. Herre Gud – det låter som ett lika delar fruktansvärt som storslaget rymdepos. Jag är tvungen att påminna mig själv om vad det här är för slags text egentligen, för gränserna mellan genrerna har suddats ut och språket har liksom smält ihop. Det är inte en science fiction roman och inte heller någon existentialistisk filosof som utvärderar den mänskliga existensens avgrunder. Nej, det är en fysiker som försöker greppa, beskriva och applicera teorier kring fenomen ute i världsrymderna. Är det här den punkt där eposets, filosofins och fysikens horisonter smälter samman: 27 000 år ut i rymderna?

Bortom alla beräkningar och alla matematiska formler hamnar vi i något som liknar en berättelse, som ikläder sig eposets eller filosfins språkdräkt. Språket, själva orden och sättet vi sätter samman dem, vittnar om släktskapet mellan de olika vetenskaperna. Vid de yttersta gränserna för människans kunskap, verkar det som att de vanliga språkliga gränsdragningarna kollapsar med följden att språket blir ett och samma.

Mina tankar går till en annan typ av språk: de bibliska profetiorna om den sista tiden, till den litteratur som brukar kallas apokalyps – ett grekiskt ord som betyder av-täckelse. Bilden som ordet målar upp är alltså att det som täcker något tas bort så att det som är under avslöjas. Bibelns apokalyptiska litteratur, som återfinns exempelvis i delar av Daniels bok i GT och Johannes uppenbarelse i NT, är texter som gör anspråk på att just avslöja, eller uppenbara, något om verklighetens natur. Något som för närvarande är dolt för den mänskliga blicken men som väntar oss bortom den horisont vi nu ser. Gud har låtit profeterna se med Hans egen blick ett litet tag; Han har lyft den slöja som vanligtvis döljer delar av verkligheten, och på så vis avslöjas skeenden vid en bortomliggande tidshorisont. Att helt och hållet se på verkligheten genom Guds blick blir människan övermäktigt så hon kan inte se helt skarpt. Därför är den apokalyptiska litteraturen full av gåtfulla bilder och symboler som är allt annat än lättolkade.

När jag läser om händelsehorisontteleskopet så slås jag av likheten mellan den och profeternas skådande. Både teleskopet och profeterna målar upp hisnande, men också suddiga och gåtfulla bilder. När vi tittar långt långt bort, genom tid och rum, hänvisas vi till svårtolkade bilder, vare sig det handlar om fysik eller apokalyptik.

Det som framför allt blir kvar hos mig denna morgon, är en stark förnimmelse av vördnad och gudsfruktan. För Honom, för villken framtidens horisont varken är dunkel eller gåtfull, utan kristallklar och skarp som en nyvässad svärdsklinga. Lovad vare Hans namn, från evighet till evighet.

“Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.” 1 Kor. 13:12

Guds frid och glädje,

Sophia

Det glimmar plötsligt till i mitt facebookflöde – ett inlägg från en gravid kvinna som lagt ut en ultraljudsbild över hennes och fästmannens första barn. Till bilden en text som handlar om det oväntade i just denna graviditet – den var inte planerad och “ställer till det” med mänskliga mått mätt, men kvinnan uttrycker en stor tacksamhet och förundran över hur allt man ger till Gud blir vackert. Den stora kärleken hon redan hyser till det nya livet lyser igenom starkt och jag blir tagen av det hon skriver- tagen på ett sätt som är ganska ovanligt för min avtrubbade facebookuppmärksamhet.

Det ofödda barnet. Finns det någon annan människa som är (ofta outtalad eller icke-erkänd) huvudperson i så många debatter utan att överhuvudtaget kunna göra sin röst hörd? För det är just det att dessa barn själva, trots att det är deras faktiska liv det handlar om, så sällan får stå i fokus i abortfrågan, utan istället hamnar i skymundan för andra behov och prioriteringar. När en graviditet väl är ett faktum är det, i laglig mening, bara en som har en röst och det är modern; pappan (och samhället) har inget att säga till om mer än indirekt. Han kan stötta, han kan önska, han kan be och visa omsorg, eller vända ryggen till och svika. Detsamma gäller det omkringliggande samhället.

Ett argument som ofta förs fram i abortdebatten är att när förutsättningarna är tillräckligt dåliga (enligt någons subjektiva åsikt) så kommer dessa ofödda barn ändå inte kunna leva, vad man betraktar som, ett värdigt liv. Enligt detta sätt att tänka är det alltså bättre, mer förnuftigt eller till och med mer humant (!), att de aborteras bort innan de ens får chansen att födas till världen. Man sätter sig därmed som domare över liv och död och menar sig kunna avgöra vad som är ett värdigt liv. Enligt min erfarenhet är det inte sällan välbärgade och elitistiska skikt i samhället som högljutt och förmätet fäller domar över gravida kvinnor som de inte anser vara tillräckligt förberedda för moderskap: “Stackars henne som är gravid, nu kommer hela hennes liv bli förstört. Och barnet sen – det förstår man ju hur illa det kommer sluta…det vore bättre att ta bort det.” De andra hummar, ger varandra menande blickar och nickar med en bekymmersrynka mellan ögonen samtidigt som de mumlar något om abort som en rättighet för just kvinnor. Sådana här konversationer är som en skräckvariant av en prusliluska som talar om att “det här minnsann inte går för sig”. Med den skillnaden att det inte är frågan om Pippis vara eller icke-vara på barnhemmet utan enskilda barns överhuvudtagna vara eller icke-vara.

Den här typen av argumentation återfinns inte bara på individnivå, utan är påtaglig även i biståndssammanhang. Det moderna väst har nämligen ansett det lämpligt att, på sedvanligt imperialistiskt vis, utse sig själv till beskyddare och spridare av sina egna “reproduktionsvärderingar” och ge sig ut i världen med missionen att få ned födelsetalen genom att finansiera aborter och preventinmedel. De annars så upphöjda pluralistiska idealen gäller inte när det gäller olika kulturers och religioners inställningar och värderingar kopplade till graviditet och barnafödande. Att få många barn ses som det värsta som kan drabba en kvinna och man tänker inte ge sig förrän de moderna idealen och prioriteringarna blivit norm överallt. Den liberala västerländska abortpolitiken ska bli “allt i alla”. Men vem tänker på rättigheterna för alla de flickor som aborteras, just för att de är flickor?

Jag såg nyligen ett meme som innehöll ett twitterinlägg gjort av den amerikanska fd kongressledamoten Katie Hill. Det var apropå det möjliga upprivandet av prejudikat-domslutet Roe vs Wade i den amerikanska Högsta Domstolen: ”Hard to believe that girls being born today will have fewer rights than those born fifty years ago.” Den som tillverkat memet hade intill denna text tillfogat: ”But they will be born”. Rätten att få födas, att få finnas till, att få kliva ut i världen och andas syre, är det inte en rättighet om någon?

Men den gravida kvinnans utsatthet, ja, den utsattheten är verklig. Att vara gravid kan förstås vara underbart, något man sett fram emot och längtat efter. Men det är inte säkert att det är så, och i vilket fall som helst befinner sig den gravida kvinnan i ett utsatt läge. Snart kommer man ha ett barn att ta hand om, ett nytt liv som är helt beroende av en. Kommer jag att klara detta? Hur blir det med ekonomin, med vardagen, med mina planer? På många platser i världen är det fortfarande förknippat med stor dödsfara att föda barn. Oron kan ligga på många nivåer samtidigt. Att en graviditet kan försätta en kvinna i en väldigt väldigt svår situation råder det inget tvivel om. Graviditet och barnafödande är, på riktigt, omkullkastande, och kvinnor bär mer av detta omkullkastande än männen. Det bara är så. För hur det än är, är det i slutändan kvinnan som bär och föder barnet och sedan får en förändrad hormonell sammansättning i kroppen och en förvandlad kropp. Mannen är friare, längre bort från erfarenheten, och kan också lämna om han vill. Detta kan naturligtvis ses som orättvist, både i positiv och negativ bemärkelse. Lycklig är kvinnan, som har ett sådant konkret, rent kroppsligt band till barnet. Eller: stackars kvinnan, som har ett sådant konkret, rent kroppsligt band till barnet. Hur det än är: kopplingen mellan barnet och modern är där.

Detta ställer höga krav på männens ansvarskänsla och empati – de måste stanna, engagera sig och stötta kvinnan. En gravid kvinna behöver barnets pappas omsorg och det omkringliggande samhällets stöd. När det här stödet uteblir blir följden en katastrof för kvinnan och barnet. Skulden för aborter är inte på något sätt bara mammans, utan även pappans, och allmänhetens i stort. De höga abortsiffrorna vittnar om ett fatalt misslyckande för hela samhället. Att en enskild kvinna väljer abort som utväg i en situation som känns hopplös kan man förstå. Och förlåtelse och upprättelse finns för alla genom Kristus. Men vår bön och vår hållning bör vara, att ingen kvinna ska behöva uppleva sig så ensam och övergiven och utsatt att hon väljer abort. Kristi kyrka – anar du din stora kallelse här?

Människor som talar mot abort kan få höra att “det är lätt för dig att säga. När du var gravid hade du en man vid din sida/utbildning/god inkomst/ett friskt barn i magen osv osv”. Denna invändning stämmer för det första inte. Det finns många exempel på kvinnor som inte uppfyller alla (eller någon av) dessa kriterier som gravida men som ändå är emot abort. Själv kan jag bara ana hur det måste vara att stå ensam som gravid, att barnets pappa svikit och lämnat. Däremot vet jag, i likhet med alla kvinnor som varit gravida, någonting om graviditetens utsatthet efter fyra barn, tre tvillinggraviditeter, ett fall av twin-to-twin transfusion syndrom och ett missfall. När jag var gravid med Emanuel och John sa läkaren, som vi träffade runt v 21, han som upptäckte att något var fel med moderkakan och att tvillingarna led av twin-to-twin transfusion syndrom, att “de flesta väljer att göra abort i din situation.” Det indirekta budskapet i det han sa var att det är så besvärligt att leva med sjuka barn (och risken var överhängande att Emanuel och John skulle bli sjuka) att om det erbjuds en utväg bör man ta den, även om det innebär att man tar bort ett liv, i mitt fall två. För då skulle ju mitt liv, min frihet och mina rutiner, i alla fall förbli intakta, verkar logiken vara. Det gäller ju att tänka på mamman. Mitt liv skulle tydligen ta slut, omintetgöras, om jag tvingades ta hand om sjuka barn. Vad är det för människosyn som ligger bakom sådant här? Vad är ett värdigt liv? För en helt och hållet sekulär människa kanske man kan argumentera att mammans (och pappans) intakta liv i “frihet” och utan lidande är viktigare än det ofödda barnets rätt till liv. Det är viktigare att dessa två vuxna människor får slippa ta hand om en sjuk människa än att denna ofödda individ får en chans och en möjlighet att födas och leva sitt liv.

Graviditet är, bland annat, en erfarenhet av att ens kropp inte längre bara är ens egen. Den erfarenheten skaver mot det allmänna feministiska stridsropet “Min kropp, mitt beslut!”. För en gravid kvinna är inte bara sin egen kropp utan hyser även en annan – en kropp som inte är hennes egen, utan utgör en självständig enhet som växer innuti henne själv. Det är en förunderlig och märklig upplevelse, som ibland tar tid att förlika sig med. Likväl fortgår det andra livet i en, utanför ens kontroll. Långsamt sjunker insikten in, att jag inte bara lever för min egen skull, att jag inte bara upprätthåller mig själv, utan nu även, helt faktiskt och fysiskt, upprätthåller en annan människas existens.

Ja, det är här vi kommer till kärnan i problemet. Det är detta det kokar ner till: Vem är det som äger våra liv? Vem är livets källa, ursprung och mål? Vem får förfoga över liv och död? För en kristen, och människor i andra religioner också för den delen, är svaret på den frågan Gud. Inte individen, inte samhället, inte prusiluskor eller mänskliga härskare och makthavare. Utan Gud. Det är Han som har liv och död i Sin hand. Jag kan inte sätta mig i Hans position och uttala domar över vem som förtjänar att leva eller inte leva bara för att mitt liv skulle bli krångligt eller till och med riktigt riktigt svårt efter att jag fött barn. Jag har inte den rätten – det beslutet är inte mitt. Vi har istället en kallelse att ta emot livets förutsättningar, såsom de blivit oss givna, på ett självutgivande och kärleksfullt sätt. Det finns ingen långvarig lycka att hämta för den som, med alla medel, ska behärska hela sin omgivning, ja betvinga livet självt.

Kära medmänniskor, alla vi som lever i Herrens år 2022. Vi medverkar alla till vårt samhälle och till de normer och prioriteringar som finns ibland oss. Vi behöver återerövra synen på livet som något heligt, som avskilt, stående över alla mänskliga planer och avsikter. Det jordiska livet – att träda in i (och slutligen ut ur) världen- är en gåva, och som sådan förfogar vi inte över den.

Herre förbarma dig. Herre förlåt oss. Herre förbarma dig.

Här vill jag återknyta till facebookinlägget som jag inledde denna text med. För det gav uttryck för en sådan ödmjuk, glädjerik och förtröstansfull hållning till livet. En hållning full av tacksamhet och förundran. Kvinnan och hennes fästman var beredda att ta emot detta barn, detta nya liv, trots att det inte alls var ett “perfekt läge” just nu, trots att livet i många avseenden kanske var oordnat. Hon avslutade sitt inlägg med att direkt tilltala sitt barn. Hon skrev: Välkommen!

Den första människan i bibeln som känner igen att Jesus är Messias är ett ofött barn, nämligen Johannes Döparen. Han hoppar ju som bekant till i Elisabeths mage när hon närmar sig den gravida Jungfru Maria. Världens Frälsare låg då ännu i sin moders sköte. Tack gode Gud, att Han fick födas.

“Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” Lukas 1:39-45

Sophia

Betrakta motivet på tallriken ovan. En gammal man, en yngling och en pojke som tillsammans tittar på något långt borta i fjärran. Vad är det de ser? Vad är det som fångat deras blick? Vad är det för ljus som faller över dem? Vad är det för stilla förundran som speglas i deras ansikten och får deras ögon att skina av vördnad och skönhet? Det är något med perspektivet här. Det är vridet, inte mot det som står i centrum, utan mot människornas gensvar på det som pågår framför dem. På detta sätt får vi se en reflektion eller avspegling av det härliga som de betraktar. Vi ser det filtrerat genom dem; det skiner igenom deras ansikten. Så skapas en längtan hos oss som tittar på konstverket, att få ställa oss intill de tre och skåda det de skådar. Om redan deras ansikten, som speglar något i fjärran, rymmer en skönhet och en hemlighet så stor att man kan förlora sig i dem, hur mycket skönare och vackrare är då inte objektet för deras tillbedjan? Vi vill ställa oss just där, vid deras sida, axel mot axel, och bara få se det de ser. Låta ljuset skina även över oss så att även våra ansikten kan förvandlas och reflektera denna skönhet. För människan är en spegel; vi reflekterar det vi ser, både med ögonen och hjärtat.

Jag vet. Det är inte rätt säsong. Det är påsk nu, inte jul. Men det går en linje mellan inkarnationen, döden och uppståndelsen, ty dessa är de händelser som ramar in vår Frälsares tid på jorden. Han som är vår fred och därför får osannolika möten att äga rum. Ja, osannolika möten, precis som det på bilden. Vad i all världen har lokala herdar med österländska stjärntydare att göra? Vad kan få dem att komma samman i en gemensam aktivitet? Jo, det de i förundran tittar på: stjärnan och änglarna som sjunger om Guds kärlek till människorna. Gudstillbedjan för människor samman och vänder oss i en och samma riktning: mot Världens Frälsare, Jesus Kristus. Han som är fullkomligt annorlunda och avskild från oss skapade varelser, men samtidigt så bekant, eftersom vi är skapade till Hans avbild. Kristus rimmar med vårt djupaste inre, med vårt ursprung och mål. Därför lyser vi upp inifrån när vi betraktar Honom i kärlek och tillit. Maria, Guds moder, är ett fullkomligt exempel på denna spegling.

Ja, människan är en spegel, hon speglar det hon betraktar, det hon älskar. Människan är skapad att reflektera sin Skapare och när vi skådar mot Honom förvandlas våra ansikten och våra hjärtan och blir till en spegel för Hans härlighet. En människa som reflekterar denna härlighet är ett vandrande evangelium som drar människor till Kristus. Människan har en inneboende fallenhet att vilja dra människor till sig själv, bli beundrad och älskad av andra. Men den människa som betraktar Gud och tillber Honom väcker en impuls hos andra att ställa sig, inte mitt emot, utan bredvid så att man tillsammans kan skåda mot samma Gud och reflektera Hans härlighet och godhet. När Guds ljus lyser upp en människa vill andra människor ställa sig axel mot axel, och låta sina ansikten lysas upp av samma livgivande ljus.

Konstnären då? Ja, det är Jenny Nyström (1854-1946), som ju blivt så folkkär, kanske framför allt för sina barnboksillustrationer och julkortsmotiv. När jag växte upp hade vi en bok om julkort som jag tittade noggrannt i varje jul. Jag älskade julmotiven och Jenny Nyströms motiv var mina favoriter. Ingen kunde som hon fånga det där förunderliga med julen. Därför blev jag så förvånad när jag för ett antal år sedan, i ett konstprogram på TV, hörde någon konstvetare uttala sig och säga att det vad så synd att Jenny Nyström, som var så lovande och begåvad och till och med gått konstskola i Paris tillsammans med kända konstnärer, till sist fastnade i “banala julkortsmotiv”. Det var för att hon var kvinna var förklaringen, och kanske för att hon var gift med en konvalescent man och därför var tvungen att dra in pengar för att försörja familjen. Vilket märkligt perspektiv! Vad Jenny Nyström själv tyckte om saken vet jag inte, men jag är tacksam att hon fick kliva in i svenskars hem och hus och göra avtryck i människors “banala vardagsliv” genom att sprida glädje och förundran genom sina illustrationer och julkortsmotiv. Det kan väl vara värt mycket mer än aldrig så många vårsalonger och utställningar i Paris?

Människa, kom ihåg att du är en spegel. Du speglar det du tittar på. Du reflekterar det dina ögon dröjer vid och det ditt hjärta älskar. Nöj dig därför inte förrän dina ögon vilar på det allra vackraste, på Skönheten själv. Åh, min själ, låt dina ögon, likt Guds moder Maria, dröja vid Jesus, Han som är Alfa och Omega, början och slutet, hela världens Frälsare.

“De som nått insikt

skall lysa som det ljusa himlavalvet,

de som fört många till rättfärdighet

skall stråla som stjärnorna,

alltid och evigt.” Daniel 12:3

Glad påsk kära vänner!

Sophia