Tänk att få träffa kes Gamachu en gång till, verkligen trevligt och han har lika bra minne som förra gången trots sina 99 år.

Denna gången var dottern Gebrou hemma, hon var en av mina språklärare för 33 år sedan!

Idag var det vår tur att bli bjuden på lunch av Konjit.

Efter kaos sitter vi nu på våra platser på planet.

Åter hemma på Terrassen och det är verkligen en skir grönska som möter oss men det finns ännu lite snö kvar i slalombacken. Tack till alla er som följt oss, lämnat kommentarer, bistått med redigering och som burit oss i bön. Mission completed.

Ordspråksboken 24:11-12

Rädda dem som släpas iväg för att dö,
undsätt dem som förs bort för att mördas.
"Vi visste ingenting", säger du,
men han som prövar hjärtan ser,
han som vakar över ditt liv vet,
och han ger alla deras gärningars lön."


Psaltaren 146
"Halleluja!

Prisa Herren, min själ!
Jag vill prisa honom så länge jag lever,
lovsjunga min Gud så länge jag är till.

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet. 
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.
Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,
Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar
Herren älskar de trogna,
Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer.

Herren härskar för evigt,
din Gud, o Sion, från släkte till släkte.

Halleluja!" 

Många är de som förundrats över de svar som kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter (S) gav journalisten Stina Oscarson i en SvD-intervju nu den 10 februari. Oscarson har välförtjänt fått mycket beröm för sin uppfriskande envishet –  för att hon inte nöjer sig med svävande och klichéartade svar utan faktiskt avkräver ministern förklaringar på vad hon rent konkret menar med uttalanden som “mänskliga rättigheter är för mig jätteviktigt”. Intervjun är ett häpnadsväckande exempel på kommunikationshaveri. Ja, kommunikationen faller för Gustafsdotter kan (eller vill) inte svara på frågorna utan tar sin tillflykt till det vaga och otydliga för att komma undan dem. Ministern framhåller, i allt större desperation tycks det, hur tydlig och klar hennes värdegrund är. En värdegrund som hon säger innebär “alla människors lika rätt, oavsett vem du är, var du kommer från. Alltid.” Vad hon lägger i de fina orden är desto otydligare.

Det som verkligen griper tag i mig är det som framkommer mot slutet av intervjun då Stina Oscarson ställer frågan “Har du någon gång tvingats ta ställning i en fråga som har kostat dig någonting på riktigt? För det är ju ofta då ens värdegrund eller moraliska kompass sätts på prov.” Ministern menar att hon såklart gjort det, men att hon inte kan komma på något exempel. Ytterligare pressad av Oscarson kommer hon på att hon kanske “haft lite tur” när det gäller detta. Men att hon ändå tycker det är smärtsamt när vänner och bekanta har åsikter som hon inte känner sig bekväm med. Jaha, så vi har en demokratiminister som tycker det är jobbigt att människor i hennes närhet intar andra positioner än hon själv i vissa frågor. Ett svar som får, åtminstone mig, att känna mig allt annat än- just det- bekväm.

Jag har funderat på ministerns svar. Hon säger själv att hon har en mycket tydlig värdegrund. Men hon kan alltså inte komma på något enda tillfälle då denna kostat henne något, vare sig i karriären eller när det gäller vänskapsrelationer. Och detta att hon hänvisar till turen! Tänk ändå, att med hjälp av lite gammal hederlig flax, lyckas med konststycket att ha en klar och tydlig och stark värdegrund utan att komma på en endaste sak som den kostat en?! Hmm, med ett sådant svar får hon finna sig i att man börjar spekulera lite kring andra anledningar till denna noll-kostnad….

Att ens värdegrund inte lett till några märkbara personliga uppoffringar, vad kan det bero på? Är orsaken att man upplever sig leva i ett utopiskt samhälle, dvs ett samhälle vars värdegrund och prioriteringar helt och hållet sammanfaller med ens egna? Eller har ens värdegrund anpassats och styrts av de samtida hegemonierna? Eller är det så att ens värdegrundsprinciper, när det väl kommer till kritan, får stå tillbaka för bekvämlighet, för maktanspråk, för rädsla att förlora privilegier? Hur det än förhåller sig med just Jeanette Gustafsdotter och hennes oförmåga att komma på vad hennes värdegrund kostat henne (hon har ju som bekant inte besvarat frågan ännu), så borde vi alla ta tid att reflektera kring detta.

För Stina Oscarsons fråga kunde egentligen ställas till oss var och en. Som en nyttig övning. En andlig övning, en slags rannsakan. För det är precis som Oscarson antyder i sin fråga, att vi alla under livets gång, ibland ställs inför valet att antingen göra avkall på våra principer och, så att säga, rädda vårt eget skinn, eller vara lojala principerna och istället tvinga oss själva att offra något, kanske vår lystnad efter makt, ära och bekräftelse från inflytelserika människor. För vad är meningen med att ha en värdegrund om den inte hjälper mig att navigera i livets riktiga svåra skeden? Vad ska jag välja, det som är enklast just nu eller det som är sant, det som är i överensstämmelse med mina djupaste övertygelser?

Äger jag dig i himlen

önskar jag ingenting på jorden.

Min kropp och mitt mod må svika,

men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

De som är fjärran från dig går under,

du förintar alla som är otrogna mot dig.

Men jag har min lycka i att nalkas Gud,

jag tar min tillflykt till Herren, min Gud,

och skall vittna om allt du har gjort.  (Ps. 73:25-28)

Sophia

De kringresande cirkusarna, besökte ni dem som barn? Minns ni hur de drog in i staden fram på vårkanten; sammanföll med det gränsland som kallas vårvinter när ljuset återkommit men vintern ännu inte riktigt släppt sitt grepp om landet?

Cirkusar har alltid utövat en underlig dragningskraft på mig. Dofterna av främmande djur och parfym, de halsbrytande akrobatkonsterna, clownernas märkliga, skrämmande, förening av glädje och melankoli, ens eget, ja hela publikens, gensvar på de olika numrena: pendlandet mellan förtjusning, förfäran och förundran. Höjdpunkten för mig var alltid trapetskonstnärerna. Jag har alltid fascinerats av denna konstarts estetik: de urtjusiga östeuropeiska kvinnornas glittriga dräkter och hårdsminkade ansikten, de ständigt leende röda läpparna, armgesterna med vilka de tar emot publikens applåder och beundran, sättet de möter publiken med lika delar självförtroende och respekt. Men kanske framför allt hur de i full tillit kastar sig mellan händer och trapetser. En akt som kräver deras odelade uppmärksamhet och koncentration, deras fullständiga förtroende för lagkamraterna. Jag tycker det är en bild av förtröstan.

När cirkusen var över brukade jag alltid dröja mig kvar ett tag. Se hur medarbetarna, i häpnadsväckande koordination, fällde ihop det enorma tältet så att platsen avförtrollades, återgick till vanlighet. Artisterna gick in i sina vagnar. Imorgon skulle de dra vidare till nästa ställe, nästa uppvisning. Och där stod jag och iakttog dem i smyg, hoppades någonstans att de skulle ta mig med; liksom svepa iväg med mig så att jag fick bli en av dem, leva mitt liv i ständig rörelse.

Visst inser jag att detta är en romantiserad bild av cirkusartisternas hårda och kompomisslösa liv. Att deras livsstil kom med stora uppoffringar, försakelser som jag nog aldrig varit beredd att göra. Och visst inser jag också, att min törst efter liv och rörelse till viss del hade sitt urpsrung i min upplevelse av småstadlivets gilla gång, som jag uppfattade som stagnerat, trist.

Men det var inte bara detta. Det var, framför allt, längtan. Längtan efter något som jag som barn och ungdom ännu inte hade förstått, definierat eller uttalat. Gud har lagt denna längtan i oss och den är ett oumbärligt redskap i vårt sökande efter ursprung och mål, vårt hem. Den är en obeveklig kraft och vi är fria att rikta den mot vad vi vill, ty sådan är Guds kärlek: fri. Så är alltså inte längtan i sig vare sig ond eller god; den är en farkost mot det som vi väljer att rikta den mot.

Bibeln är full av längtan och den visar hur Guds folk riktat den mot sin Skapare.

Det är längtan efter upprättelse som får Job att vilja se Gud:

Här, med min kropp, vill jag skåda Gud,

ja, honom vill jag skåda,

jag vill se honom med egna ögon,

inte som en främling.

Jag förtärs av längtan   (Job 19:26-27)

Det är längtan efter Herrens boning som får psalmisten att utbrista:

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot!

Jag förtärdes av längtan

till Herrens förgårdar.

Nu jublar min själ och min kropp

mot den levande Guden.    (Ps 84:-3)

Det är längtan efter sin älskade som får kvinnan i Höga visan att vädja och be:

Drag mig med dig! Med hast vilja vi följa dig.

Ja, konungen har fört mig in i sina gemak;

Vi vilja fröjdas och vara glada över dig,

vi vilja prisa din kärlek högre än vin;

med rätta har man dig kär.     (Höga visan 1:4)

Längtan, eller med ett annat ord: viljan, är den fallenhet människan har att rikta sig mot olika saker i sitt sökande efter liv och sammanhang. Men människans längtan är inte ett initiativ, utan ett svar. Gud har gjort sig känd för oss i sin skapelse och genom det inkarnerade Ordet. Han ville oss och skapade oss och vår längtan har vi fått som ett sätt att svara på denna kärlek. Längtan kan på detta sätt driva oss ut ur oss själva så att vi kan bli älskade och i vår tur, älska.

Den som vill läsa uttömmande om en människans brottning med den nyckfulla viljan kan med fördel läsa Augustinus Bekännelser (397 e.Kr). Augustinus menar att människans största synd inte är att vi vill ha fina och sköna saker utan istället att vi nöjer oss med sådant som inte är fint nog. Fäster vi vår vilja i de skapade tingen kommer vi få just dem. Problemet är bara att de aldrig någonsin kan tillfredsställa vår längtan. Det är det bara Gud, vår Skapare, som kan. Därför är det ytterst mot Honom vi ska rikta vår längtan, det är Honom vi ska göra till det stora Du som vi talar med och lyssnar till. För Han talade först till oss. Vår längtan är svaret på Hans kallelse, Hans kärlek.

“För sent kom jag att älska dig,

du skönhet så uråldrig och så ung,

sent kom jag att älska dig!

Och du var i mig, men jag var utanför mig och sökte dig där;

vanskaplig störtade jag mig över det sköna du skapat.

Du var hos mig, men jag var inte hos dig.

Allt det sköna drog mig bort från dig,

det som inte hade funnits om det inte funnits i dig.

Du kallade mig, du ropade, och genombröt min dövhet,

du strålade, du skimrade och skingrade min blindhet;

din väldoft spred du, jag andades in, och suckar nu efter dig;

jag fick smaka din godhet, nu hungrar och törstar jag;

du rörde vid mig, och jag upptändes till din frid.”  (Augustinus Bekännelser, tionde boken XXVII.38)

Guds frid och glädje,

Sophia