Kära läsare,

än en gång slås jag av det som är så svårt att få till när man är kristen i en nästan totalt sekulär och modern värld: att gå i takt med Gud.

Igår hälsade jag på Aseda och Abaynesh som arbetade i vårt hem under vår tid i Etiopien. Jag har även blivit nära vän med deras syster, Ayinalem, en mycket from och gudsfruktig kvinna. Igår sa hon, apropå att gå i kyrkan och fira kyrkans fester osv, “Utan kyrkans tro och liv har livet ingen mening”. Det är sant. Utan kyrkoårets händelser, texter och fester är våra liv bara splittrade och ett jagande efter vind. Ens andliga liv liksom snubblar framåt i otakt, istället för att gå i ok med Jesus och den tro som kyrkan förvaltar. Kyrkan hjälper oss ju att tolka livet och allt som händer runt omkring oss.

De ortodoxa kristna i Etiopien (ca 43 % av befolkningen) markerar fastetiden bl genom att äta veganskt. Eftersom så många gör det under denna del av det kyrkliga året, är det inte svårt att hänga på. Stora delar av samhället anpassar sig efter kyrkoåret. Min erfarenhet av fromma ortodoxa kristna är att de lever i samklang med det kyrkliga året, inte det sekulära. Det kyrkliga året har sin gilla gång med fastor och fester. Så får året en särskild rytm, där Kristus står i centrum. (Nu kanske ni tänker att jag tror att alla ortodoxa fastar på det sätt som Jesus efterfrågar. Nej, sånt kan bara Gud rannsaka i varje människa. Men strukturen är där. Den som underlättar för den som vill leva med i liturgin och det kyrkliga året.)

I Sverige känns det tvärtom. Det är svårt att försöka leva efter kyrkliga rutiner med sin familj i ett samhälle som präglas av sekularism. Det är som att cykla i motvind att, med Helig Andes hjälp, försöka träna upp sina dygder. I ett On-demand-samhälle där ALLT ALLTID är tillgängligt och den sekulära skolan med dess värdegrund i bästa fall talar om kyrkan och kristendomen som något passé och oväsentligt och i värsta fall som något hotfullt och farligt. Fotbollsträningar och matcher förläggs till söndagar. Allt det där hjälper inte den som vill leva sitt liv med Herren och Hans kyrka. Men ok. Att den sekulära världen är sekulär är ju inget nytt eller uppseendeväckande. Men hur är det med sekularismen inom den protestantiska och evangelikala kyrkan? Må Gud ge oss insikt och mod.

Världsbilder är som narrativ, berättelser, som ger ett ramverk för vad i hela friden det är vi människor gör här i universum. Alla ger olika svar på den frågan: vi är här för att njuta, här för att störta maktordningar, här för att härska, här i onödan, här för att leva i relation med Skaparguden. Det finns så många berättelser, så många narrativ, som vill dra in oss i sina solsystem och få oss att snurra kring annat än Herren. Utan kyrkan och kyrkoåret, är vi kristna individer som hjälplösa små planeter som inte klarar av att stå emot när den stora sekulära galaxen kommer och drar in oss med sin dragninskraft.

Men, det har blivit uppenbarat för oss att det här är Hans berättelse. Allt snurrar runt Honom och Hans skapande Ord (Logos). Det är den sanna verkligheten. Allt vi ser i denna värld och i detta universum tillhör vår Far och Han vill att vi ska ingå i Hans narrativ, i Hans berättelse, tillsammans med alla heliga. Kyrkoåret hjälper oss med detta. Dess centrum är Guds Ord. Alla högtider och böner och texter vittnar om vems historia det här är. Det är Guds. Det här har de gamla kyrkotraditionerna förstått och trycker därför på det liturgiska året. Så varför tror vi att vi kan välja och vraka? Att det inte får konsekvenser för oss som kyrka när fastan går obemärkt förbi eller när vi inte träffas på riktigt utan via en platt och livlös skärm? Det är sekulärt tänkt.

“Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar, inte vara lekbollar för människorna, som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund. Nej, låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen och växa i alla avseenden så att vi förenas med honom som är huvudet, Kristus. Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek.” (Efesierbrevet 4:14–16)

Ikväll styr jag kosan mot Sverige igen. Tacksam för mina två veckor här.

Guds frid och glädje,

Sophia

Hej kära vänner!

Jag befinner mig sedan en dryg vecka tillbaka i Addis Abeba. Familjen är kvar i Sverige och jag är här för att under två veckor träffa Dizin översättningsteam. (Att vara tillbaka här ensam är ett kapitel för sig, be gärna att jag kan återförenas med familjen ordentligt nu till helgen.) Första veckan var jag tvungen att sitta karantän och då såg vår sessioner ut såhär:

Det gick, även om det var som att arbeta genom det som Paulus beskriver som “en gåtfull spegelbild” i 1 Kor. 13:12. Men med Guds hjälp fick vi mycket gjort.

Den här veckan är jag lyckligt ute ut karantänen och vi ser varandra “ansikte mot ansikte”:

Det är en sådan skillnad att träffas på rikigt! Må vi inte glömma det och bli bekväma av oss nu under Zoom-tider så att vi fortsätter med dessa artificiella möten även när det inte påbjuds.

I alla fall, vi har bland annat jobbat med 1 & 2 Petrubreven och Judasbrevet. Det står mycket om falska lärare där. Hur de nästlar sig in och förstör församlingarna inifrån med sina lögner och sina falska läror. Jag frågade teamet om de ser något sådant hända där de är. Jodå, det förekommer allt. En gång kom det en snubbe till församlingen som hävdade att han talade profetior direkt från Gud och vars budskap inte behövde jämföras med bibelns förkunnelse. Att han var en lurendrejare uppenbarades dock så småningom eftersom han menade att han kunde samla in alla trasiga mobiltelefoner, ta dem till ett ställe där de kunde lagas och sedan ge tillbaka dem till församlingsmedlemmarna. Medan mobiltelefonerna samlades in ställde sig en kyrkobesökare upp och hävdade att denne man gjort samma sak i en grannförsamling utan att senare lämna tillbaka telefonerna. Det blev ett jobbigt uppträde i kyrkan där församligen delade upp sig och en del trodde på “profeten” och andra inte. Så skapades slitningar och konflikter.

Mitt i allt detta är bibeln ett motgift, en lysande fyr på ett mörkt hav som får båtarna att undvika kobbar och skär. I bibeln förkunnas Ordet, den sanna läran, som vi kristna alltid bör gå tillbaka till, och förstå på det sätt som kyrkan tolkat den genom historien. För även i vår del av världen och i vår tid sprids lögner och falska läror som smiter in i församlingarna och förstör (“De är blindskär” skriver Judas i Judasbrevet 1:12). Läror och kulturyttringar som t ex knyter människovärdet till förmågan att vara produktiv eller som försöker uppluckra kategorier som Gud såg vara goda, till exempel att Gud skapade människan till man och kvinna, två skilda kön, av lika högt värde.

Det är alltid lättare att se och upptäcka villoläror och falska lärare i andras sammanhang. Där ser vi dem tydligt och skakar bekymmersamt på våra huvuden och undrar hur i all världen de inte kan se vad som pågår i deras egen församling (“samla in mobiltelefoner, minnsann??”). Men det är framför allt i våra egna sammanhang vi ska vara uppmärksamma så att inte Guds Ord, det sanna och klara, grumlas eller förvrids eller oskyldiga församlingsmedlemmar blir utnyttjade. Då bildas splittringar och evangeliet får svårare att spridas och vinna mark.

Ingen beskriver väl dessa falska lärare mustigare än Judas, med följande talande bilder från Judasbrevet 1:12-13:

“De är blindskär, dessa som utan att skämmas deltar i era måltider och bara tänker på sig själva. De är moln utan regn som drivs förbi av vinden. De är träd utan frukt om hösten och uppryckta med rötterna, dubbelt döda. ¹³ De är vilda havsvågor med sina skändligheter som skumkrön. De är kometer som det djupaste mörker väntar på för evigt.” 

Må Guds Ande hjälpa oss med urskiljningen.

Guds frid och glädje,

Sophia

Även här i Dodoma kan man ju se vissa svenska program via Svt Play. Vilken tur att det är så, när nu På spåret finns. Men vi vann inte Louise, Thomas och jag. Magdalena och Claes var strået bättre. Grattis till dem.

Sedan jag skrev till er sist har det hänt som inte fick hända – jag blev sjuk. Nu när jag inte har så lång tid på mig att jobba, så händer det.

Torsdagen för drygt två veckor sedan for jag till läkaren och det konstaterades lunginflammation och högt blodtryck. Det är inte så allvarligt som det låter. I tio års tid i januari/februari har jag drabbats av just lunginflammation. Läkaren satte in medicin och dagen därpå kände jag mig nästan helt OK. Så jag förberedde min, av mig mycket efterlängtade resa, ut till massajerna. Det blev två dagar med många känslor , men också en trötthet som jag inte kände igen. Väl hemma i Dodoma testades jag och det var svår malaria. Därefter försvann jag liksom i dimmorna. Jag var medveten hela tiden, men överlämnade allt till de på sjukhuset och mina söner som var med hela tiden. Det har tagit tid, men nu är jag på gång igen. Inte fullt ut än så länge, men jag är uppe och rumsterar i huset och på måndag ska jag åka till kontoret under några timmar. Igår orkade jag inte mycket, medans idag både känslor och krafter finns med hela tiden. Här kommer några fotografier från senaste veckorna:

• 

• 

• 

• 

• 

Bildtexter:

Inte så fräsch i sjukhussängen.

Trädplantor och cement körs ut till massajerna.

Tidigare års plantor inspekteras. Detta är ett två år gammalt mangoträd som tar sig bra.

Sömnadskursen ute i Chitego är i full gång. Här ser nu prästen Senge, sömnadsläraren Valentina(?) och min son Bartolomayo.

… och slutligen senaste tillskottet bland mina egna husdjur kalven Chelewa, som betyder ungefär “för sent”. Fråga mig inte varför den fick det namnet.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Kaos på kontoret. En för kontoret viktig person har sagt upp sig – plötsligt.

Jag har inget uppehållstillstånd ännu och det kan dröja så länge att jag får 600 USD i straff. Och sedan får lämna landet. Men det kommer inte att hända – vara inte rädda. Då finns de andra vägar att gå.

Huset som jag skulle flytta in i är inte färdigt. Men det ordnar sig det också.

Tre punkteringar på bilen från Dar-es-Salaam och hit till Dodoma.

….OCH till råga på allt har jag fått en fotvårta UNDER foten, så att jag knappt kan gå. Jag som tänkte att nu minsann ska jag komma tillbaka till Dodoma och promenera bort de kilon jag lagt på mig. Som för övrigt, de kontoret tycker så mycket om. Kilona alltså. Now you are beautiful, får jag höra varje gång jag kommer från Sverige och har gått upp i vikt.

Men vilken lycka det är att vara tillbaka. Tillbaka till kenyansk korv; den alltid lika användbara köttfärsen; vii bröd; mama Ringos marmelad; mchicha och givetvis UGALI.

Och mina barn som jag nu kan träffa betydligt enklare än via telefonen. Att sitta ute i trädgården på kvällen och prata med dem om livets glädjeämnen och svårigheter. Gärna under de höga bananplantorna eller under ett av citronträden. Vi har börjat att ha vår aftonbön där, om det inte regnar förstås.

Idag var jag till en ny predikoplats för att gå i gudstjänst – för det får man göra här.

Kören sjöng falskt. Plåttaket var det hål i så att det lyste som små adventsljus av solen utanför. Korväggen var på vanligt vis dekorerad med tyger i olika färger och ljusslingorna lyste i grälla neonfärger. Gudstjänsten började kl.07.00 och klockan 08.20 gick barnen ut till sin söndagsskola. Jag följde med barnen och vi höll igång fram till kl.10.00. JAG VAR TILLBAKA I MITT ÄLSKADE DODOMA.

Jag hade här tänkt mig några fotografier, men se det funkar inte idag. Eller snarare är det jag som inte funkar tillsammans med min dator. Ni får tåla er tills dess jag förstår vad jag ska göra.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Bilderna blir stora för jag vet inte hur jag gör för att få dem mindre. Det blir nästa steg.

• 

• 

• 

• 

Hej Vänner 220121 Dar-es-Salaam

Jag vill bara tala om att jag nu åter är i Tanzania och det känns JÄTTEBRA och väldigt varmt. Att gå från långkalsingar,vinterskor, halsduk,mössa och tjock vinterjacka till kortbyxor och t-shirt, är inte så dumt om jag får säga det.

Min Whats app funkar inte ännu, om du försöker att ringa. Förhoppningsvis om en vecka.

Vi hörs när jag har settlat me down.

Mwalimu Ulf