Har ni tänkt på vilken medveten vilje- och kraftinsats som krävs för att upprätthålla något? Vare sig det rör sig om traditioner, vanor, trädgårdsland, infrastruktursystem, tickande klockor, årstidsskiften eller ett universum så behövs ihärdighet och hängivenhet för att bevara något som det är. Ofta pratar vi om (och beundrar) förändring. Vi fängslas av den styrka som krävs för att bryta mot det invanda. Det må vara ett styrkeprov att tänka och göra nytt, men är det inte ännu mer fascinerande med den ansträngning – och kärlek! – som fordras för att upprätthålla sakernas tillstånd. En kula som rullar med en viss hastighet i en viss kurs kommer att stanna eller byta riktning om inte en kraftfull vilja håller upp farten och kursen. En vacker trädgård med prunkande blommor och ordnade rabatter kommer snart att förfalla och tas över av ogräs om den lämnas till sitt öde. Gör man inget förändras eller stagnerar saker och ting. Det är alltså inte en passiv handling att upprätthålla – tvärtom! Det kräver tillgivenhet, trohet och engagemang.

Klockor stannar om de inte då och då får nya batterier, traditioner rinner ut i sanden utan planering och årstidernas förutsägbara växlingar faller om de inte upprätthålls av en Skapargud.

Ofta ser vi på under som något som sker utanför och utöver “det vanliga”. Men är inte det största undret som sker det faktum att vår tillvaro upprätthålls dag för dag, år för år, ögonblick för ögonblick av en hand som är så stark att den betvingar kaosmakternas ogräsattacker och skapar ordning. Är det inte värt vår fullständiga beundran, vördnad och tillbedjan att världen, sedan Noas dagar, har varit konstant. De stora skeendena, växlingen mellan dag och natt, årstider och generationer som avlöser varandra, har hållits konstanta. Inser vi vilken kärleksförklaring det är? Varje dag och varje stund bevisar Han oss Sin kärlek genom att upprätthålla oss och världen.

“Nu växer säd för skördens tid,
och ung och gammal gläds därvid
och bör Guds godhet prisa,
som vill i överdådigt mått
oss människor så mycket gott
var dag och stund bevisa.”

Det är ett stort mysterium att vi får närma oss den Gud som håller världen i sin hand med en sådan stor kärlek och en sådan stor passion. Vi inte bara får närma oss Honom förresten. Han önskar inget hellre än att vi ska vara med Honom och delta i Hans skapelse. Vilken salighet! Vilken nåd!

»Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.

Så länge jorden består

skall sådd och skörd, köld och värme,

sommar och vinter, dag och natt

aldrig upphöra att skifta.« 1 Mos. 8:21-22

Med önskan om en välsignad sommartid,

Sophia

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om träning och andlighet. Kortfattat kan man väl säga att jag varnade för träningsvideor online. Efter att ha tränat flitigt till sådana i flera år kan jag säga att de ofta är andligt nedbrytande genom subtila budskap som smygs in. Budskap som sätter människan eller det egna jaget i centrum, istället för Gud. I många fall är syftet med träningen att upphöja en själv till den plats som bara En kan inta. Himmelens och jordens Skapare.

Men betyder det att fysisk aktivitet bör vara oandlig? Någonting man gör, liksom, vid sidan av ens kristna andliga liv? Är det inte just den uppdelningen av verkligheten, i en andlig och en profan del, som vi kristna bör kämpa mot och avfärda som en sekulär tanke och livsstil.

Paulus skriver i 1 Kor 9:24-27:

Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. ²⁵ Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. ²⁶Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. ²⁷Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.

Är det en slump att Paulus använder sig av liknelser från sportens värld? Är det inte så att träning, fysisk ansträngning, som skapar starka lungor, ett starkt hjärta och starka muskler, kan hjälpa oss även i den andliga kampen och med den andliga uthålligheten. Naturligtivs inte per automatik, men om vi har den intentionen. Hur kan det vara så? Jo, just därför att den fysiska träningen blir en analogi till den andliga kampen. Det vill säga, träningen liknar, eller är jämförbar med, andlig kamp. En kamp där Herren utrustar oss med, och förfinar, andliga dygder. Detta sker när vi sätter vår lit till Honom och går framåt, även i svåra och tuffa situationer, i mod och tro och kärlek. Att vi utvecklar uthållighet, mod och styrka när vi tränar kanske vi lätt kan se. Men även ödmjukhet (högmodets motsats, vi förlorar ju ibland…) och måttfullhet övas upp.

Ja, så jag vill med detta blogginlägg komplettera det tidigare. Nog ska träning vara andlig! Vi kan träna upp våra dygder ihop med Herren i allt vi gör. Så låt oss inte kapitulera och “outsourca” vår fysiska träning genom att vända oss till andra andliga riktningar, som t ex yoga. Träning ryms i den kristna traditionen med.

Ps. En annan fysisk/andlig aktivitet som många förordar är trädgårdsarbete. Fröet som mystiskt växer och förvandlas, ogräs som ska rensas, träd som ska ansas, tålmodig väntan och förväntan. Jag har aldrig försökt mig på odling, men jag förstår att den verkligen har andliga paralleller och kan stärka ens andliga liv. Ska försöka börja i någon liten skala denna vår.

Guds frid och glädje,

Sophia

Jag minns när min kollega Yelegoy under en andakt på kontoret berättade en anekdot från den folkgrupp han kommer från och från den by där han växt upp.

Det var en man som var duktig och skicklig och lyckats skrapa ihop medel att bygga ett lite större och högre hus än de andra hade i byn. En enda natt fick det huset stå, innan det revs ned av andra byborna. För ingen fick ha ett större hus än någon annan. Vilket barbari tänkte jag. Sedan insåg jag att avundsjukans fula tryne river ner hus här i Väst också, om än oftast allegoriska sådana.

“Du ska inte ha begär till din nästas hus. Du ska inte ha begär till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa.” Så står det i 2 Mosebok 20:17. Detta kan tyckas hårt, vi är ju alla avundsjuka ibland. Men avundsjukan är grunden till många bittra synder. För Kains del ledde den hela vägen till mord. Om vi låter avundsjukan härja fritt leder den till ondska. Och redan i ett tidigt stadie förnekar den att vi är skapade till Guds avbild. För den får oss att sluta vara kreativa och sträva efter skicklighet och istället vilja kväsa andras kreativitet och skicklighet.

Avundsjukan har många fina namn. Vi ger den andra namn i vårt inre för att rättfärdiggöra dess existens. Det heter att man värnar om människans rätt att inte bygga sitt liv på prestationer. Men vad det oftast handlar om är “rätten” att vara lat och okreativ. Vad det oftast handlar om är att skapa ursäkter för att slippa engagera sig. Om jag är lat och okreativ ska ingen annan få vara inspirerad och kreativ. Det heter att kreativa och skickliga (eller duktiga, detta nuförtiden förhatliga ord) människor egentligen hetsar andra människor att gå in i ett ekorrhjul av prestationer. Eller att duktiga människor är med att skapa ett klimat som leder till ohälsa och prestationsångest.

Jag tänker på en kort filmsnutt som komikern Mia Skäringer gjort i sin roll som Tabita och som flitigt delas på sociala medier i adventstid. Först ska jag säga två saker. Den första är att jag uppskattat de kvinnor som Mia Skäringer personifierat och porträtterat. Åtmintone i början, innan de blev politiserade och liksom fördummade publiken och skrev oss på näsan. De var, till en början, träffsäkra porträtt av kvinnor. Den andra saken jag bör klargöra är att även jag tyckt att filmsnutten i fråga var rolig men att jag kommit att byta åsikt eftersom jag satte in innehållet i ett annat ramverk.

Ok, i filmsnutten pratar Tabita, en medelålders “white trash”-morsa, om de små adventskalendrar som vissa mödrar tillverkar i adventstid. De tar tid till att leta och köpa 24 små paket till sina barn för att sedan slå in dem och göra en adventskalender av dem. Detta kallar Tabita (i sin senare politiska tappning) “mammahetsen”. Att mammor hetsar varandra att prestera helt absurda saker för att vara (eller se sig själva som) bra mammor. Ok, visst kan det bli en tävling, i synnerhet i sociala mediers tidevarv där allt läggs ut för att berömmas av andra. Då handlar det ju inte om kreativitet och kärlek till barnen, utan om mamman själv som vill framstå som duktig. Nej, man ska nog ta sig en funderare om man ständigt känner en lust att dela det man gör för barnen på sociala medier. Vad är motiven bakom det? Men man kan också förstå det som att det som verkligen pågår är det här: om jag inte orkar vara kreativ och lägga tid på att göra en spännande adventskalender till mitt barn så ska heller inga andra få göra det. Den kreativiteten ska vi svartmåla. Det huset ska vi riva! För inga hus får vara högre än andras. Vi håller ribban lågt.

Tänk om vi istället med omsorg kunde välja ideal, eller varför inte kalla idealen helgon, titta på dem, låta oss inspireras av dem och göra som de. Inte svartmåla dem utan istället härma dem! Mammor som gör finurliga saker till sina barn är berömvärda. Det är något vi borde ta efter istället för att klanka ner på deras engagemang. Låt oss inspirera varandra att bli mer kreativa, mer handlinskraftiga, mer bedjande, mer engagerade. Vi är söner och döttar till den levande Guden, skapade till Hans ära och till Hans avbild. Han är kreativitetens Herre och källa. Så skål för skaparglädjen!

“Gud sade: »Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.« ²⁷ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. ²⁸ Gud välsignade dem och sade till dem: »Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.«” 1 Moseboken 26-28

Guds frid och glädje,

Sophia

“I see it, I like it, I want it, I got it”. Jag står framför datorn hemma och tränar dans. Tre dansare står på en scen framför ett stort antal unga människor som härmar dansarna på scenen. Dansledarna uppmuntrar och sjunger med och rör sig koordinerat till den suggestiva musiken. “I want it. I got it. I want it. I got it.” Det är en cover på en populär låt av en stor samtida artist. En olustkänsla kommer över mig. Här står jag och dansar till ett budskap som låter som om det är direkt hämtat från Adams och Evas resonemang precis innan de tog den förbjudna frukten. De såg den och tyckte om den och ville ha den och……. tog den. De väntade inte tills Gud gav dem frukten i sin tid, utan roffade åt sig den när de själva ville. Jag inser plötsligt att jag står och dansar till en text som påminner om människans syndafall och uppror mot Gud. Hej och hå.

I ett flertal år nu har jag tränat framför datorn. Jag tränar allt möjligt: styrketräning, konditionsträning och dans. Det är smidigt. Man behöver inte gå hemifrån och mycket innehåll är gratis. Men så är det här med andligheten. Budskapet i musiken kan vara skadligt genom att uppmuntra till ett liv som går stick i stäv med det Jesus uppmuntrar oss att leva. Ett liv i relation med Fadern.

Men det är inte bara musiken. Träningen i sig har många gånger en andlig dimension. Jag vet inte hur många gånger man under stretchningen efter ett träningspass uppmanas att “tömma sig själv på allt” (Ehh….nej, tack, men jag fyller mig gärna med Kristus), eller rådet “öppna dig för universum” (vad betyder det ens??), eller buga för sig själv när man gör så kallade nigningar för att träna benen (Bow to yourself! You don’t bow to anyone else!”). Eller de inställsamma självhjälpsklyschorna som slängs in mellan varven: “Den här träningen är bara för DIG. DU är den viktigaste personen i DITT liv och DU förtjänar den här stunden!”. Och i slutet uppmuntras man att rikta tacksamhet lite diffust “inåt”.

Det är viktigt vart vi riktar vår tacksamhet. Den ska inte riktas mot mig själv, utan mot den Skapare som har skapat mig och allting runtomkring. Det är viktigt att jag bugar mig för Någon (nämligen Kristus). Det är en lögn att jag skulle vara den viktigaste personen i mitt liv (lever man så blir livet tomt; glädjelöst i sin missriktning). Likaså är det inte sant att jag förtjänar den här stunden. Nej, den är mig given av Guds nåd.

Träningsindustrin har ofta en andlig underton och den drar in människor i ett diffust andligt landskap. Den försöker vara såpass vag att den ska passa alla, men faktum är att den är märkbart självcentrerad och därmed oförenlig med kristendomen. Träningspassen vi deltar i är ofta inte andligt neutrala utan försöker, medvetet eller omedvetet, påverka oss genom subtila halvreligiösa budskap som påstår att det är vi själva som ska vara herrar över våra egna liv. Vi bör, sägs det, ta kommandot och kontrollen över våra egna liv. De förmedlar en världsbild som inte är kristen. Tror vi att vi är immuna mot den här typen av influenser är det bara ett tecken på vårt självförhävande och vår dåliga självinsikt. Jag insåg det under mitt “Adam-och-Eva-danspass”. De här texterna och den här träningsandligheten stryker människans tendens att vilja göra sig själv till Gud medhårs.

Nej, det får nog bli skogen som blir min träningsplats den här sommarsäsongen. Den enda storhet den vittnar om är Guds och fåglarna sjunger Hans lov.

Från Psaltaren 98:

“Sjung till lyra för Herren,

låt lyrans strängar klinga!6

Blås i trumpeter och horn,

hylla konungen, Herren!

Havet skall brusa och allt det rymmer,

världen och alla som bor i den.

Floderna skall klappa händer,

bergen skall jubla tillsammans

inför Herren: se, han kommer

för att råda över jorden,

råda rättvist över världen,

råda med oväld över folken.”

Ha det fint!

Sophia