Äntligen! För första gången sedan COVID-eländet började i mars, leder jag en konsultering. Det är återigen de unga översättarna i Suri-gruppen jag arbetar med, den här gången med Johannesbreven och Judasbrevet. Den här gången är deras rådgivare med på Zoom-länk från sitt hem i Vanuatu, Stilla Havet.

Tack till vår Far för Hans trofasthet.

»Må Herren välsigna honom«, sade Noomi, »Herren, som i sin trofasthet inte har övergett vare sig de levande eller de döda.« Rut 2:20

Guds frid och glädje,

Sophia

Jag är värdelös på det kontinuerliga bloggandet! Hittar inte rutinen, så när känslan saknas stannar skrivandet.

Men på’t igen!

Flera har undrat vad som ”hände med oss”, så jag ska ge några tillbakablickar från de gångna månaderna. Bra, annorlunda, fina, tröttsamma månader. Händelser delvis tagna från mitt konto på Instagram (där jag är lite mer aktiv. Så ni som har Instagram får ursäkta om det blir upprepningar…).

Först vill jag bjuda mer er på en av förra veckans morgonpromenader. Två dagar i vecka, vid gryningen, går jag och en vän en rask vända runt våra kvarter.

Det är fortfarande kyligt när vi ser staden vakna.

Morgonpigga människor kommer ut för att träna innan solens hetta blir för stark. Kvinnor sopar gatorna rena från gårdagens skräp.

Den ortodoxa kyrkan samlar redan sina trognaste besökare till bön. Moskén lite längre bort låter oss också höra sina rop.

Gatuhundarna är på jakt efter sin frukost. Och de första tiggarna sitter redan vid sidan av vägen, i väntan på någons förbarmande.

Vi går över två floder.

Möter mannen som vi alltid möter, och han applåderar precis som han alltid gör. 

Vi passerar den äldre kvinnan i affären som alltid ropar ”Gobes!” efter oss.

Några kallar oss för kineser. Vi orkar inte rätta dem.

I uppförsbackarna tystnar våra samtal. Jag blir andfådd. Det är skönt.

Prick klockan 7 kommer vi hem, lagom för att få femton minuter med barnen innan de ska iväg till skolan.

Coronan och dess medföljande restriktioner har haft många förödande konsekvenser. En av dem är att den vist uttänkta växlingen mellan vardag och högtid försvunnit. Dagarna har flutit förbi, tröga och jämntjocka, den ena lik den andra. Den vanliga växlingen mellan fest och vardag har uteblivit. Det har gjort att människor liksom famlar omkring och “snubblar på tiden” – det finns ju inget att hänga upp den på. Själva “tidsskelettet” har ryckts bort och man vet inte längre när på året man befinner sig.

I Etiopien betydde corona-restriktionerna att den vanligtvis så älskade och välfirade påsken gick obemärkt förbi i våras. Något som var oerhört tufft för många här.

Den här helgen firas Meskel, “Korset”, i Etiopien. Högtiden firas till minne av hur St Helena, den romerska kejsarinnan och moder till Konstantin, hittade det “Sanna korset” genom en uppenbarelse i en dröm. Hon blev tillsagd att tända en brasa och att röken från brasan skulle leda henne till Jesu kors.

När jag var ute på stan idag såg jag hur människor på olika sätt förberedde sig för att fira Meskel. Det var så glädjande. Man såg “demeras” överallt, ihopsatta kvistar och grenar som kommer att brännas som brasor ikväll. Det var också mycket liv och rörelse ute och kommersen var igång. Kanske kan man se det som ett tecken på framtidstro? När människor återigen vågar (och tillåts) fira högtider, så betyder väl det att man tittar framåt?

Det är så vist uttänkt det här med växlingen mellan vardag och fest, att Gud uppmanar oss att göra skillnad på dagar. Det verkar vara en viktig del av Guds väsen, att han ordnar upp tillvaron (både rum och tid) i olika delar: land och hav, natt och dag, vardag och fest. Människan får hjälp att hänga upp tiden så att den inte bara blir en oändlig räcka med likadana dagar. Nej, det finns skiftningar. Det finns vardagar, det finns sabbater, det finns högtider. Det finns saker att se fram emot. Den här växlingen mellan det vardagliga och det ovanliga, eller heliga, tänk så viktig den är. Det märker man ju, typiskt nog, när den försvinner.

Så nu önskar jag er alla en fin kväll. Imorgon är det Herrens söndag!

Melkam meskel!

“Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd.” Dan 2:21

Sophia

Ibland när man går på Addis gator, i synnerhet på söndagar, hör man plötsligt en massa biltutor närma sig. När man vänder sig om ser man en bilkaravan komma närmare. Den första bilen är en pick-up med en kameraman på flaket. Han filmar bilen bakom, en blomsterklädd tjusig bil där ett vinkande brudpar sitter. Sedan följer bil på bil med hela bröllopssällskapet. Samtliga bilar tutar och människorna runt omkring på gatorna vänder sig om, börjar le, vinka och utropa glädjetjut. Det är bröllop och glädjeyra! Människor runt omkring känner troligtvis inte brudparet men deltar ändå i deras glädje. Det är som om de glömmer sitt eget för en stund, utvidgar sina hjärtan och tar in och delar den glädje som brudparet lever i just nu. Jag älskar detta, att möta ett tutande bröllopssällskap kan jaga iväg trötthet och mörker. (Ok, det ska erkännas att det också kan vara frustrerande om man hamnar bakom karavanen. För rätt vad det är stannar alla, går ur bilarna och tar bilder med följden att man fastnar i tjugo minuter…jag blir ofta förvånad över andra bilförares överseende. Men vadå, kom igen! Det är ju bröllop, fest och gamman!)

Jag vet att Psaltaren är en rik bok som inte lätt ringas in och här vill jag bara beröra en av alla aspekter hos den underbara boken. Men är det inte så att psaltarpsalmerna, som kyrkan världen över reciterar, liknar dessa kringresande bröllopskaravaner? Likt en känslofylld karavan far den in i vårt inre och får oss att stanna upp, vända oss, och kliva in i psalmistens sinnesstämning. Och det är ju inte alltid ett bröllopsfölje, det kan också vara ett klagande och gråtande sorgetåg. För säg det känsloregister som inte återfinns i psalmerna? Här finner vi sprudlande glädje och djupaste sorg, förundran över Guds handlande i världen och en känsla av total övergivenhet, smärtsam avundsjuka och lycksalig tacksamhet, alltifrån ljuvaste frid till galopperande desperation. Psaltaren har allt. Och när vi som kyrka läser dessa psalmer, dessa böner riktade mot Gud, då utvidgar vi våra hjärtan så att vi deltar i det känsloläge som psalmisten befann sig i. Och inte bara psalmisten, utan alla som befinner sig där just nu. Jag kanske för tillfället inte känner mig deprimerad och övergiven men när jag läser med psalmisten i Ps 22: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.” så utvidgas mitt hjärta och jag känner med dem som befinner sig i ett sådant läge. Det blir en övning i empati, i medkännande. Det vittnar om att det mänskliga hjärtat inte bara kan känna, utan också känna med. Kyrkan härbärgerar allt detta; likt Kristus kan den ta emot allt, mörker, övergivenhet, glädje, förundran, sorg och vrede, utan att bli slav under dem.

En granne och jag pratade häromdagen om Psaltarens funktion som känsloutlopp. Psaltaren flyr ju inte undan för någon känsla – den visar allt. Det fina, det svåra, det vackra och det fula. Den visar människans alla lägen, sådana vi är. När vi övermannas av “fula” känslor vad ska vi göra då? Direkt agera i enlighet med dem? Kväsa dem? Förneka dem? Det blir ju inte bra något av det där. Känslorna härjar inom oss och kan dra iväg med oss till ställen dit vår djupare vilja inte vill. Viljan som är en förlängning av kärleken. En sak som kan hjälpa, tycker jag, det är att läsa med Psaltaren. Sätta ord på känslorna, leva sig in i dem, men inte bara det, utan göra det inför Guds ansikte. Då tar vi emot känslorna (vad annat kan vi göra?), men låter dem kanske inte bestämma vår riktning. Det är känslorna alltför flyktiga för att få göra. Där måste Hans Andes vishet och kärlek få leda oss.

Jag avslutar med en av mina favoritpsalmer, Ps 131, i 1917 års översättning. Så mycket skönhet, så mycket gudsfruktan och så mycket vishet och förtröstan:

“En vallfartssång; av David. HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra.

² Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

³ Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.”

Sophia