Sveriges nationaldag, 2025

Vad är det vi firar en dag som denna? En sak som idag kommer lyftas fram i nationaldagstal runtom i landet är våra fri- och rättigheter. Även en regimkritiker som jag vill besjunga friheten – men den i Kristus.

I en tidigare text här på Bibelbruk (“Vad är då en människa, att du tänker på henne…” – Bibelbruk) har jag skrivit om aborter ur den enskildes perspektiv. Där försökte jag väga in de svårigheter en enskild kvinna kan hamna i och hur mannen, kyrkan och det omkringliggande samhället kan stötta och värna både kvinna och barn. Det är inte enskilda kvinnor som ska bära skuldbördan för aborter – det är vi alla – hela samhället. Det finns många skäl till att en kvinna gör abort och det finns många viktiga ingångar i abortfrågan. Det finns praktiska aspekter, själavårdsmässiga aspekter, antropologiska aspekter, värderingsaspekter osv osv. Men oavsett vilken ingång man än tar, är och förblir abort en tragedi. För en människa som fanns, finns inte längre.

Den här gången vill jag skriva om “friheten att välja” – ett politiskt slagord och en omskrivning för abort (som i sig är en omskrivning för att släcka ett människoliv). Denna frihet åberopas för att förklara och försvara aborter i moderna sekulära länder, t ex Sverige. Ett underliggande antagande är att motsatsen till frihet uppfattas som beroende, jagets begränsade handlingsförmåga och brist på kontroll över sitt liv. Om man är herre över sitt eget liv och sina omständigheter – ja då är man fri. Det är emellertid inte bara sekularismen som hyllar och söker friheten. Det gör även den kristna kyrkan, men med en helt annan förståelse av frihetens innebörd.

I Rom pågår nu i juni månad ett jubileum för familjer och under söndagen höll den nye påven, Leo XIV, en mässa på Petersplatsen. Där sa han bland annat:

“Sannerligen, ibland är mänskligheten förrådd. Till exempel när man åberopar friheten, inte för att ge liv, utan för att ta det. (…) Ändå: Även i mötet med det onda, som motsätter sig och dödar, fortsätter Jesus att be för oss inför Fadern.”

Förrådd – det är ett väl valt ord. Kulturer och idéströmningar förråder oss att tro att vi, i frihetens namn, behöver ta till något så oåterkalleligt som att ta bort barn i livmodern. Sådana snedvridna resonemang bygger på en korrupt syn på vad frihet är. Friheten är inte, som så ofta påstås i vårt land, liktydigt med oberoende, kontroll och avsaknad av smärta eller obekvämlighet. Ur ett kristet perspektiv, innebär frihet att glömma sitt jag och i utgivande kärlek sträcka sig mot den andre. Vi är med andra ord, varje stund och varje ögonblick, fria att älska. (När påve Johannes Paulus II en gång fick frågan vad han gör på sin fritid lär han ha svarat: “All min tid är fri.” Friheten genomsyrar våra liv – för den står inte att finna i de skiftande omständigheterna utan i vårt förhållningssätt till livet, till kallet, till våra medmänniskor, till det som blivit oss givet.)

Frihet är också att slippa att hela tiden vara styrd av sina begär (efter makt, mat, tillfredsställelse, pengar, etc.) och istället gå ut i världen fria från sådana band. Friheten är ingen egentlig frihet om den inte sitter fast i kärleken. Utan kärleken är friheten en illusion, ett vimsigt fladder som kastar människan än hit än dit, allt efter de begär som behärskar oss för tillfället. Sann frihet är att vandra mot Gud – Han som är vårt ursprung och mål.

Om den dystra sekularismen uppger “friheten” som ett skäl att släcka ett människoliv, kännetecknas kristendomen istället av en så hög människosyn att den vill rädda, och skapa förutsättningar för, liv. “Låt barnen komma till mig” säger Jesus. Faktum är att fornkyrkan såg det som en av sina huvuduppgifter att rädda barn som satts ut att dö. Sådana räddningsaktioner var en av kristenhetens signum. I Rom rådde bland annat lagen om Pater potestas – familjefaderns oinskränkta makt över familjemedlemmarna – t o m deras rätt att leva – och där klev de kristna in och räddade och omhändertog de oönskade barnen. Ty Kristi kärlek lämnade dem inget val (Se där! Kärleken som frihetens riktning). De såg dessa oönskade barn som varandes bland “dessa minsta” som deras, och hela världens, konung – Jesus – identifierar sig med (Matt 25:40).

Vem som är en människa är nämligen inte en naturvetenskaplig sanning (som nazisterna ville få oss att tro) utan en semantisk. Barn är barn och de är naturligtvis lika mycket människor som vuxna även om de inte blivit lika långa eller tjocka eller har fått lika välutvecklade hjärnor. Människa blir man inte genom att ha en viss IQ, en viss hudfärg eller en viss storlek. För den kristne börjar semantiken hos Gud och i Hans Uppenbarelse: den Han tänker på och benämner som en människa är en människa. Inte minst i mötet mellan de två gravida kvinnorna Maria (verkligen oplanerat gravid) och Elisabeth lyser denna semantik som starkast: Gud som människa och Gud som foster, bara några dagar gammal.

När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.« Luk 1:41-45

Nyligen hörde jag på Sveriges Radio P1 om de nya “hemma-aborterna”. Nuförtiden kan man, konstaterar en barnmorska, utföra sin abort i en “trygg miljö”. En trygg miljö?! För vad? För vem? Det är som en skräckfilm. Vi lever i en skräckfilm. Organisationen Livsval har dessutom påpekat hur osäkra dessa aborter är för kvinnan och att de kommer i kontakt med kvinnor som upplever sig pressade eller direkt hotade till abort av omgivningen. Hemaborter gör det ännu lättare att pressa en kvinna till abort och Livsval påpekar att det blir i det närmaste omöjligt att avgöra om en hemabort verkligen är ens kvinnans eget val eller inte. (Insändare. Kvinnor måste skyddas när abort ska kunna ske i hemmet – DN.se från 25 feb 2025)

Till den svenska kristenheten: Att vi bor i ett land där det förekommer tiotusentals aborter varje år är inte (eller borde inte vara) en perifer fråga för kyrkan – en fråga där vi kan “tycka olika”. För: Människolivets helgd finns gömd i evangeliets hjärta – det var för denna helgd Jesus Kristus inkarnerades, dog och uppstod. Kristi kärlek lämnar oss inget val: vi borde kämpa för människovärdet på alla sätt vi kan och förmår: opinionsbildning, hjälp till utsatta familjer och mödrar, ihärdiga böner, samtal om våra värderingar och vilken människosyn de egentligen bygger på.

Vi talar gärna om “människovärdet” när det gäller flyktingar (gott så!) och rockar sockorna för att stå upp för de människor bland oss med Downs syndrom (gott så!). Samtidigt förtiger vi alltför ofta det absolut outhärdliga faktum att drygt 35 000 människor (varav en del med just Downs syndrom) varje år berövas rätten att födas och leva. Var är vi när deras människovärde ska värnas? Om vi har människovärdet som en av våra ledstjärnor måste vi ha det hela tiden, inte bara när det inte kostar oss något.

“Ändå: Även i mötet med det onda, som motsätter sig och dödar, fortsätter Jesus att be för oss inför Fadern.” påminner påve Leo XIV. Kyrkan vilar på Jesu förbön, och den sinar aldrig. Vi har inte förtjänat den, men Jesus ber ändå. Herre förbarma dig, Kristus förbarma dig. Herre förbarma dig.

Sophia