Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.

Pred 3:11

Vita brevis
Vad säger lövsalar om hösten
Vad talar de då för språk?
De minner ej längre om trösten
Om sommarens varma stråk

Vinden blåser och river var krona
Suckande, tomma, grenarnas knak
Hur kan jag dess skepnad försona
Med sommarens gröna tak?

Jag lyssnar på höstens klanger
Lyssnar och söker förstå
O Herre! låt hösten berätta
hur snabbt ett jordeliv gå

En människas dagar äro såsom gräset, hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vinden går däröver, då är det icke mer, och dess plats vet icke mer därav. Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet över dem som frukta honom, och hans rättfärdighet intill barnbarn, när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och gör efter dem.

Ps 103:15-18

Jag lyssnade nyligen på romanen Siddharta (1922) av Hermann Hesse. Siddharta – detta mästerverk. Så hantverksmässigt komponerad, så vackert och okonstlat skriven. Och Hermann Hesse – denna store nobelpristagare, vars hand har författat så många konstfullt lysande och symboliskt fulländade böcker. Ja, Siddharta är onekligen en mycket välskriven och fängslande bok.

Jag tror inte det var Hesses avsikt, men det var med en stigande känsla av obehag jag lyssnade till berättelsen. Siddharta, samtida med Buddha, lämnar sin far brahmanen och sin mor och ger sig tidigt ut i livet för att söka insikt och fulländning. Hans sökande leder honom via askes och njutningar, frustration och sorg till en upplevelse av frid, enhet och sammanhang.

I slutet, när den åldrade och upplyste Siddharta lugnt sammanfattar sitt liv genom att betrakta floden (“lyssna på dess tusenstämmiga sång”) och se likheter med dess flöde och sin egen levnad, växer obehaget till en obestämd, men genomträngande, varningssignal. Siddharta ser floden han bor vid på ett nytt sätt, som en “varats flod”, och i dess skiftningar erfar
han nu hur hans själ inte längre fäster sig vid “någon enstaka röst utan hörde alla, det hela, förnam enheten” och hur han då upphörde “att kämpa med ödet, upphörde att lida” och hans ansikte börjar “lysa av vetande som ingen vilja längre spjärnar emot”. Här, hörde jag inom mig, döljer sig något lömskt och förrädiskt. Om jag ändå kunde komma på vad.

Av en tillfällighet (finns sådana?) såg jag om filmen Forrest Gump några dagar senare. Det var en av sönerna som undrade om vi inte kunde se den ihop, och vad är väl bättre än att se om en uppskattad film i sällskap med sina barn, så att man får se den genom deras ögon? Forrest Gump – 90- talsfilmen, med Tom Hanks i huvudrollen som den underbegåvade men snälle Forrest, född i sydstaterna i 50-talets USA. En varm och rörande film, som älskas av den breda massan och kontinuerligt vinner nya generationers uppskattning och erkännande.

Det var mot bakgrund av Forrest Gump som det plötsligt stod klart för mig vad det var som gjorde mig så illa till mods när jag tänkte på figuren Siddharta. För nu stod dessa män framför mig, intill varandra – och effekten av att se dem tillsammans blev omedelbar och mycket talande.

Forrest Gump möter, likt Siddharta, många människor i sitt liv och är med om många saker. Varje människa Forrest möter tar han till sig, känner ansvar för och förblir trogen. Hans första vän Jenny – som sedermera blir hans hustru – älskar han med en villkorslös kärlek och förblir henne tillgiven under livets alla skeden och faser. Likaså är han trofast och fullständigt lojal mot de människor han möter i armén, även mot dem som till en början värjer sig mot hans oreserverade lojalitet. Hans enfaldiga, men perfekta, moraliska kompass får honom att lägga ner sitt liv för dem han älskar, utan att först göra ett överslag av eventuella personliga kostnader.

Siddharta är, å sin sida, i all sin stora kunskap och djupa insikt, i slutändan enbart trogen sig själv och sitt eget sanningssökande. Visst är Siddhartas liv kantat av fascinerande andliga insikter, visst erövrar han en kunskap långt utöver det vanliga, men alla hans erfarenheter, ja, allt han möter i livet, människor och händelser, får till syvende och sist bara ett enda syfte, nämligen att främja honom själv, hans egen strävan efter insikt. I sin jakt på mening, kunskap och fulländning, använder han andra människor som en stege att klättra på. Även om jag tror att Siddharta själv inte kan se det, ty han är djupt förlorad i självbedrägeriets labyrint, blir människor han möter redskap som han lämnar bakom sig i takt med att han “växer ifrån dem”. De blir stiliserade anekdoter som dyker upp i hans betraktande av floden; de har tjänat syftet att bygga upp honom och hans liv och kunskap. Så är det till exempel med kurtisanen Kamala, av vilken han lär den sexuella njutningen. När han kommer till insikt om att hans liv i njutningarnas tecken bara är tomhet, äcklas han över sig själv och lämnar alltsammans, även Kamala. Han drar.

Vad, förutom graden av sofistikering, skiljer den åldrade Siddharta vid floden från en självgod Frank Sinatra som i stor nostalgi och utan minsta tecken på ånger och gudsfruktan skrålar “I did it myyyyyy way”?

Siddhartas hängivenhet för sanning och hans intresse för nya erfarenheter har så egentligen en och samma slutstation: han själv. Så djupt ironiskt att han, trots allt hans kringvandrande och trots alla de skilda livsstilar han anammar, aldrig kommer en enda centimeter ifrån sig själv. För han sträcker sig aldrig, i kärlek, mot en annan människa, och uppoffrar sig aldrig för henne, stannar aldrig hos henne. Han är, när det kommer till kritan, bara dedikerad sig själv och sin egen kunskapstörst. 

“Men kunskapen gör oss uppblåsta, det som bygger upp är kärleken.”

I ett sista samtal med sin barndomsvän Govinda förklarar Siddharta: “Jag kan älska en sten, Govinda, och även ett träd, eller ett stycke bark. Detta är ett ting och ting kan man älska. Ord kan jag däremot inte älska. Därför är lärorna ingenting för mig. De har ingen hårdhet, ingen mjukhet, inga färger, inga kanter. Ingen lukt ingen smak. De är ingenting annat än ord.”

Siddharta värjer sig mot lärorna och orden, men vad är hans utsaga om kärleken, om inte enbart en fåfäng lek med ord, ett innehållslöst kringslängande av idéer? Vad betyder Siddhartas kärlek? Ska vi fråga hans far och mor? Hans älskarinna? Hans son? Vad har Siddhartas kärlek för motiv, vad har den för pris, vad har den fått för eko i andra människors liv? För mig syns det som om Siddhartas kärlek ligger kvar i hans inre som en obrukad palett, som ett oprövat verktyg, helt ouppackad – en idé som aldrig lämnade tankens trygga rum, ja hans kärlek är ord som aldrig fick kött och blod. Men kärlek måste levas och upplevas. Den visar sig i trofasta handlingar, i lojalitet, tillgivenhet och förlåtelse gentemot andra människor och världen. Genom att kliva in i, och stanna kvar, i våra medmänniskors liv, genom att uppoffra oss och lida för andra, visar vi att vi älskar.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Siddharta levde stora delar av sitt liv mycket asketiskt, men hos kristendomen har lidandet inget egenvärde. Den kristna synen på lidandet är inte att vi ska avlägsna oss från den, eller avlägsna oss från världen så att lidandet inte kan nå oss. Istället ska vi i kärlek bära lidandet som ett kors. Lidandet, i sig, är ingenting värd. Det är kärleken, den som bär allt, tror allt, hoppas allt och uthärdar allt, som får oss att bära lidandet. Och detta bärande, troende, hoppandes och uthärdande utspelar sig dag för dag i en människans liv. 

Må Herren bevara oss från det egoistiska insjunkandet i oss själva. Må vi känna igen det och avslöja det, även när det klär sig i vackra ord. 

Vårt främsta och mest lysande exempel på självutgivande kärlek har vi i vår Herre Jesus Kristus. Här vackert beskrivet i Fil 2:

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Guds frid och glädje,

Sophia

 

Det är med stor sorg och tilltagande vrede jag hör om den ena efter den andra kristna mannen som, smickrade av en fåfäng känsla av utvaldhet, kliver in i hemliga sällskap. Dessa pinsamma sammanslutningar kommer i många former och varianter: Frimurarna, Odd fellows, Rosenkreuzare och Gud vet allt. Men gemensamt för dem alla är att de menar att de fått del, och är bärare, av ett hemligt budskap som inte är tillgängligt för alla. Därtill tillkommer ceremonier, maktpyramider, fullständiga lojalitetskrav och lite allmänt abra kadabra.

Låt mig säga er sanningen: Det finns inget utrymme för kristna män att tillhöra sådana här sekter. Man får välja: kristendom eller hemligt sällskap. Dessa kan inte kombineras.

Låt mig säga er ännu en sanning: Kristendomen erbjuder er all den gemenskap och all den längtan efter mystik och djupare mening som ni förtvivlat söker efter i vårt trista moderna och upplysta samhälle. Inom kristendomen finner ni symbolisk liturgi, sanning, kärleksfull gemenskap och djup kunskap. Ni finner mysterier som (med Andens hjälp) går att hitta nya bottnar och innebörder i under ett helt liv. Ja, en rik och outtömlig källa är den kristna läran och det kristna livet. Inom ramen för kyrkan kan ni män bilda mansgrupper – sammanhang där ni kan träffas och samtala och göra saker ihop. Glöm heller inte att kyrkan är ett sammanhang där ni behövs. Kyrkan behöver ert hjältemod och er styrka, er kunskap, era gåvor och er dygd. Kyrkan behöver att ni lägger av er er fåfänga och istället ikläder er ledarskapets självuppoffrande hållning.

Kristendomen är inte en klubb för särskilt upplysta människor som har fått del av en hemlig kunskap, otillgänglig för alla utom några utvalda få. Kristendomens glada budskap, dess evangelium, är inte dolt för människorna, utan uppenbarat i Kristus Jesus. Bibeln innehåller inte dold eller bortglömd kunskap som enbart kan hanteras av ett fåtal. Visst finns svårtolkade avsnitt där vi behöver begåvade och utbildade människors hjälp, men visheten vi finner i bibeln är inte otillgänglig för människan – den är uppenbarad. Denna tanke hittar vi redan i 5 Mosebok.

Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den.

5 Mos 30:11-14

I ett nytestamentligt sammanhang, vem är Guds fullkomnade lag, om inte Guds son, Kristus själv. Han är nära oss. Vi kan följa honom för Han bor i vårt hjärta.

I världen finns många svårigheter. Här finns svåra beslut att fatta. Här behövs vishet som inte har sin grund i maktpyramider eller en tro att vi ingår i en särskild skara som fått del av hemliga kunskap. Det som behövs är istället en vishet som tar sin början i en förståelse och medvetenhet om vår identitet som skapade varelser och Guds identitet som Gud. Ty:

Gudsfruktan är kunskapens begynnelse,

Ords 1:7

Självhävdelse och högmod är det inte. De har ingenting med vishet att göra.

I Ordsspråksboken 1 kan vi läsa hur Visheten, personifierad som en kvinna, ropar ut sitt budskap på torget. Inte mycket till hemlighetsmakeri här – den som vill kommer att höra.

Visheten ropar högt på gatan, på torget ljuder hennes röst. Mitt i larmet ropar hon, i stadens portar ta hon till orda: Hur länge, ni okunniga, skall ni älska okunnigheten, hur länge skall smädarna njuta av att smäda och dårarna hata kunskap? Vänd om och lyd mina tillrättavisningar! Jag skall visa er min vilja och låta er höra mina ord.

Vi människor (detta gäller ju trots allt inte bara män) vill gärna – ja, tanken förför oss! – känna att vi besitter någon slags hemlig kunskap avsedd endast för initierade och som skiljer ut oss från kreti och pleti. Men Kristus döljer inte budskapet. Han, Guds utvalda Messias, Guds eget Logos (Ord) vandrar öppet omkring på gatorna och talar med alla möjliga människor. Guds uppenbarelse är inte en upphöjd och svåråtkomlig gnosis (kunskap) som endast uppenbarar sig för världens kunniga och mäktiga. Tvärtom verkar den villfarelsen hindra människan att se och ta emot Guds budskap.

”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt.

Matt 11:25-26

Så är alltså Guds uppenbarelse en konkret människa som tog sin boning ibland oss, i kött och blod. En människa som även barn kunde se och höra och ta på – Han är verklig för alla.

I mitt förra inlägg skrev jag om Siddharta – en av Hermann Hesses stora romaner. Jag blev inte särskilt förvånad av att upptäcka att såväl Hesse, som hans vän och inspriationskälla Jung, båda tillhörde frimurarsällskapet i Schweiz. Det förklarar en hel del av bokens underliggande associations – och tankebanor.

Kära män – vi behöver er i den kristna kyrkan, vi behöver er odelade hängivenhet och uppmärksamhet för Kristi sak. Låt er inte förföras av er egen fåfänga (“tänk att jag blev tillfrågad – jag måste vara väldigt upphöjd”) utan stanna utanför hemliga sällskap och kliv helhjärtat in i det bygge som Kristus initierat: Kyrkan.

Guds frid och glädje,

Sophia

När Israel förlorat sin heliga ark med förbundstavlorna till filistéerna drabbas dessa, för arkens skull, av så svåra plågor att de bestämmer sig för att skicka tillbaka den till sina ursprungliga ägare. Lagd på en vagn dragen av två kor åker så arken i sakta mak tillbaka till Israel. Invånarna i den israelitiska staden Bet-Shemesh är för tillfället i full färd med att skörda vetet nere i dalen, när de blir varse den märkliga synen:

“När de nu lyfte upp sina ögon, fick de se arken; och de blev glada, då de såg den.” 1 Sam 6:13

Hur underbart måste det inte ha varit för de israelitiska skördearbetarna att lyfta sina ögon och se – känna igen – den förlorade arken. Förbundsarken – Israels mest värdefulla och heliga klenod, den utvalda platsen för Guds egen närvaro – kom nu åkande rakt emot dem. Vilken tröst mitt upp i allt!

Jag har tänkt på det där med igenkänningens tröst. Jag minns första gången jag hörde Taizésången Alleluia 20. Taizé-sånger innehåller ju ofta bibelord på många olika språk – en del bekanta, andra främmande. Jag lyssnade till den vackra melodin och helt plötsligt hördes en strof på svenska:

“Herren rätar krökta ryggar, Herren ger främlingar skydd. Alleluia.”

De oväntade orden på mitt modersmål framträdde så klart att de fick mig att dra efter andan. Det kändes som en varm stråle bröt in i tiden och rummet och letade sig in i mig. Jag tror det var för att jag plötsligt kände igen orden och språket och så på djupet förstod det som sjöngs. De tidigare orden hade för mina öron låtit som oformliga ljud utan tydliga konturer och gränser. Men så plötsligt formades ljuden till ord som jag kände igen – jag hörde och förstod.

Något liknande har jag erfarit när jag hämtar Emanuel och John från skolan. De springer ut ur klassrummet, stannar upp och låter blickarna oroligt svepa över skolgården tills de upptäcker mig där jag står och väntar bland andra föräldrar. Jag kan alltid så tydligt se det exakta ögonblicket när de får syn på mig, för de skiner upp och börjar genast springa i riktning mot mig.

Att bland tusen röster känna igen Guds, att bland tusen ansikten urskilja Hans, att bli varse Honom komma en till mötes just där man är – det är en nåd vi får genom tron. Tron liknar varseblivning mer än det liknar kognition (tänkande). Tro är att känna igen – se, känna, dofta, höra – Gud och Hans verk i världen, mitt i sammelsuriet av allt som pockar på vår uppmärksamhet.

Guds frid och glädje,

Sophia

Du
Låt ni tingen flyta samman
låt världen grumlad stå
må all sorg med världens gamman
förenas till gråaste grå

Om all jordens konturer
suddades ut och försvann i ett nu
av världsalltets hopsmälta figurer
trädde ändå fram ett Du

Därför må det vara hur det vill
ja hur det vill med allt som sker
Ty Ditt ansikte bland massorna
Ditt ansikte bland massorna
Bland massorna Ditt ansikte jag ser

“The Incarnation requires an ode, not an email.”

Så skriver den amerikanska poeten och översättaren Dana Gioia i sin essä Christianity and Poetry hämtad från magasinet First things utgåva nu i augusti 2022. Läs gärna den fantastiska essän i sin helhet här: https://www.firstthings.com/article/2022/08/christianity-and-poetry

Gioia försöker i sin text reda ut varför kristendom och poesi är så tätt sammanfogade, eller kanske egentligen varför de borde få vara det. Han drar en lans för poesins och skönhetens betydelse för det kristna budskapet. Han vädjar till oss kristna att inte slarva med poesin, rationalisera bort den, göra om den till utläggande text, utan låta den få sin rättmätiga plats i både det enskilda kristna livet och i kyrkans liturgi. När jungfru Maria i Lukas evangelium brister ut i sin Magnificat “Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare….” så vittnar det om att inkarnationens mysterium och glädje allra bäst låter sig beskrivas, eller reflekteras, genom poesi. Gioia skriver:

To stir faith in things unseen, poetry evokes a deeper response than do abstract ideas. Angels may be content to speak in prose, but incarnate beings like us require the physicality of poetry.

I mitt arbete med bibelöversättning har jag ofta hört det talas om hur viktigt det är att vara tydlig och undvika formuleringar som skapar tvetydigheter. Men det är minst lika viktigt, även om det talas mindre om det, att behålla ambivalent och svårtillgänglighet språk där grundtexten är skriven på det sättet. “Översätt betydelsen, inte formen” är ett mantra som ofta upprepas i bibelöversättningsvärlden. Ja, men ibland (eller alltid??) är ju formen betydelsebärande. Detta gäller inte minst poesin. Alla känner skillnaden i orden från Shakespears artonde sonnet “Shall I compare thee to a summer’s day” och utsagan “Du är jättesnygg”. Även om det naturligtvis finns likheter i betydelsen av dessa uttalanden, tror jag inte de skulle få samma effekt på den älskade som orden riktas till. Det finns många passager i bibeln där logisk stringens och tydlighet inte är det mest påfallande, och detta måste översättningarna spegla. För att parafrasera en klok predikare: det finns en tid att vara rak och tydlig, och en tid att avstå från det. En tid att förklara, en tid att låta bli.

Det är här det blir svårt många gånger. Vid ett tillfälle satt jag med ett översättningsteam och diskuterade Timotheosbreven – brev som ur ett översättningsperspektiv är relativt enkla (åtminstone språkligt sett), så när som på en passage i 1 Tim 3:

“Och erkänt stor är vår religions hemlighet:

Han uppenbarades som jordisk varelse,

rättfärdigades som andlig,

skådades av änglarna,

förkunnades bland hedningarna,

vann tro i världen

och togs upp i härligheten.”

Denna passage, som ju är förtätad och poetiskt skriven, hade översättarna byggt ut med massor av extra förklaringar så att den hade blivt lååång, helt prosaisk och, för att vara ärlig, väldigt ful. Jag försökte prata med dem om poesi, om talande mellanrum, om passagens rörelse från jord till himmel, himmel till jord och jord till himmel. Fanns det något sätt att behålla den poetiska karaktären på texten, dess laddning och intensivitet? Hade folkgruppen kanske någon poesi på sitt språk, och hur såg den ut i sådana fall? Översättarna skruvade sig och ville inte riktigt svara. Jag kom med några konkreta förslag, men då opponerade sig en av översättarna: “Om vi översätter så kommer vårt folk inte förstå någonting.” “Nej, det är mycket möjligt” replikerade jag, “men det gör inte mitt folk heller.”

Jag tror inte att en genomsnittlig svensk skulle förstå mycket av Paulus utsaga om “vår religions hemlighet/mysterium”. Åtminstone inte första gången man läser det. Det här är inte en passage som i första hand vill vara lättförståelig ur ett rationellt perspektiv. Hur kan den vara det när den söker beskriva vår religions mysterium? Vissa saker behöver man förstå långsamt, inte genom logikens snabba tempo, utan genom en annan del av vårt inre, en som ser och tar in mer subtila delar av verkligheten och skapar mening på en djup nivå. En sådan slags förståelse växer fram genom att uppleva, genomleva, erfara, och, också, genom poetiskt språk. När vi läser poesi sker en förskjutning från att greppa till att greppas, från att innesluta till att inneslutas, från att vinna till att bli vunnen.

Poesin talar till, och berör, en del av vårt inre som vi moderna människor inte är så tränade att vara uppmärksamma på. Som ett bortglömt rum, vackert men öde, längst in i ett slott. I det rummet väntar rymder vida och höga och vi kan samtala fritt med Skaparen där. Den bibliska poesin, och kristen poesi, kan få dörren till det där rummet att öppna sig – den lockar oss dit, visar vägen. För oss in i Hans närhet.

Gioia avslutar sin essä med en uppmaning:

We need language as radiant as our miracles and mysteries. We have to use words to speak to one another, to ourselves, and to God. Why not speak our truths with joy and splendor?

Allt gott önskar jag er, i högsommarvärmen!

Sophia

.