Kan vi inte prata lite om moral och prioriteringar? Om vad som är värt att försvara och riskera livet för. Om grunden för moralen. Om medlidande och evighetens perspektiv. Vad får det för betydelse att ”vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus.” (Fil. 3:20)

Det är med intresse jag noterat att facebook sedan länge (kanske ett år?) märkt ut alla uppdateringar som handlar om Covid-19 med en särskild ‘tag’ eller etikett. Där kan till exempel stå “Besök Covid-19 informationscentret för mer hjälp och information om vaccin” och så en länk som för en vidare till en sida som tillhandahåller information från “ledande hälsoorganisationer”. Kanske finns det andra inlägg som flaggas på ett liknande sätt, men jag har inte sett det (jo, förresten, valet i USA). Av alla ämnen som finns på siten, och det är ju ALLT mellan himmel och jord, signalerar alltså facebook att just Covid-19 intar en särställning och att därmed alla inlägg om detta virus måste omges med en särskild slags varningstext. Slutsatsen blir därför att facebook-ledningen måste anse att corona-viruset är ett så viktigt ämne att det måste behandlas med speciella försiktighetsåtgärder eftersom desinformation om viruset skulle vara särskilt förödande ur ett samhällsperspektiv. Det är naturligtvis en prioritering man kan argumentera för, men är den neutral eller självklar? Naturligtvis inte.

“Trust the science” (“Lita på naturvetenskapen”) är en devis vi ofta hör i vår tid. Men ibland förväxlas naturvetenskap med moraliska prioriteringar. Det är viktigt att komma ihåg att facebooks val att märka ut alla inlägg som handlar om just Covid-19 är ett moraliskt, inte ett naturvetenskapligt, avvägt beslut. Naturvetenskapen kan tjäna människan genom att undersöka hur världen med dess betingelser ser ut och fungerar, sedan är det upp till människan att tolka dessa resultat och resonera kring om och hur de bör integreras med vårt sätt att leva. Naturvetenskaplig forskning kan möjligen ge input i frågor om etik och moral, men den kan inte bilda en moralisk grund för hur människan bör leva. Där är det andra kunskaper och erfarenheter som väger in: ekonomi, samhällsanalys, juridik och teologi (även om teologiska inpass hör till ovanligheterna nuförtiden). Prioriteringar i samhället är således inte en naturvetenskaplig fråga, utan en moralisk fråga. Den som hävdar något annat har antingen missförstått sakernas tillstånd eller ljuger om dem. Under pandemiåret tycker jag att vi allt oftare fått erfara hur “den naturvetenskapligt underbyggda” prioriteringen framställs som neutral, som ståendes över moraletiska principer. “We have come to the scientific conclusion…..” och så följer en utsaga om hur vi som lever i det mänskliga samhället bör bemöta pandemin. Sorry, men det är inte en vetenskaplig slutsats ni kommit fram till, utan en etisk. Och forskarna behandlas kanske alltmer som ett prästerskap i en ny, sekulär, religion. Det är de som förväntas sitta inne med svaren, det är dem vi bör lyssna till. Det är de som får ansvar att döma mellan ortodoxi (rätt lära) och heresier (irrläror). Och samhället utkorar sina egna helgon som de skickar ut i kampen mot de drakar som anses farligast.

Facebooks prioritering att motarbeta desinformation om just en virussjukdom speglar den moral och den världsbild som blivit gängse i det sekulära samhället. För vad kan vara viktigare i ett sekulärt samhälle, som inte har ett evighetshopp, än att hindra människor från att bli sjuka och dö?

Ok, så långt facebook. Det är ju ett företag som står i sin fulla rätt att flagga och censurera vilka inlägg de vill. Och principen är ju ädel. Man vill inte sprida desinformation om ämnen av stor vikt.

Jag började leka med tanken på vilka ämnen man som kristen, som kyrka, skulle prioritera att särskilt märka ut i ett flöde av allsköns inlägg. Vilka inlägg bör omgärdas med speciella försiktighetåtgärder för den som har evigheten som perspektiv, för den som blickar mot himlen? Vi som tillhör en rörelse som har tagit vår “tillflykt till det hopp som ligger framför oss. Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget.” (Hebr. 6:19) Vi som ser att Skaparen “lagt evigheten i våra hjärtan” (Pred 3:11), hur ska vi navigera i denna värld, där vi är “gäster och främlingar” (Hebr 11)? Som kyrka bör vi naturligtvis inte släppa moralen, eller av rädsla att stöta oss med samtiden lägga den på entreprenad till sekulära aktörer. Vi tillhör ju Gud, som har skapat moralen, ja, hela världen. Vi borde väl därför i allt högre grad synas i moraliska debatter. Kyrkans morallära springer ur Guds stadgar, Hans vishet, den plan Han har för sin skapelse. Den springer ur Hans väsen, ur Hans med-lidande (com-passion). Gud hade så stort medlidande med sin skapelse att Han steg hit ner, ja, Han bokstavligen klev in i Sin egen skapelse. Han helade och upprättade människor och undervisade i sin kärlek och sitt medlidande. Samma medlidande ser vi hos Jungfru Maria vid korset och hos den barmhärtige samariern. Det är detta medlidande som driver även oss som kyrka ut i världen.

Den svenska försvarsmakten, däremot, drivs av andra principer. “En flagga värd att försvara” står det på en av försvarsmaktens reklamkampanjer. Bilden är soldater i full krigsmundering som bär en Pride-flagga. Det är under den flaggan försvarsmakten vill samla sina trupper och ge sig ut på sitt erövringståg. Målet är tydligen att försäkra sig om att människor världen över får rätt att slippa bli undervisade om vad god och sund sexualitet är. Och de som redan har en sann och kärleksfull bild av kärlek, relationer och sex ska nu tydligen behöva strida mot svenska soldater som vill “visa sin tolerans mot människors olikheter” (citat från försvarsmaktens hemsida). Tänk vad många människor som inte ryms inom deras tolerans.

 För oss kristna gäller att vi har en moral värd att försvara. St George, den romerska soldaten som blev martyr för att han inte ville avsäga sin kristna tro, har mycket att lära oss. Det är han med draken vet ni. Han blev den som satte stopp för den skrämmande draken som under lång tid terroriserat en trakt genom att kräva in människooffer. Många var det människor som fick sätta livet till innan han kom till undsättning. Drakar finns det dock gott om även i vår tid. Vi får be att Gud kallar fler helgon att bryta drakens makt innan alltför många människor offrats. För det är väl just det, att drakarna är så många och helgonen så få.

En fråga som är aktuell för mig med barn i svensk skola är hur man ska kunna värja sig mot Pride-rörelsens “tolerans”. Hur ska man som kristen kunna freda sina barn mot RFSLs och RFSUs intrång och nästan totala idé-monopol i svensk grundskolas sex- och samlevnadsundervisning? Jag vill inte att mina barn ska utbildas av RFSU och RFSL i ett sådant viktigt och känsligt ämne; jag vill inte att de ska ta del av de här gruppernas skadliga desinformation. Så här skulle jag sätta en etikett, en ‘tag’:

 “I kristen tradition uppmanas människor att forma sin gudagivna sexualitet inom ramen för ett troget och kärleksfullt förhållande, det så kallade äktenskapet mellan en vuxen man och en vuxen kvinna. Kroppen är “ett tempel för Guds ande” (1 Kor 3:16) och människor kan skada och skadas på djupet om de utan förhållningsregler “experimenterar” med sin och andras sexualitet. Se Matt 19:5-6, 1 Thess 4:3-8

Vilka ämnen skulle du vilja märka ut som särskilt känsliga för desinformation och vad skulle du säga istället? Fyll gärna på med en egen lista.

“Många – jag har ofta sagt det och säger det nu med tårar – är fiender till Kristi kors, de lever så att de slutar i fördärvet, deras gud är buken och sin ära får de genom könet, dessa som bara tänker på det jordiska. Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus.” Fil 3:19-20

Guds frid,

Sophia

Hej Vänner 141021 Dodoma

Idag är det massajmarknad ute i byn Ndossi Ndossi. Varje 1:ta och 14:de i varje månad. Idag är det också Nyerere Day för att komma ihåg landets första president. Så det är helgdag idag.

Jag har inte varit tyst därför att jag inte orkat skriva, utan därför att jag inte haft något internet i mitt hus. Hela vårt område här har lidit av detta kommunikationshaveri och jag ska lova er att vågorna har gått höga. Mig har det faktiskt inte gjort någonting. Jo, kanske lite. Jag vill fortsätta at skriva av mig efter Yohanas död, men nu blev det inte så.

Det går ganska bra. Vissa dagar är svåra och tårarna kommer. Så är det. Men sorgen har mer och mer gått över till saknad och den får jag ju leva med.

Vi har börjat att gå igenom hans lådor här i huset och hans garderob. Tungt, tungt, tungt. Men nödvändigt. Jag skulle ju väldigt gärna kunna sätta upp ett stort fotografi på honom, för jag vill ju komma ihåg honom. Men det går INTE ALLS. Massajer vill inte påminnas om den döde. De vill ha minnena i sitt huvud utan bilder. Och absolut är det så för kvinnorna. Så nu kommer jag att skicka några bilder till er, så att ni ska komma ihåg honom.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Hej vänner. 290921 Dodoma

Det är bara tre veckor sedan som jag läste Eyvind Skeies bok “Sommarlandet” som är en tröstebok till en far som förlorar sin dotter. Det handlar mycket om “Han Som Alltid Väntar.” Det är han som säger välkommen när alla andra måste ta farväl. Jag vill så gärna ta till mig detta, men än så länge orkar jag inte. Men det kommer att gå. Det måste gå.

Söndagen blev en dag i dimma. Sairo var ju hemma och många av hans döva kompisar kom hit och stannade nästan hela dagen. Att bli tröstad på teckenspråket var mycket speciellt. Jag har svårt med de talade orden än så länge, men tecknen gick mycket lättare och trösten gick in i min själ verkligen. Hannes och dottern Ingrid kom hit med den bil jag ska få använda under denna perioden jag är här. Carl och Marita strålade in från norr och det blev en svenskstund. Och det är de värsta just nu. Stort stort tack för att det passade så att ni kunde komma hit.

Sedan kom massor av mina gamla elever som jag undervisat i olika skolor här i stan.

Dagen gick mot sitt slut och min son Loti och Yohanas kamrat Albert kom från Chitego. Det finns ju alltid plats i mitt hus, så det blev en fin avslutning på dagen.

På måndag kom så Bartolomayo och Saidi tillbaka också, så familjen börjar bli samlad igen. Yohanas broder Samweli stannade dock kvar för att vara stöd till deras mamma och Yohanas fru. Han själv mår också väldigt dåligt, men han kämpar med att stötta sina föräldrar nu.

Förhållandet mellan Yohana och hans pappa var bra. De kunde reda ut det hela som hände några veckor tidigare, när Yohana anmälde sin far för att han godkänt könsstympning av två flickor. Yohana sa själv att “pappa har förstått mig och mitt handlande gällande könsstympningen”. Det var utrett mellan dem. Det fanns dock andra som hävdade att Yohana hade inte visat vederbörlig respekt inför deras kultur. Yohana var inte rädd för en förbannelse. Han sa flera gånger “Jag tror inte på detta”.

En vecka innan olycka lär en gammal man därute sagt att, han drömt att Yohana skulle bli påkörd. Nu blev det så och många har vänt sig till den gamle mannen och även anklagat honom för hans förutsägelse. Yohana trodde inte på det och inte jag heller, men vad hjälper det oss idag. Om ni visste vad jag har försökt – under många år – att förstå människors tankar här i landet och då speciellt massajernas. Som den gamle Sekeroti sa en gång; Vi tror på kärlekens Gud, men vi vet också att ondskans makt finns runt omkring oss också. För mig var detta en olycka och inget mer. Men vad är det för dem? Vad tror Yohanas far om detta? Han la ingen förbannelse, men gjorde någon annan det? Någon annan som tror på detta.

Imorse hade vi en morgonbön på jobbet där Yohana jobbade. För att ge styrka till de som jobbar kvar där. Det var mycket svårt för mig. Varje hörn, varje sak, varje person som vi träffade var ju en del av hans historia. Jag fick också träffa han som tog Yohana till sjukhuset. Men jag orkade inte idag höra hans berättelse. Det får bli senare. För jag vill höra allt med hans ord. När jag är redo för det.

Är jag redo nu? Är jag färdig? Långt ifrån, men en bit på väg i alla fall.

Jag vet att några av er har skrivit kommentarer, men de har inte kommit fram till mig. Vill ni skriva , så använd istället min mail.

Imorgon skickar jag fotografier till er.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

År 2006 råkade vi ut för rånare här i huset. Fyra unga män kom hit iklädda rånarluvor och sköt inne i huset med gevär och jag blev slagen. Jag blev rädd!! Rädd för vad som skulle hända. Vad händer med mina barn om de skjuter mig? Vad händer med Baraka som gömde sig i skafferiet? Vi överlevde, men rädslan låg kvar som en tagg inombords. Kanske finns den där fortfarande någonstans, men det är inget som jag går och tänker på idag. Men jag var rädd.

Nu är jag mer än rädd. Jag känner hat. Som tur är vet jag inte vem personen är. Jag vet bara att en person körde på min Yohana i fredags kväll så att Yohana dog av skadorna.

Vi hade en liten fest kväll hgär hos oss. Vi firade att tre har gått ut skolan – Ezekieli har gått ut sista klassen på grundskolan, Samweli har fått sin grundutbildning som ekonom på universitetet, Mathayo har läst färdigt sin utbildning till Clinic Officer. Två har fått jobb -Bartolomayo som jobbar på stiftskontoret och Loti som ekonom för stiftets näst största församling. Två hat kommit in på skolor- Ezekieli på gymnasiet och Yohana som kom in på skolan för labb assistenter. Vi hade en trevligt kväll med mycket skratt tillsammans med två praktikanter från Sverige. Klockan 21.00 säger Yohana att han ska gå tillbaka till jobbet – det labb som han jobbtränat – för att stänga. Jag gav honom en kram och sa skynda dig hem så vi kan avsluta kvällen tillsammans. Och det var det sista vi såg av honom. Klockan 22.00 ringde de och sa att han var inlagd på stora sjukhuset. Bartolomayo, Loti och Samweli försvann dit direkt. Han var vid medvetande och kunde lite svara på deras frågor. Men sakta sakta försvann han ifrån dem.

De kom tillbaka hem klockan 02.00. Vi satt/låg allihop i vardagsrummet fram till morgonen – i sofforna, i fåtöljerna eller på utlagda madrasser. De små sov en stund, men vi andra bara fanns till för varandra när tårarna blev för svåra.

Nu orkar jag inte mer idag. Ni får bli min väg ut ur detta. Skriver mer imorgon.

MUNGUI AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

P.S. Jag har en ny mailadress: ulfe119@gmail.com D.S.