Hej vänner. 280921 Dodoma

Som jag skrev får ni bli lyssnare. Det blir till er jag vänder mig, för att bearbeta detta.

I mörkret under natten fördelade vi arbetet som måste göras. Klockan 05.00 for en del till sjukhuset för att göra ren kroppen och andra for till vårt andra hus här i stan där Yohanas mamma fanns. För dessa två grupper blev mötena mycket svåra. Hans mamma och de andra kvinnorna som fanns där i huset skrek rakt ut i kanske två timmar. Och grät grät grät.

De som for till sjukhuset fick se en svårt sargad kropp som de skulle tvätta ren. De bär på mycket svåra minnesbilder, som de har fått prata ut om.

Själv blev jag kvar hemma för att börja ringa runt till folk och tala om vad som hänt. Vice biskopen lovad att komma hem till oss kl.11.00 för att leda en avskedsstund för de som fanns här i stan.

Några hade också farit iväg för att köpa en kista. Det blev en fin kista i Yohanas favoritfärg – ljusblå.

Jag ringde också in några kvinnor som kom hit och började laga mat till de som skulle komma. Jag gjorde inget annat än att dirigera folk till olika arbeten.

De som skickats iväg på olika uppgifter började komma tillbaka och klockan elva kunde vi starta. Då hade cirka 150 personer kommit. Kistan ställdes inne på min veranda där alla som ville och orkade fick ta ett sista avsked av Yohana. Det var ett grått och skrapat ansikte vi mötte, men visst var det våran Yohana. Där brast det för mig, men mina söner fanns bredvid mig och höll om mig.

Vi som sedan skulle följa med ut till Chitego fick äta först och sedan fick alla andra mat. Många var kvar långt in på kvällen. Mathayo och de två minsta blev kvar i huset.

Klockan tre på eftermiddagen var vi ute i Yohanas bosättning där oerhört många människor hade samlats. Det var nog den största samlingen jag sett därute. En tribut till denne så av alla älskade person. Yohana var ju snäll, men aldrig menlös. En person med en aldrig sinande kärlek till medmänniskorna, speciellt barnen. Jag vet. Man säger nog så om många direkt efter dödsfallet, men i hans fall var det ett personligt drag , som nog alla ni som varit här och träffat honom kan intyga.

Vi hade farit ut med en buss och två Landcruisers så vi var ganska många från stan som kom. Väl där ute hade jag ingen uppgift – jag bara fanns till. Massor av människor kom och klappade om mig och jag fick massor av kramar – bara av männen. Men inga massajkvinnor. När det är ett dödsfall så finns de bara i bakgrunden. Wagogokvinnorna finns med hela tiden dock. Massajkvinnorna gråter, skriker ut sin sorg, men vill inte finnas med. Jag fick dock krama om Yohanas mamma och hans hustru. Jag fick också i uppgift att under en kort stund bära runt på dottern Nina.

På massajiskt vis tog de närmaste avsked av vid Yohanas kista. Bara de närmaste – i detta fall männen. Jag räknas till en av dem och var också med i detta.

Sedan gick vi i procession ut till den grävda graven, som denna gång inte var inne på bosättningen utan ute på byns kyrkogård.

“Av jord är du kommen….”. Det är definitiva ord. Ingen återvändo.

Denna stunden gick mot sitt slut och vi skulle fara tillbaka till stan. Då ser jag Yohanas vision för sin mamma. Han hade börjat att bygga ett MYCKET fint hus till sin mamma. Men det hann inte bli färdigt. Och detta hade han fixat med själv. Han hade odlat, han hade gjort business med getter för att kunna bygga detta till sin mamma. Oj vad stolt jag var att jag fått vara med att uppfostra denna kille. Han kom ju under mina vingar när han gick ut ur grundskolan då hans pappa sa att han inte fick fortsätta i skolan. Jag satte honom i skolan ändå och när det väl var gjort fick vi pappans välsignelse också.

I bussen hem till Dodoma fick jag sitta för mig själv. Alla såg att jag ville vara ensam med alla mina känslor.

Väl hemma fick jag säga farväl till de sista gästerna som var kvar i huset ända sedan förmiddagens avskedsstund, men från halv tio var det bara vi i familjen kvar. Förutom de som var kvar ute i Chitego. Sairo hade då också kommit hem från Iringa och sörjde tillsammans med oss.

Jag hamnade till slut i säng, men kunde inte sova trots att jag var väldigt trött. Det blev mycket funderingar över Psalm 23 – Herren är min Herde. Jag läste den på ett helt nytt sätt. Jag har nog aldrig varit i sån nöd tidigare när jag läst den.

Tack för att ni läser. För varje ord som skrivs ner, troligen ganska rörigt, leder mig ut ur dödsskuggans dal. Tack för att ni finns.

MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Här hemma hörs ordet “propaganda” varje dag nu sedan våra 6-åringar hört Elias och mig prata om just det. Propaganda är för dem allt de inte gillar. Vitlök är propaganda, likaså färgen rosa. Det kan även vara propaganda att gå och lägga sig eller att städa upp legot.

Ordet propaganda kommer från ett latinskt verb som betyder “utbreda” eller “fortplanta”. I sin enklaste betydelse innebär propaganda en strävan att sprida en viss idé med avsikt att påverka hur människor tänker och lever sina liv. Men idag används det väl mest om manipulativa sätt att övertyga människor om en viss hållning. (Eller så använder man det helt enkelt om motståndargruppens försök att påverka medan den egna gruppens kommunikation ses som informativ och faktabaserad.) Eftersom propagandan har som funktion att snabbt och lätt övertyga människor, ligger det i dess natur en tendens att vilja förenkla och överdriva.

Även om det i ett samhälle bör finnas utrymme att propagera för saker och idéer kan propaganda lätt bli otäck (eller kanske ännu mer effektiv?) när man döljer den på ställen där människor inte förväntar sig den. I sagor till exempel.

Jag scrollar igenom mitt “flöde” igen. Jag borde låta bli. Den här gången poppar en film-trailer upp och jag klarar inte att värja mig mot den. Det är Askungen som dammats av och blivit film igen. Men den här gången är det något som inte stämmer. Det är inte bara det att den goda fén, eller gudmodern, blivit transvestit, utan själva sagans huvudstråk är ändrat. Askungen har blivit woke och självständig och när prinsen säger att han utvalt henne till prinsessa drar hon ihop ögonbrynen i en bekymrad min och påpekar “Men hur blir det med mitt jobb då? Jag har ju drömmar jag måste jaga!”

Jag börjar skratta och sedan tänka. Vad är problemet här egentligen? Vad är en saga? Vad är det för skillnad mellan sagor och propaganda? Vad är det den mer traditionella Askungensagan försöker förmedla? Och på vilket sätt? Med den stora disclaimern att jag inte sett filmen i fråga, bara trailern, dristar jag mig ändå att säga att den nya Askungenfilmen gör två fel. Det ena är att den ändrar det traditonella budskapet i Askungensagan. Istället för att tala till en djup själslig och andlig nivå i människan (där existentiell mening och dygder utvecklas) är dess budskap materialistiskt och talar till ytnivån i den mänskliga existensen. Det andra felet är att budskapet förmedlas på ett övertydligt sätt (som mer passar propaganda-genren). Budskapet skrivs en på näsan på ett sätt som avslöjar att man ser ner på tittaren. Jag ska försöka föklara hur jag menar.

Folksagor har ofta en komplicerad uppkomsthistoria. De har skapats under lång tid, finns i många versioner och springer ur djupgående mänskliga upplevelser. De är vanligen inte skapade som ett propagandamedel vars största syfte är att styra eller påverka världen. Istället speglar sagor människans själ från olika vinklar; de är destillerade mänskliga erfarenheter. Sagor är komplexa och människor tar dem till sig som berättelser och lever med dem, har dem som ett raster att titta på sitt eget liv med. Sagor innehåller många karaktärer, både hjältar och antagonister, och inte sällan drivs händelseförloppet framåt med hjälp av list och magi. Sagor talar till individer på olika sätt. Om propaganda har ett slagfärdigt budskap som kan sammanfattas på ett plakat låter sig inte sagans budskap fångas så lätt. Istället måste det vaskas fram i samarbete med läsarens uppmärksamhet och eftertanke. Sagor är inte tillrättalagda, däremot har de definitivt saker att lära oss.

Askungen, som finns i otaliga versioner världen över, handlar om en vacker flicka som tvingas leva under svåra förhållanden i ett hushåll där hon negligeras och behandlas orättvist. Berättelsen skildrar Askungens fromma karaktär som tillsammans med sagans magiska inslag samverkar på ett sådant sätt att hennes tragiska öde vänds och hon blir upprättad. Det är intressant att studera Askungens svar på det som drabbar henne i livet, i synnerhet i vårt moderna tidevarv där alla med ljus och lykta söker efter oförätter som begåtts mot en och där det högsta goda anses vara att “slåss för sina egna rättigheter”. Askungens sätt att hantera livet är att, istället för att i bitterhet slå tillbaka mot de grymma människor som gör hennes liv hårt, utveckla dygder såsom godhet och tålamod. Hon utför det (orättvist hårda) arbete som läggs på henne och visar prov på en enorm styrka, uthållighet och även, i vissa versioner, list. Dessutom överger hon inte hoppet om att en dag få en bättre tillvaro och hon längtar efter en förlösare i form av en prins.

Ett tema som löper genom berättelsen är flickans längtan att bli utvald, dvs motsatsen till den övergivenhet och ensamhet hon hittills upplevt i livet. Det här är ett tema som också återfinns i bibeln. Guds folk, liknas där vid en vacker brud som Gud/Kristus utvalt till sig. Det är Han som tar människan ur dödens och syndens slaveri och lyfter henne in i Sitt kungarike. Och det är här man måste inse komplexiteten i temat. Genom de metaforer som används i bibeln ser vi att Guds folk/kyrkan betraktas som feminin. Betyder det att kyrkan enbart består av kvinnor? Naturligtvis inte. Men i förhållande till Kristus är hon det. Betyder det då att män inte alls kan relatera till känslan att vara utvald? Nej, alla människor, såväl män som kvinnor, kan förstå känslan av utvaldhet. Men det är inte oviktigt att Askungen är en kvinna och således avspeglar femininitet. Utvaldhet kan förväxlas med passivitet men då glömmer man att även utvaldhet kräver ett aktivt “ja” från den utvalda. Bakom varje genomtänkt “ja” eller “nej” ligger vishet, mod och styrka. Är det inte just dessa kvaliteter som återfinns i den utvalda jungfru Marias “ja” till Gud. Ty utan detta ja hade inte evangeliet släppts fram på jorden. Här ser vi ett exempel på det vackra och respektfulla samspel som finns mellan den som väljer och den utvalda.  

Askungens längtan att bli utvald delar hon med kvinnor världen över. Men i den nya versionen betraktas detta som problematiskt. Kvinnor får inte, ska inte, tänka så eftersom det tyder på en passiv och svag hållning till det egna livet. Istället ska hon starta företag och kränga klänningar, och förhoppningsvis samtidigt ha ett riktigt härligt förhållande med den snälle prinsen. Ett mer fantasilöst och enfaldigt sätt att läsa Askungen får man leta efter! Det blir övertydligt vad budskapet i den nya versionen av är, för den ryms på ett plakat: TJEJER, VAR INTE PASSIVA! TRO INTE ATT EN KILLE KAN LÖSA ALLA ERA PROBLEM! VAR SJÄLVSTÄNDIGA OCH INITIATIVRIKA! DÅ KOMMER DU BLI LYCKLIG! Just så. I caps lock. Askungen har reducerats till ett språkrör för den självständiga förvärvsarbetande kvinnan som inte behöver någon man för att bli lycklig. Borta är komplexiteten och den djuplodande tanken. Borta är magin och speglingen av de mänskliga erfarenheterna. Istället är allt klart som korvspad, som en manual. De här filmskaparna läser sagor som en elev i sjunde klass (förhoppningsvis) läser geografi, dvs som en kartövning där målet är att hastigt och korrekt sätta rätt namn på rätt plats. Den nya Askungen är inte intresserad av en dialog med vårt inre, för konceptet är redan klart och färdigtuggat, direkt applicerbart på våra liv. Övertydligt skriker hon ut sitt propagandistiska anbud. Fördummande och trist i bästa fall, skadligt och förledande i värsta. Den nya Askungenfilmen har fel både i sitt uppdaterade grunda budskap och i sitt överpedagogiska sätt att föra fram det.

Jag tänker på när Jesus talar om himmelrikets hemligheter. Hur det är som ett frö, dvs har en inneboende potential som ännu inte är förverkligad, när man tar det till sig. Och precis som ett frö långsamt förvandlas till ett träd så växer även himmelriket inom en människa när hon drabbas av det gudomliga ingripandet, nåden, och när hon av fri vilja ger det sitt “ja”, ger det utrymme och näring. De bästa sagorna förmdelar sanning och skönhet i dess ädlaste form och deras budskap ryms inte på ett plakat. Istället samspelar de med människans inre och förvandlar henne.

Sophia

Så har vi då återigen mötts, i tid men ej i rum. Även om jag längtar tills tid och rum sammanfaller så kanske ett möte i en av dimensionerna är bättre än inget möte alls? Vi får hoppas att det blir lättare att resa snart igen.

Under tiden fortsätter Suri-teamet sitt idoga arbete med att översätta Nya Testamentet och jag fick träffa dem och deras rådgivare för ett par veckor sedan. Vi gjorde då klart konsulteringen av Matteusevangeliet. Det är alltid en stor glädje att nå milstolpar i det här krävande arbetet. Och Gud vare tack, nu har Matteusevangeliet på Suri-språket kommit ett stort steg närmare tryckning. Må Herren låta teamets arbete bära frukt och må Hans Ande stärka kyrkan där.

Några highlights från våra samtal kan jag dela med mig av. Hur kan man t ex göra om man stöter på en växt i en bibeltext som inte växer i området och som därför inte kommunicerar så mycket till läsarna? Ja, vi stötte på senapsväxten denna gång. Jesus talar ju om Himmelriket som ett senapsfrö som växer till ett träd (Matt 13:31) och han säger också att om människans tro bara var stor som ett senapsfrö så skulle vi kunna uträtta otroliga saker (Matt 17:20). Senapsfröet, ett, till en början, litet obetydligt frö som besitter en dold kraft och har en inneboende möjlighet att t o m växa sig till ett träd (något ett senapsfrö normalt inte kan, senapen är ju som bekant mer än buske. Men med Guds ingripande växer den sig större än den förmår i sin egen potential och blir något stort och makalöst). I alla fall, senap finns inte i Suri-området så vi bestämde att de skulle använda en inhemsk växt som, till storlek och användningsområde, liknar senapen och som är känd i trakten. Den här typen av ingrepp i bibeltexten måste dock alltid kompletteras med en fotnot, i synnerhet när man byter ut ord i direkta Jesuscitat. Fotnoten måste förklara att växten är utbytt eftersom det annars kan verka som om den inhemska “Suri-växten” skulle ha funnits i Palestina under Jesu tid.

En annan sak vi diskuterade länge var uttrycket att “ge upp andan”. Jesus, vid sitt dödsögonblick i Matt 27, “ger upp andan”, dvs dör. Svenskan har, precis som hebreiskan och grekiskan, besläktade ord för ande och anda. Ande på hebreiska/grekiska har med anda och andetag att göra. Alla som har varit med vid någons dödsögonblick har erfarit hur en människa, precis innan hon dör, andas ut ett långt andetag och sedan aldrig mer andas in. Språkbruket “att ge upp anden” återspeglar denna erfarenhet; det är andan (anden) som lämnar kroppen. På engelska har man inte samma ord, där säger man “breath” om anda och “spirit” eller “ghost” om ande. Därför säger många engelska översättningar “He gave up his spirit”. På engelska tvingas man alltså välja mellan betydelserna. Det behövs inte på hebreiska, grekiska eller svenska. Att “ge upp sin ande” på grekiska är ett fint sätt att säga att någon dör, men det är ju också precis det som syns för de som finns runtomkring en döende människa. Den döende andas ut för att aldrig mer andas in.

I bibelöversättning tvingas man ibland välja mellan ett uttrycks bokstavliga form och vad uttrycket betyder. På Suri-språket låter det konstigt att “ge upp sin anda” och istället ville översättarna ta fasta på betydelsen av uttrycket, nämligen “att dö”. De har ett uttryck de använder som omskrivning när en människa dör: “att stänga sitt hjärta”. Och det är vad det nu står i Suri-översättningen. Jag hade dock mina tvivel till att börja med. Jag tänkte att det kanske fanns en djupare teologisk innebörd av att Jesus just “ger upp sin anda” och det är möjligt att det finns det. (Faktum är att heretiker genom historien som inte tror att Jesus dog (eller bara delvis dog) på korset hänvisat till just detta ögonblick och det grekiska uttryck som används: “Se! Jesus ande lämnade kroppen innan han dog!” Detta är naturligtvis en svår irrlära. Kyrkan lär ut att Jesus dog både kroppsligen och andligen på korset). Efter att ha läst om saken, bestämde jag mig till slut dock för att godkänna att Jesus “stängde sitt hjärta”. Jag brukar påminna mig själv om att detta är den första bibelöversättningen på Suri och att man då ofta får välja uttryck som inte i första hand utmanar metaforiska uppfattningar på ett visst språk utan kommunicerar samma sak på en grundläggande nivå, i det här fallet en människas dödsögonblick. Visst är det intressant att se hur grundtexten hanterar metaforer och det lär oss något om bibelns värld. Det liksom utvidgar vår perception att se hur andra språk använder bilder i sina uttryck. I senare bibelöversättningar kanske Suri- översättarna bestämmer sig för att använda den hebreiska och grekiska bilden av död, nämligen att någon ger upp sin anda. Vi får se.

Jag önskar er alla fin vecka med många fina möten där tid och rum sammanfaller.

Sophia

“Minst hundra andar stannade i häpnad

nere i klyftan när de hörde detta

och glömde kvalen för att titta på mig”

Orden är Dante Alighieris och är tagna ur hans “Den gudomliga komedin”, skriven i början av 1300-talet. Andarna som här stannar upp i häpnad är själar som befinner sig i Inferno, dvs helvetet, och plågas för olika typer av synder och brott de begick när de fortfarande var i livet. Dante, som fortfarande är i livet men gått vilse och “irrat bort sig från den rätta vägen” förs via en guide, den antika poeten Vergilius, via helvetets kretsar, genom skärseldens botgöringar till härligheten i himlarna. Men endast som gäst och besökare. För han är ännu inte död. Resan är minst sagt intensiv och farofylld men leder till djupa insikter och lärdomar om livets beskaffenhet. Hela verket kan nog ses som en beskrivning av en andlig resa eller andlig kris, där man, banalt uttryck, först måste färdas neråt för att komma uppåt.

Nåväl, vad är det då som får andarna att stanna upp i häpnad? Jag menar, där är de, plågade av djävlar och demoner, ständigt omgivna av saker och varelser som skulle få vem som helst av oss att blekna. Vad är det som väcker deras nyfikenhet så? Är det ett nytt otyg, någon ny demon, som får dem att stanna upp? Vad är det som får dem att glömma kvalen? Jo, det är Dante själv, när han går förbi. En människa som ännu inte är död. Så märklig och förunderlig tycks en vanlig levande människa av kött och blod vara att dessa andar stannar upp för att titta. Vad är det som är så speciellt med en levande människa? Ja, från dödens horisont är hon det märkligaste som finns. För hennes öde är ännu inte beseglat.

Det finns i litteraturen en speciell genre, kanske man kan säga, som skildrar människor som genom ett övernaturligt ingripande förts till dödens rand för att, efter att ha svajat där ett tag, fått återvända till livet med en förändrad syn på tillvaron. Dit hör ju ovan nämnda verk av Dante, men väl även “En julsaga” av Charles Dickens. Scrooge är visserligen inte nära döden ännu men får genom en vålnad en varning av vad som väntar honom om han inte ändrar sitt sätt att leva. Scrooge förs genom sitt miserabla förflutna, via nuet, till en möjlig framtid där han dör ensam och övergiven, sörjd av ingen. Totalt förintad av synerna beslutar sig Scrooge att förändra sig och göra gott den tid han har kvar.

Selma Lagerlöfs “Körkarlen” hör också hemma bland dessa böcker. Ett riktigt litet mästerverk som jag såg som teater i Berättarladan utanför Sunne under sommaren. Även här får vi möta en människa som, likt Scrooge, förbittrar andras liv men som efter att ha sett döden i vitögat får ett unikt tillfälle att vända tillbaka till livet och ställa saker och ting tillrätta. Genom sin enastående berättarförmåga mejslar Lagerlöf fram huvudpersonen David Holm och hans osannolika förvandling. Och den hade aldrig skett utan ett besök vid dödens horisont. För därifrån ser människan hur få hennes dagar är. Och ändå hur hon i sitt liv påverkar sin omgivning, på gott eller ont. Lycklig den människa som får se sitt liv från dödens horisont och sedan återvända till livet med en förändrad blick. Är det inte just detta som det kristna dopet innebär?

Det är som att författare som skriver i den här genren vill svara på frågan: Om man från döden kunde tala, vid den horisont från vilken ingen återvänder, vad skulle man säga då? Selma Lagerlöfs körkarl, han som arbetar för döden, vädjar till människorna med följande budskap, att innan de tänker på sin lycka och sitt arbete och allt annat ska de knäppa sina händer och be: “Gud, låt min själ komma till mognad, innan den är dags att skördas.”

Att genom livets olika tider och säsonger, tänka på döden och skapelsens förgänglighet, är en uppmaning som löper som en röd tråd genom bibeln. Människa, du är skapad. Du är förgänglig. Du ska en dag dö. Det blir ett motgift mot hybris, den mänskliga tendensen att tro att vi är oövervinnerliga. “Tänk på din Skapare i din ungdom” manar Predikaren. För vem är inte odödlig när man är ung? Ändå, en dag “återvänder stoftet till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den.” (Predikaren 12) Bibeln försöker tvinga människan att se jordelivet i evighetens ljus, innan hon befinner sig vid dödens portar. Något som kräver en hel del insikt och vishet och kanske fantasi. Man måste föreställa sig en etapp, eller en tidpunkt, dit man ännu inte kommit.

Sett från evighetens perspektiv är människans jordeliv försvinnande kort. Men också en förunderlig gåva. Dantes andar stannar upp och tittar på oss. Det är ett märkligt och kort skede vi befinner oss i: Vi är levande på jorden. Och Gud viskar våra namn i varje ögonblick och vill vandra med oss varje steg, förvandla oss, tukta oss, göra oss mer lika Kristus, för att sedan hämta hem oss till sig. Snart ligger våra generationer i graven. Snart är vi bortglömda. Vad blir vårt arv? Med hjälp av bibelns insikter och maningar, med hjälp av gudomliga ingripanden, med inspiration av litteraturens Dante, Scrooge och Körkarl, kanske vi kan göra en resa till dödens rand, se dess käftar och sedan, förintade och förvandlade, vända åter till livet.

Sophia

Hej vänner. 280821 Dodoma

Yohanas pappa sattes bakom lås och bom i fem timmar för sitt beslut att tillåta att två flickor stympades. Då fick familjen lösa ut honom för 800 000 shilling. De andra på bosättningen har reagerat mycket starkare än pappan. Han har sagt att nu är detta över. Jag gjorde fel och jag har fått ta konsekvenserna av det. Det är inte slut , men han vågar inte så mycket just nu. Många på bosättningen stöttar på Yohana, men vågar inte visa det öppet inför pappan. Det har pratas om att man ska lägga en förbannelse på honom och i samma veva mot mig eftersom jag öppet står bakom Yohanas beslut och att jag har lett seminarier därute flera gånger om könsstympning.

Jag har inte tillåtit Yohana att resa ut tidigare, men imorgon ska han få åka dit. Men han kommer att sova över hos Saimoni som är en av prästerna därute och är under mina vingar. Han kommer sedan att följa med Yohana hem till boman/bosättningen. Yohana är mycket nervös, men samtidigt övertygad om att han gjort rätt. Någon gång måste vi våga ta det stora steget som kanske inte är så lätt att ta, men ändå ett måste. Yohanas beslutsamhet kommer att leda till stora förändringar. Nu var de inte jag som protesterade utan en av deras egna. Det väger mycket tyngre än mina seminarier. Ha honom i era tankar och böner.

Denna veckan har jag varit ute i vårt andra massajområde – Magungu. Där har jag lett ett seminarium om barnkonventionen och vad det står i den. Stiftet har ju skrivit in i sina stadgar att vi ska följa konventionen, men då måste ju all personal veta vad det står i den. Det är en mycket spännande och fascinerande uppgift – och svår. I detta område är det väldigt mycket trolldom kvar och många av de exempel på missförhållanden som vi fick ta del av, beror på trolldomen. Detta gör att diskussionerna blir något annorlunda. Ett svårt fall av barnaga – och då menar jag svårt fall – tror de beror på att en medicindoktor lagt en förbannelse på pappan i familjen för att han tillåtit sina barn att gå till kyrkan. Han är själv inte troende, men han har ändå gett sin tillåtelse. Då ska medicinmannen ha blivit arg och sagt till pappan att “slå de som kommer i din närhet”.

Trots de tunga frågor som dök upp, kunde jag ändå njuta av dagarna därute. Solnedgång och dito uppgång!!! Tystnaden under natten!!! Jag gick upp för att kissa klockan 03.00 och kom inte i säng för en timme efteråt – total tystnad och en stjärnklar himmel gjorde mig trollbunden. Jag blev sittande därute i tystnaden. Att jag fick dela sovrummet med några möss och en hel del småkryp, gjorde mig ingen ting. Jag låg under myggnät och de kom inte in. Inte gjorde det heller något att vi en måltid fick små bitar av komage, som jag verkligen inte tycker om, men denna gång åt jag ändå.

Att få stå där i den lilla lerkyrkan och sjunga tillsammans med ett trettiotal personer är en upplevelse av sällan hört slag. Man lyfts till andra höjder.

Vi fick också träffa Lazaro som inte fått gå i skola för att han har en droppfot och också en lite svag underarm. Men huvudet var det minsann inte fel på. Nu har församlingen i Magungu fått uppgifter av mig att göra för att Lazaro ska kunna börja skolan. Är han för stor för att göra en operation? I vilken klass kan han börja och lite annat. När detta är klart ska jag åka dit och ha ett seminarium på skolan, om hur det är att ta emot ett lite handikappat barn. Men min fråga som ligger och gror i bakgrunden är “Varför vägrade skolans rektor att emot honom från första början?”

I solnedgångens sista skälvande minut.

I soluppgången. Majskolvar på marken och en vatten flaska av märket Kilimanjaro – denna välsignelse för oss som är ute på resa. Och köket bakom den lerväggen.

Mungu Awe Pamoja Nanyi.

Mwalimu Ulf

Hej Vänner. 300821 Dodoma

Nu blir det att jag skriver varje dag tror jag och det beror på att ni är många som följer hur det går för Yohana.

Igår for han hem. Jag sa till honom att han skulle passera hos prästen Saimoni, som delvis har varit under mina vingar och jag känner ett stort förtroende för honom i detta läge. Det är broder till Alais, för er som känner min familj. Tillsammans for de till Yohans bosättning. Han blev mottagen, men med kalla hjärtan – han som svek sin pappa kommer hem. Alla tog avstånd från honom – ALLA. Även de som vi vet i hjärtat håller med Yohana tog avstånd från honom. De vågar ju i detta läge inte gå emot chefen för bosättningen. Pappan hälsade på honom och sedan kallades det ihop folk till ett möte. Inte till diskussion utan bara till ett möte, där det meddelades att Yohana måste själv stå för de kostnader som uppstått. Han ensam, han fick inte hjälpas av någon annan. Det var han som hade gjort fel. Inte ett ord om att pappan hade godkänt att två flickors liv sätts i fara.

Yohana ska imorgon sälja kor för att få ihop de pengar som bosättningen lånade ihop för att få ut pappan från byhäktet där han satt i fem timmar. Yohana har gått med på detta och han gör det med orden ” siku nyingine wataelewa” – en dag kommer de att förstå mig. Det kommer att – på värmländska – “ta styggt” i hans antal av boskap, men det är det värt, tycker han.

Min fundering är nu hur hans hustru och barn kommer att ses på av bosättningens folk efter denna händelse. Kanske hon behöver flytta.

De har inte bestämt sig för om de ska lägga en förbannelse på honom , eller ej. Gör de det, kommer det också att läggas en på mig. Jag har ju drabbats av detta förut och det gör mig inget, men kommer Yohana att klara av det. I morse sas det att, de kanske lägger en förbannelse som säger att han inte kommer in på skolan han nu söker för att vidare utbilda sig. Tror han starkt på detta, så är det svårt att göra inträdesproven.

Ha honom i era tankar och böner.

Mwalimu Ulf