Ibland när man går på Addis gator, i synnerhet på söndagar, hör man plötsligt en massa biltutor närma sig. När man vänder sig om ser man en bilkaravan komma närmare. Den första bilen är en pick-up med en kameraman på flaket. Han filmar bilen bakom, en blomsterklädd tjusig bil där ett vinkande brudpar sitter. Sedan följer bil på bil med hela bröllopssällskapet. Samtliga bilar tutar och människorna runt omkring på gatorna vänder sig om, börjar le, vinka och utropa glädjetjut. Det är bröllop och glädjeyra! Människor runt omkring känner troligtvis inte brudparet men deltar ändå i deras glädje. Det är som om de glömmer sitt eget för en stund, utvidgar sina hjärtan och tar in och delar den glädje som brudparet lever i just nu. Jag älskar detta, att möta ett tutande bröllopssällskap kan jaga iväg trötthet och mörker. (Ok, det ska erkännas att det också kan vara frustrerande om man hamnar bakom karavanen. För rätt vad det är stannar alla, går ur bilarna och tar bilder med följden att man fastnar i tjugo minuter…jag blir ofta förvånad över andra bilförares överseende. Men vadå, kom igen! Det är ju bröllop, fest och gamman!)

Jag vet att Psaltaren är en rik bok som inte lätt ringas in och här vill jag bara beröra en av alla aspekter hos den underbara boken. Men är det inte så att psaltarpsalmerna, som kyrkan världen över reciterar, liknar dessa kringresande bröllopskaravaner? Likt en känslofylld karavan far den in i vårt inre och får oss att stanna upp, vända oss, och kliva in i psalmistens sinnesstämning. Och det är ju inte alltid ett bröllopsfölje, det kan också vara ett klagande och gråtande sorgetåg. För säg det känsloregister som inte återfinns i psalmerna? Här finner vi sprudlande glädje och djupaste sorg, förundran över Guds handlande i världen och en känsla av total övergivenhet, smärtsam avundsjuka och lycksalig tacksamhet, alltifrån ljuvaste frid till galopperande desperation. Psaltaren har allt. Och när vi som kyrka läser dessa psalmer, dessa böner riktade mot Gud, då utvidgar vi våra hjärtan så att vi deltar i det känsloläge som psalmisten befann sig i. Och inte bara psalmisten, utan alla som befinner sig där just nu. Jag kanske för tillfället inte känner mig deprimerad och övergiven men när jag läser med psalmisten i Ps 22: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.” så utvidgas mitt hjärta och jag känner med dem som befinner sig i ett sådant läge. Det blir en övning i empati, i medkännande. Det vittnar om att det mänskliga hjärtat inte bara kan känna, utan också känna med. Kyrkan härbärgerar allt detta; likt Kristus kan den ta emot allt, mörker, övergivenhet, glädje, förundran, sorg och vrede, utan att bli slav under dem.

En granne och jag pratade häromdagen om Psaltarens funktion som känsloutlopp. Psaltaren flyr ju inte undan för någon känsla – den visar allt. Det fina, det svåra, det vackra och det fula. Den visar människans alla lägen, sådana vi är. När vi övermannas av “fula” känslor vad ska vi göra då? Direkt agera i enlighet med dem? Kväsa dem? Förneka dem? Det blir ju inte bra något av det där. Känslorna härjar inom oss och kan dra iväg med oss till ställen dit vår djupare vilja inte vill. Viljan som är en förlängning av kärleken. En sak som kan hjälpa, tycker jag, det är att läsa med Psaltaren. Sätta ord på känslorna, leva sig in i dem, men inte bara det, utan göra det inför Guds ansikte. Då tar vi emot känslorna (vad annat kan vi göra?), men låter dem kanske inte bestämma vår riktning. Det är känslorna alltför flyktiga för att få göra. Där måste Hans Andes vishet och kärlek få leda oss.

Jag avslutar med en av mina favoritpsalmer, Ps 131, i 1917 års översättning. Så mycket skönhet, så mycket gudsfruktan och så mycket vishet och förtröstan:

“En vallfartssång; av David. HERRE, mitt hjärta står icke efter vad högt är, och mina ögon se ej efter vad upphöjt är, och jag umgås icke med stora ting, med ting som äro mig för svåra.

² Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

³ Hoppas på HERREN, Israel, från nu och till evig tid.”

Sophia

John berättar rätt ofta spännande egenpåkomna berättelser för Emanuel om två pojkar som är ute på olika äventyr. Ibland blir spänningen så stor att Emanuel oroligt avkräver sin bror ett svar på frågan “kommer de klara sig?”. John brukar då le lite retsamt och säga att “det får du väl se”, men Emanuel vill absolut inte höra fortsättningen på berättelsen om inte John först dyrt och heligt lovar att pojkarna kommer klara sig, att allt kommer bli bra. Först då kan han fortsätta att med gott mod lyssna på historien.

Jag har hört det rekommenderas att läsa om böcker man redan läst och se om filmer man redan sett. För när man vet hur det kommer att sluta kan man släppa den omedelbara handlingen, för att istället se och upptäcka nya saker, såsom personer, miljöbeskrivningar eller andra, kanske mer sublima lager i berättelsen som man inte uppmärksammat eftersom man varit alltför upptagen med frågan “hur kommer det gå?”.

Det är ju mycket med våra liv som vi inte kan förutse. Vi vet inte i förväg när vi kommer drabbas av sjukdom, död och lidande, eller uppmuntran, lycka och glädje heller, för den delen. Men som kristna vet vi ju huvuddragen i den stundande “grande finale” i Guds stora berättelse. Vi vet “att det kommer gå bra”, att vi har en Far som kommer skipa rättvisa, utradera all ondska, visa barmhärtighet och torka alla tårar. Detta hoppfulla faktum, att vi har en Gud som uppenbarat slutet för oss, hur visar sig den vetskapen egentligen i våra liv? Ger den inte mod, uppmuntran, frimodighet och glädje? Får den oss inte att kunna släppa oron för framtiden något och se alla skeenden i ett nytt, hoppfullt ljus?

Slutet ligger i Hans händer, kan vi som kyrka då känna frid och hitta mod att fortsätta leva, fortsätta lyssna till Guds röst och i tillit och tillförsikt delta i Hans stora berättelse? Som barn kommer vi ibland bli oroliga, vi kommer tappa modet. Men om vi då vänder oss till Kristus, vår broder, och frågar: Kommer vi klara oss? Kommer det gå bra? Då ger han det svar han redan gett oss och som han kommer fortsätta att ge, till slutet till sist är här. Det goda slutet, som också blir en ljus början.

BAM!

Internet är påslaget igen, efter en månad utan. Politiska oroligheter satte lite extra krydda till vardagen här… bla nedstänkt nät.

Om någon berättat för mig hur dessa senaste månader skulle vara, hade jag nog inte kunnat tro att vi skulle kunna komma igenom något sånär insane.

Tre pojkar, fyllda av energi. ”Instängda” här hemma i snart 20 veckor.

De flesta av barnens utländska vänner har sedan länge lämnat Etiopien.

Corona och social distansering.

Politiska oroligheter. Osäkerhet. Det kokar under ytan.

Inget internet i 4 veckor.

Regn, regn, regn. Det är kallt!

Bunkra mat.

Elektricitet och vatten som kommer och går.

Vi är vana med det mesta av det här. Men inte att allt slår till samtidigt!

Men vi mår bra! Glada över att vi valde att stanna kvar i Etiopien. Lite uttråkade. Men till freds!

Jag vet i ärlighetens namn inte hur stor nytta vi gör här just nu. Men jag ÄR glad över att vi får dela denna tid med människorna här! Glada över ”vi:et” som skapas i dessa tider.

Och jag tror att vi som familj mår bra av detta oväntade lugn. Oändliga partin Risk och Alfapet. Lego och rollekar. Träna svenska. Läsa och lyssna. Långa vandringar i bergen när säkerheten tillåtit det. Kvalitetstid med människor. Och massor av kvantitetstid med barnen!

Vi har försökt jobba, men när internet är avstängt och man inte kan träffa människor så är det inte alltid så enkelt. Åtminstone inte att arbete såsom man först planerat…

Påtvingat lugn. Tråkigt lugn. Bra lugn!

Andreas är en maratonlöpare. Han springer i jämn takt, genomtänkt, uthålligt och länge. Gärna utan publik.

Jag gör mig nog bättre som någon sorts häcklöpare. Tar gärna hinderna. Faller. Ställer mig upp. Tar satts. Saktar in. Det får gå lite upp och ner. Jag behöver variationen, de svalkande vallgravarna och periodvis en väl utvald hejarklack.

Men emellanåt vill jag kliva av banan. Ställa mig vid kiosken och köpa ett gäng varmkorv med bröd. Gå åt sidan. Ge upp en stund.

Men vi hoppar på’t igen. Fortsätter. Olika lopp i olika tider. Tempot och svårighetsgrader varierar. Vi kompletterar varandra, maratonlöparen och jag.

Men nu har vi ofrivilligt hamnat i vad som känns som en ultradistanstävling. Inte riktigt min grej. En evighetssträcka utan en enda korvkiosk i sikte. Vissa hinder och kurvor ger mig nya kickar. Men raksträckorna med svag uppförsbacke är lite för många och långa för min smak.

Jag klagar och suckar lite över allt som inte blev. Jag gillar visserligen det oförutsägbara, peppas av det. Men hade inte tänkt det så här monotont, utdraget och isolerande.

Men vad mycket man lär sig om sig själv och sina medlöpare under dessa perioder. Timmar av långsamt lunkande tillsammans. Ingen vet vad som kommer i nästa krök.

”Jag ska INTE bli besviken om det inte blir som jag tänkt mig” sa en vän till mig idag. För hon har liksom alla insett att inget blir som man tänkt sig år 2020. Men hon, liksom jag, vet att genom hela det här långa loppet kommer vi en dag komma i mål!

Solförmörkelse strax utanför Addis i söndags

De sista åren min pappa levde var han ganska förvirrad. Han brukade ofta säga: “Jag vill hem.” “Men vi är hemma, pappa”, brukade jag säga. Då tittade han på mig som att jag inte förstod och svarade: “Jag menar det andra hemma“. Då trodde jag ofta han tänkte på något annat hus han bott i, som han trodde att han kanske fortfarande hörde hemma i. Nu tror jag att han tänkte på himlen.

Under tider av ovisshet, precis som denna, ägnar jag mycket tid till att längta. Jag längtar till Sverige, längtar till skogen, längtar till sillen, längtar till koltrasten, till sjön, till förgätmigejen och lommen. Men om jag skulle få allt det där, då? Skulle jag leva bekymmerslöst och i ständig fröjd och gamman då, utan obehag och svårmod? Vad är det jag egentligen längtar efter? Jag längtar till en skyddad, glad tillvaro, till ett hem där oron och vemodet jagats bort av glädjen och ljuset. Ibland undrar jag om längtan (efter vad det nu än må vara) i människan är vår ande som ropar inom oss, som säger, att vi vill hem till vår Far, och vårt hemland, himlen. För där råder rättvisa, där sprudlar glädjen, där är ljust och varmt och tryggt. Och där finns han, Konungen och Fadern.

Vad är det som är så märkligt och tilldragande med ett jordiskt hem, egentligen? Varför är vi så intresserade av inredning och trädgårdsskötsel? Kanske är det just det att vi människor på ett djupt andligt plan tänker på det som en spegling av himlen. Hemmet försöker ta på sig himlens särdrag och ändamål. Vi kan ju aldrig till fullo lyckas med det, så klart, men anden längtar och människan försöker. Det är fint att det är så. Visst kan det bli ytligt och falskt, men det behöver inte vara så. Anden vill ha enighet, frid, rättfärdighet, rättvisa, godhet och glädje, och i bästa fall kan dessa saker, om än ofullkomligt, manifesteras i den jordiska familjen, i det jordiska hemmet. Alla dessa inredningstidningar och inredningsdrömmar i vårt sekulära samhälle, är de egentligen ett uttryck för längtan till himlen? Människan vet inte alltid varför (eller vart) hon längtar. Men längtar gör hon. Till det andra hemma.

Hoppas ni alla hade en fin midsommar. Här fick vi se en partiell solförmörkelse. När solen försvann, blev det mörkare, vilket ju var väntat, men att det också blev kallare, det blev en överraskning för mig.

Önskar att ni i sommar får många många möjligheter att röra er ute i vår Fars värld. Det är ju där vi bor.

“Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som ska rädda oss, herren Jesus Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” Filipperbrevet 3:20-21

Sophia