Glad advent alla kära vänner!

Får man komma med ett litet boktips? Läser en fin bok nu, skriven av en katolik vid namn Leah Libresco. Boken, som handlar om bön, heter “Arriving at Amen – Seven Catholic Prayers even I can offer” (ungefär: “Att anlända till Amen – sju katolska böner som till och med jag kan offra”). Tyvärr tror jag inte att boken är översatt till svenska.

Hur som helst, Leah var en smart amerikansk ateistisk tjej som under collegeåren, märkligt och underbart nog, lade sitt liv i Kristus händer. I den här boken beskriver hon bland annat, med utgångspunkt i sju katolska böner, hur bönen är ett sätt att sluta gömma sig för nåden och istället samarbeta med den, något som vi i lutherska kretsar kanske kallar helgelse (kan någon snälla kolla med Tomas Nygren?)? Leah tror starkt på bönens kraft och mirakulösa förmåga att förvandla vårt inre så att de mest hopplösa karaktärsdrag vi har kan förändras när vi vänder oss mot Gud. Mycket inspirerande. Hon utgår från sitt eget liv och beskriver hur Gud sakta men säkert förvandlat hennes attityder (inklusive en hårdnackad stolthet) och gjort dem mer Kristuslika.

Hon beskriver det häpnadsväckande som händer i bikten och den efterföljande avlösningen. Under lång tid irriterade hon sig på att förlåtelsen är så orättvis. Hur kan vi komma undan så lätt? Man bekänner sina synder, ångrar sig och sedan sker återlösningen. Leah kommer dock fram till att förlåtelsen ju inte är rättvis, den är barmhärtig. Och det är en stor skillnad. Bönerna hon som katolik sedan får i uppdrag att be ser hon som ett sätt att att visa att man faktiskt VILL samarbeta med Guds nåd och vill ta emot Kristus barmhärtiga inbjudan att försonas med honom, trots att vi är de vi är. Hon skriver:

“Bekännelsen är inte en typ av handel där jag ger min ånger i utbyte mot förlåtelse. Min ånger gör inte så att jag förtjänar den gåvan; ångern betyder helt enkelt bara att jag har slutat gömma mig för Guds nåd och istället börjat samarbeta med den.”

Sedan dess har jag tänkt på det där med att samarbeta med Guds nåd. Jag tycker uttrycket skapar förståelse för vad det är att leva som kristen. När vi inte samarbetar med nåden så bryter vi med den, lever som om den inte fanns, vägrar se den i världen och i människorna runtomkring oss, vägrar inse hur den upprätthåller hela universum. Guds tanke för oss människor är att leva våra liv i samklang med Hans nåd. Att bidra med, inte ta bort, skönheten i relationer och Skapelsen. Alla som Gud gett nådegåvorna att vara herdar och lärare har som uppdrag att påminna Guds folk om detta. För det är svårt. Ibland tror jag att våra inre är så tränade att leva och rätta oss efter världens villkor (hämnd, fåfänga, inkrökthet och obarmhärtighet) att vi upplever nådens ordning som att simma motströms, inte medströms. Men ju mer vi lever efter nåden och dess villkor, desto mer ser vi den överallt omkring oss och rättar oss efter den, tror ni inte?

Manasses Bön v 11-15, visar på ett så vackert sätt dynamiken i bekännelsen och förlåtelsen. Den djupa ångern som genom den häpnadsväckande nåden förbyts i evig lovsång:

Att plantera träd och göra marken vacker, kan det vara ett sätt att samarbeta med Guds nåd?

Hål i vägen eller landmärke?

Jag lade nyss på luren efter att ha erhållit en adress och slogs av att dialogen inte var helt olik en av nyckeltexterna för min forskning; den där Samuel skall smörja Saul till kung (jag citerar den lite längre ner så lugn, bara lugn!).

Även om Google Maps i sinom framtid säkert kommer att ha eliminerat den typ av konversation jag nyss hade (egentligen är det ju redan nu nästan alltid enklast att skicka iväg en kartnål med hjälp av smartphonen som ju alla har en även i detta land) så kommer det nog ändå dröja ett tag innan så sker: min erfarenhet är att kartor inte står särskilt högt i kurs här. Det är så att säga inget som gemene man varken någonsin begagnar eller åstundar begripa. Istället är det landmärken som är det säkraste kortet när allt kommer omkring, så detta har kommit att gälla även oss västerlänningar.

Vägbeskrivningar börjar därför oftast på ett ställe som man tror att den andre vet var det är. För att återvända till mitt samtal nyss där det alltså var jag som frågade om vägen:

– Vet du var den eller den rondellen ligger?

Jag: – Ja!

– Bra! Fortsätt då uppför backen efter rondellen tills du kommer till en stor transformator på höger sida. Bara lite senare finns en öppning i vägens mittavdelare så att du kan göra en U-sväng tillbaka igen. Ta sedan första vägen in till höger och kör förbi ett fält där det finns en sådant där ställe där man firar Timket och fortsätt tills du kommer till ett stort hål i vägen och håll då utkik efter ett jättehögt eukalyptusträd bara något tiotal meter senare. Stanna vid trädet och ring mig så kommer jag ut och hjälper dig hitta sista biten!

Håll med om att det finns vissa beröringspunkter med texten från 1 Samuelsboken (även om denna text ju inte enkom (kanske inte alls) är en vägbeskrivning utan också profetisk uppenbarelse)?

”Du fortsätter, men när du kommer fram till terebinten i Tabor möter du tre män som är på väg upp till Gud i Betel. Den ene har med sig tre killingar, den andre tre brödkakor och den tredje en lägel vin. De hälsar och ger dig två offerbröd, som du skall ta emot. Därnäst kommer du till Givat Haelohim, där filisteernas fogde bor. När du går in i staden stöter du på en skara profeter på väg ner från offerplatsen, med harpa och tamburin, flöjt och lyra i spetsen. De är gripna av profetisk extas. Då skall Herrens ande falla över dig, du skall råka i extas liksom de och bli en annan människa. När du ser alla dessa tecken inträffa, gör då vad stunden inger dig, ty Gud är med dig. Sedan skall du före mig gå ner till Gilgal, så kommer jag till dig där och offrar brännoffer och gemenskapsoffer. Vänta i sju dagar, tills jag kommer och säger vad du skall göra.”

Här är det profeten Samuel som får direktiv för hur han skall hitta den blivande Messias: kung Saul, den förste av Israels kungar.

Trots att Samuel följer instruktionerna till punkt och pricka och trots att Saul blir smord enligt konstens alla regler är det ändå inte han som fått stå som bild för den Messias vi som kristna tillber. Mycket snart avfaller nämligen Saul från Herrens väg och ”Herrens ord kom till Samuel: ’Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung. Han har vänt sig från mig och gör inte vad jag befaller honom.’” (1 Sam 15:10-11).

Istället är det nästa kung – David – som blir sinnebilden för den Messias som folket sedan väntar och hoppas på. Jag har ofta funderat över skillnaden mellan David och Saul och få berättelser är väl mer sorgliga än den om Sauls fall. Den orsak som i bibeltexten beskrivs som Sauls problem är olydnad. Men man skulle ju mycket väl kunna säga att David ägnade sig åt en hel del olydnad han också.

Sauls död på Gilboa av Gustav Doree

Vad gör egentligen Saul så mycket sämre jämfört med David? Många har pekat ut Davids uppriktiga och uppslitande ånger som skillnaden. Andra har sett hur Saul släppt in en ond ande i sitt liv. Återigen andra pekar på hur Saul i grunden är avundsjuk och lögnaktig. Andra att han tycks lita mer på sin egen styrka än Guds. Oavsett svaret så är faktum kvarstående att David kom i mål med den äran medan Saul tappade bort sig på vägen (NB: Saul fortsatte dock vara kung tills han kastade sig på sitt eget svärd för att undkomma en plågsam död i händerna på de filistéer han krigade emot på berget Gilboa). Båda anses de dock hela tiden smorda (det är svårt att omintetgöra en historisk händelse). Men det är skillnad på att vara smord och att också leva i sin smörjelse. Det finns ingen ritual för att bli ”avsmord”, men det finns sätt att bli förkastad. Det går inte att göra ogjort det som Gud och människor gjort med en, men det går att förvalta det dåligt.

I Uppsala fanns det åtminstone förr en herre som satt och ”avdöpte” folk enligt en egenpåkommen ritual i tron att han därmed gjorde något mycket bra. Så tråkigt för honom att kyrkan inte erkänner någon sådan ritual, lika lite som det skulle finnas någon avsmörjelse av kungar. En gång döpt alltid döpt.

Däremot kan man ju förvalta sitt dop på olika sätt.

I takt med att jag inser mer och mer att Mekane Yesus Kyrkan också rör sig från bekännelsekyrka mot folkkyrka nu med sina 10 miljoner medlemmar, har jag funderat väldigt mycket på begreppet ”nominella kristna”. Det vill säga (barn)döpta medlemmar i kyrkan som kanske själv inte definierar sig som så värst kristna. Eller som förvisso kallar sig kristna men som av allt att döma knappast kan sägas vara det i någon moralisk bemärkelse åtminstone. Eller sådana medlemmar (!) som kanske definitivt säger att de inte är kristna men ändå i hög grad lever efter kristen moral. Och så vidare. Kort och gott: folk utan någon påtaglig iver att följa Jesus (låt oss för kontrastens skull kalla detta ”hängivna kristna”) men som ändå på något sätt hör till kyrkans hägn.

Det är när allt kommer omkring dessa ”nominella” som, statistiskt sett, har lättast att bli ”hängivna”. Det är dessa ”nominella” som döper sina barn och låter dem konfirmera sig. Det är dessa nominella som kommer till alphakurser och kyrkokör. Det är dessa nominella som tar steget in och blir bärande i församlingslivet. Inte muslimerna eller de odöpta ateisterna – även om det förvisso händer rätt ofta att de också får leta sig fram till Jesus. (Här i Etiopien återfinns de “nominella” i mycket hög grad i den ortodoxa kyrkan och de är de som oftast tar klivet in i Mekane Yesus som dock själv börjar hysa alltfler nominella från de egna leden.)

Det är också utan tvekan så att ju fler nominella kristna det finns i ett land, ju fler (rent numerärt alltså) hängivet kristna finns det också. Nominell kristendom kan därför sägas ha ett direkt samband med ”hängiven” kristendom i reda tal. Och Jesus räknar faktiskt inte i procent utan i reda tal när det gäller din och min och vår allas frälsning: en människa i taget. De han lättast får tag i är utan tvekan de som redan har tagit halva klivet.

Ofta kan jag tycka att vikten av ”nominella” kristna förbises i missionssammanhang. Vi glömmer att varje människa – oavsett hur mycket eller litet vilse hon varit – blir jublad över i himlen den dag hon återfinns (Luk 15:10) men att det förvisso är lättare att hitta sådana som bara är lite vilse.

Därför är det faktiskt väldigt viktigt att vi bygger ett kristet samhälle om vi skall tänka strategiskt kring hur vi får flest människor att hitta rätt – inte bara att vi bygger en kristen kyrka. Vi som kristna skall med självklarhet i alla sammanhang och med stolthet söka få kristendom placerad först och främst och som alternativ nummer ett där det finns ett val. Varför? Därför att det är alternativ nummer ett. Inte för att kristna med nödvändighet skulle vara bättre eller mer moraliska utan för att vi tror att kristen tro till skillnad från all annan tro faktiskt är sann. Och det gör ju all skillnad i världen.

Visst kan vi tro på och förfäkta religionsfrihet osv. Men framförallt skall vi tro på och förfäkta kristendomsfrihet (den är hårt ansatt i dagens värld). För kristendomen erbjuder en frihet att ta vilken väg man vill men pekar ut den rätta. Ju fler vägskyltar i samhället som pekar ut vägen, ju fler nominella kristna blir det och därmed också fler hängiva: simpel matte. Och alla som någon gång kommit fel vet att det är väldigt stor skillnad på det och att komma rätt.

Vägbeskrivningen är viktig. Inte bara här i Etiopien utan också i Sverige. Följer vi Bibelns och kyrkans vägbeskrivning till målet så står Han troget där vid livets träd och leder oss sista biten in i sin härlighet.

Utanför kyrkan, efter mötet med språk-kommittén och översättarna

Utanför leksot (ung. sorgehuset) där den avlidna översättarens familj bor

Gröna, vackra omgivningar såhär efter regnperioden 

Låt mig presentera den holländska Dr Anne-Christie Hellenthal Linguistic Consultant på SIL Ethiopia och en av mina stora andliga förebilder . 

Hej vänner!

Nu har det varit en del resande för min del. Först en bibelöversättningskonferens i Dallas där jag fick lära mig mer om vitt skilda ämnen som “Rädslo-kultur (fear culture)- bakgrunden i 1 Peterbrevet” och ” 10 saker att tänka på när man översätter Joh 3:16″. Det är värdefullt att få så mycket underbar input och att få knyta kontakter.

När jag väl kommit hem från en veckas vistelse i Texas åkte jag vidare till Västra Etiopien. Inte helt lätt, och inte heller att rekommendera, att lämna familjen igen så snabbt. Men eftersom jag försökt genomföra denna resa så länge tog vi möjligheten när den kom. I måndags besökte min kollega Anne-Christie och jag byn där översättarna i det muntliga bibelöversättningesprojektet bor. Det blev en minst sagt minnesvärd och välsignad dag, med så många intryck och tankar. Det var så svårt att besöka den avlidna översättarens änka och barn, men ändå hoppfullt och ljust på något sätt. I tystnad sitter alla tillsammans och gråter stilla och änkan sitter på en madrass med huvudet vänt in mot väggen. Efter ett tag förväntas man säga något som gäst. Min kollega Anne-Christie sa att Gud alltid ser oss, att han ser våra tårar och hör våra rop (Ps 56:9). Senare under dagen tog en äldre man i gruppen upp detta igen och sa “Jag visste inte det, att Gud såg våra tårar.Det är ju helt märkligt fantastiskt”.

Efter besöket hos översättarens familj hade vi ett möte i den lokala kyrkan. Där träffade vi språk-kommitten och översättarna. Och vi fick ett så bra samtal där vi fick höra deras intryck och förhoppningar om bibelöversättningsprojektet. De välkomnade oss på det finaste möjliga sätt och visade förtröstan inför framtiden. Vi avslutade mötet med en stark bön.

Den här folkgruppen är en minoritetsgrupp som ofta trycks ned av andra, som inte får samma möjligheter till utveckling och utbildning som andra folkgrupper och som genomgått mycket svåra trauman under det senaste året. Att få komma nära dem är verkligen att se den lidande kyrkan på nära håll. Det kristna framtidshoppet om ett evigt liv på en ny jord är verkligt varje ögonblick. Man klänger sig fast vid det då inget annat finns.

Ett bibelord som kom kom till mig flera gånger under resan handlar om människans litenhet. Vi är mull, jord, våra dagar som gräset. Vi kan inte klara av livets alla svårigheter och svängningar. Vår styrka och vishet räcker inte till, räcker aldrig till. Men det handlar också om hur stor vår Gud är. Och inte bara stor, utan kärleksfull, en öm fader. Han vet ju vår beskaffenhet, hur fattiga, små och behövande vi är och är trofast och älskar oss hela vägen. Han klarar att bära allt.