Ty budet är en lampa och undervisningen ett ljus,
och fostrande tillrättavisning är vägen till livet.

Ords 6:23

Det är mot slutet av det tredje och sista avsnittet av det inspirerande Svt-programet om Karin och Carl Larsson som jag hör det. När konstnären, författaren och influencern Elsa Billgren får frågan om vad hon lärt sig av Karin Larsson blir svaret att “inte ta någon skit”. Jag tror jag förstår vad hon menar: att inte låta sig styras av andra människor utan “göra sin grej” är nog särskilt viktigt för konstnärer som behöver hitta och bevara sin originalitet. Men ändå: “Ta ingen skit”?!? Säger man alltså så än! Jag slungas tillbaka till tidigt 00-tal då Elin Ek med sin störiga karaktär Grynet populariserade frasen till ett feministiskt slagord, en svensk variant på 90-talets “talk to the hand”-attityd. Nu skulle en ny generation obrydda tjejer uppfostras att “gå sin egen väg”. Även om just denna fras känns hopplöst daterad är “ta ingen skit”-inställningen tidlös. Den har funnits i världen ända sedan Adam och Eva skyllde på varandra i Edens lustgård.

Var hamnar jag om jag har “ta ingen skit” som ledord? Eller ännu viktigare: var hamnar jag inte? Finns det platser dit jag då aldrig når? Jag befarar att en självgod kaxighet är en effektiv blockerare av mirakler i våra liv. Mirakel är en oväntad, genomgripande och helt osannolik förändring i en utstakad kurs. Det givna utfallet uteblir genom ett ingripande från en Gud som står utanför skapelsens tid och rum och inte är bunden av universums naturlagar. Detta ingripande kan ske på två sätt. Låt mig ta hjälp av en 1900-talsteolog för att förklara hur jag menar.

Dorothy Sayers bok The mind of the maker (Skaparens hemlighet på svenska) är en bok jag ofta återkommer till. Det är nog den av mina böcker som har flest anteckningar i marginalen. Den alstrar liksom så många associationer. Tanken lyfter lekfullt åt än det ena, än det andra hållet. Det är helt enkelt fröjdefull läsning! Det stora temat för boken är människan som Guds avbild i det avseendet att hon är någon som kan skapa. Sayers ser en analogi mellan treenigheten och skapandets process. Hon liknar Fadern, Sonen och Anden vid en bok som idé, en bok som skriven och en bok som läst. Ni förstår ju, att detta måste man läsa!

Ett av kapitlen berör mirakel och människans fria vilja – ett inte helt odiskuterat filosofiskt problem. Men jag uppskattar Sayers fräscha presentation av ämnet. Hon liknar mirakler vid en författares ingripande i den bok han skriver.

Whenever we may think of the possibilities of direct divine intervention in the affairs of the universe, it is quite evident that the writer can- and often does – intervene at any moment in the development of his own story; he is absolute master, able to perform any miracles he likes. I do not mean that he can invent undiscovered planets or people the world with monsters unknown to natural history – that kind of thing is a tale about marvels, not a tale abruptly modified by marvels. I mean simply that he can twist either character or plot from the course of its nature by an exertion of arbitrary power.”

Dorothy Sayers i The Mind of the Maker

“…twist either character or plot…” – Författaren kan vrida och vända sin historia genom karaktärer eller handling. Plötsligt förstår jag något från en ny vinkel. Mirakel kan delas in i två sorter i analogi med en författares ingripande i sin egen bok: Antingen griper han in i omständigheterna, i själva händelseförloppet, och låter den sticka iväg åt ett oanat håll. Sammanträffande, kallar Sayers det. Eller så låter han en karaktär genomgå en förvandling genom att ge honom eller henne en ny insikt eller inställning; en ny vilja. Konvertering, som Sayers säger. Båda fallen är mirakulösa eftersom förändringarna inte är naturliga, i bemärkelsen inom-världsliga, utan styrda av Någon utanför universum, Någon som kan vinkla verkligheten på ett sätt som bara en allvetande och allsmäktig författare (eller Gud!) kan göra.

Vid en konvertering är det inte i första hand omgivningarna eller händelseförloppet som ger vika, utan människans inre. Det är människans karaktär som blir elastisk och stöps om. Det är som att få ett nytt manus och börja reagera annorlunda på samma stimuli. Att ta sig ur den vanliga loopen, och svara på ett annorlunda, förnyat, sätt, på samma gamla vanliga händelser.

Här krävs dock en form av samarbete mellan Gud (författaren) och människan. Han möjliggör ett, från människans perspektiv omöjligt, synskifte, men hon måste acceptera denna, ta emot den. Människan måste vara receptiv och låta förvandlingen ske. På ett osynligt, mystiskt sätt söker Gud omvandla vårt inre och ge oss mer tålamod, mer mildhet, mer tro, mer hopp, mer kärlek. Omständigheterna förblir desamma, men vi bjuds in att förvandlas. Underordnar vi oss denna omstöpning får vi ta en del törnar (eller skit…) men en stilla glädje och frid kan börja ta form i oss. Inte sällan är det omgivningens reaktion på vad vi säger eller gör som blir startskottet för en sådan förvandling. Är vi beredda att ta in dessa reaktioner, eller slår vi dem ifrån oss? Det är lätt att förhärda sig och tycka att det är omgivningen som ska vara elastiskt och böja sig för mig, inte tvärtom.

Det finns naturligtvis ett filter som varje människa bör ha – ett filter som skyddar min kärna från otillbörliga angrepp. Det finns saker som sägs till och om oss människor som är illasinnade angrepp och som vi kan bortse bort. Men allt som känns jobbigt att höra, allt som sårar vår person, är inte per automatik sådant vi ska skjuta ifrån oss. Om vårt filter blir helt vattentätt, så att varje människa som kritserar något jag gör eller säger avspisas som “energitjuv” och varje omdöme om mig från omvärlden, varje respons, varje kritik, varje återkoppling helt sonika avfärdas med devisen att jag inte ska behöva “ta någon skit”, kan jag inte ta emot förvandlingens mirakel. Det blir omöjligt för mig att konvertera, att då och då få en justerad kurs.

Att just kunna ta skit, att kunna tillrättavisas, och sedan fortsätta leva – i en ny riktning – är nyckeln till att växa som människa.

Om du är ung och i färd med att välja förebilder och ideal: se upp för den självrättfärdiga “ta ingen skit”-stämningen, vare sig du finner den på “snobba med min enkelhet”-konton på Instagram, Alfahanne-skryt på tiktok eller plakatfeminism hos universitetsläraren (det är inte bara kärt barn som har många namn och skepnader). Den växt du hittar i dessa självgoda led är bara svällandet av redan överdimensionerade egon. Nej, sök istället inspiration hos de människor som på allvar är beredda att tuktas och ansas för att växa. Gud förmår tränga in i själen och lysa upp den och vrida den mot Sig själv. Det må stundtals göra ont, men det är värt det.

Guds frid och glädje,

Sophia