Hur länge, Herre, skall jag ropa
utan att du lyssnar,
kalla dig till hjälp mot våldet
utan att du griper in?
Varför låter du mig bevittna ondskan?
Hur kan du åse förtrycket?
Våld och skövling vart jag ser –
tvister blossar upp, split måste jag uthärda.
Så förlamas lagen,
rätten kan inte hållas vid makt,
de rättfärdiga är omringade av gudlösa.
Så hålls en förvänd rätt vid makt.

Hab 1:2-4

Kaos. Habackuk får inte ihop tillvaron längre. Han kan inte tolka och förstå det som sker framför hans ögon: babylonierna håller på att erövra område efter område och profetens eget land är hotat. Kollapsen står vid dörren och Habackuks kunskap, och hans folk samlade erfarenheter, räcker inte för att förklara vad som håller på att hända. Genom sin profetiska känslighet anar Habackuk det fruktansvärda slag som närmar sig med våldsam fart: landet kommer hamna i fiendehänder och folket kommer drivas från löfteslandet och ut i exil i främmande land. Det svar Herren ger profeten är inte direkt någon tröst – via en profetisk syn bekräftar Han Habackuks farhåga. Om erövrarna, babylonierna, säger Han:

De hånler åt alla fästningar, de kastar upp vallar och intar dem. Sedan far de vidare som vinden och är borta, dessa som gör sin styrka till gud.

Hab 1:10-11

Habackuk fortsätter därför att fråga sin Gud om dessa ondsinta människor ska få fortsätta med sitt härjande. Som läsare förbereder man sig på en lång dialog på temat orättvisa, likt den vi ser i Jobs bok. Men så, helt oväntat, tar sig dialogen en överraskande vändning. Det är som att profeten plötsligt förstår sin kallelse; han inser vad som är hans roll i de oroliga och ohyggliga tider som han är satt att leva i. Ett obändligt hopp glimmar till hos profeten och han säger beslutsamt, ja näst intill sturskt:

Jag skall ställa mig på vakt,
gå till min post och spana.
Jag vill se vad han skall säga till mig,
vilket svar jag får på min klagan.

Se, där står Habackuk på sin post och spanar. Han står där orubblig, med vaksam och skarp blick, och bara väntar. Väntar på Herrens röst, på Herrens ljus, på att Gud själv ska uppenbara sig och hjälpa honom att tyda tiderna. Kan du höra kallelsen genom världarna och tiderna ända in i vår tid? Vill du ställa dig intill Habackuk, skuldra mot skuldra, och spana tillsammans med honom?

Tre saker går i dialog med varandra denna juni månad. Tre saker som på ytnivån egentligen inte alls är sammankopplade – men när de tidsmässigt lägger sig intill varandra, ser jag hur de kuggar i varandra, hur de hör ihop. Först en understreckare från 2 juni i SvD med titeln “Vad händer när en hel kultur kollapsar?”. Sedan boken “Den oändliga historien” av Michael Ende som jag för tillfället läser för pojkarna. Slutligen ett besök på ett industrimuseum i Åmål. Om ni vill, får ni gärna följa med i mina funderingars vindlande gångar.

Understreckaren av konsthistorikern Axel Andersson tar sin utgångspunkt i filosofiprofessor Lears bok Det radikala hoppet. Mod och mening i en kulturkollaps som handlar om det nordamerikanska nomadiska kråkfolkets (Apsáalookefolket) omvälvande möte med bosättare från Europa. “Omvälvande möte” är ett grovt understatement eftersom deras kultur, deras sätt att leva, gick om intet när européerna kom. Deras traditionella, nomadiska, levnadssätt upphörde och ersattes av odlingar och andra ideal. Den ledare som kom att leda folket genom den omstörtande perioden var Alaxchiiaahush. Han skulle, via drömmar han fick som ung pojke, välja att möta de prövande tiderna på ett annorlunda sätt än de andra stammarna. Han såg motstånd mot de nya bosättarna som meningslöst och valde en förhandlingsväg istället. Mot slutet av sitt liv fick Alaxchiiaahush sin levnadshistoria nedskriven och sedan han berättat om om sin ungdoms nomadiska liv – det liv som sedermera försvann i anpassningen till den västerländska kulturen – sammanfattade han resten av sitt liv med följande ord: “Efter det hände ingenting”. Det är svårt att förstå vad den store ledaren menade med detta eftersom tiden efter västerlänningarna anlänt var mycket händelserik, åtminstone från en utomståendes perspektiv. Det blev en slags dramatisk övergångsperiod där apsáalookefolket såg sig tvungna att förändra sitt traditionella sätt att leva för att inte helt gå under. Andersson skriver “Men inget hände alltså, enligt Alaxchiiaahush. Historien tog slut. Lear väljer att tolka uttalandet som att historien tog slut eftersom ett “traditionellt” levnadssätt upphörde. Det betydde att inget av det som hände därefter längre kunde beskrivas med traditionens begreppsvärld. Saker hände, men de hade inte någon igenkännbar mening.”

Apsáalookefolket hade nått slutet på historien, för slutet på historien sammanfaller med språkets gränser. Inga ord kunde längre beskriva och tolka det som hände sedan de inte längre var nomader. Historien tar slut när språket tar slut. Därför gick det inte längre att se någon mening med det som skedde och händelserna hamnade således utanför historien. Andersson fortsätter: “Samtidigt skulle saker och ting hända igen, i en möjlig återfödelse. En ny “diktare”, Lears ord, från folket skulle kunna (inte minst med hjälp av Alaxchiiaahushs berättelser om det förflutna), plocka upp traditionen och “omvandla det till nya vitala sätt för kråkindianerna att leva och vara”. Så skedde också 1941 då gamla ritualer togs tillbaka i bruk, men med ny mening, i en ny tid. Historien har alltså börjat igen. Men det hade inte kunnat ske utan att någon behållt ett radikalt hopp under mellanrummet, glappet, tiden där historien stod stilla.

Jag läser “Den oändliga historien” för barnen och understreckaren rimmar med skeendena i den boken. I landet Fantásien är den älskade ledaren, barnakejsarinnan, svårt sjuk och landet håller, bokstavligt talat, på att kollapsa. Ett hotfullt “ingenting” breder ut sig med rasande fart över landet och suger in dess landskap och varelser. När man tittar ut över detta “ingenting” är det som om man vore blind – man kan ingenting se. Så tappar man alltså orienteringen och kan inte längre uppfatta och förstå det som händer runtomkring. Samtidigt dras man mot detta ingenting, och Atreju, bokens hjälte, får uppamma all sin viljekraft för att motstå frestelsen att självmant gå rakt in i det och uppslukas av det.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till det digitala samhälle som vi förblindade håller på att låta oss dras in i. I tron att vi rustar oss för framtiden håller vi istället på att – helt frivilligt! – skapa en omänsklig värld med gnostiska förtecken, där det inkarnerade är utrangerat och förlegat. Det behövs ingen statskupp av någon ondskefull totalitär regim och den maktfullkomliga och övervakande storebrorn – honom har vi självmant internaliserat och underordnat oss för länge sedan. För det är ju så smidigt att leva i det digitala. Det är så mycket vi slipper. Vem behöver det förkroppsligade när vi har “molnet” som håller koll på oss och allt vi har. Vem har tid och mod och ork att besöka en annan varelse av kött och blod för att få skåda in i dennes liv och verklighet, när vi kan stanna på bekvämt avstånd och kommunicera med varandra genom luktfria filtrerande skärmar för att sedan snabbt kunna stänga av den andre när han blir för krånglig? Men kristendomen har i sitt centrum en inkarnerad Gud, som kom i kroppslig form till vår värld för att lära oss vem Gud är och försona oss med själva Himlen. Även vi människor behöver vara inkarnerade för varandra. Krångligt eller inte, det är där livet finns.

Ok, industrimuseet nu då. Det finns i Åmål och vi besökte det den här veckan. En pensionär visade oss runt. Han hade arbetat i en mängd olika industrier under sitt arbetsliv, varav i princip alla flyttat sin produktion utomlands nu. (För varför skulle vi inte öka vår effektivitet om vi kan?) För att hålla liv i det som en gång utgjort hela hans värld, driver han och ett gäng andra äldre herrar, ett museum där olika artefakter stod uppradade bredvid varandra. Det var muttrar, verktyg och slipmaskiner och annat som en gång i tiden varit högst “levande föremål” som utfört verkliga uppgifter, som brukats och haft en mening, varit en del av människors liv och arbete. Nu har de stelnat och står döda med det enda uppdraget att tala om en tid som är borta (trots att den inte alls ligger långt tillbaka i tiden!). Verkligheten har kollapsat och ur rasmassorna har man räddat några saker som vittnar om det som en gång var. Och tänk, från de yngre generationerna kommer inte ens artefakter finnas kvar att göra något museum av, för dessa generationers liv och leverne ligger som abstrakta 1:or och 0:or på servrar. Det går så snabbt nu. Tekniken går framåt, och vi anammar den helt utan eftertänksamhet. Så uppstår ett glapp mellan varje generation, där man inte längre delar levnadssätt och vardagliga sysslor och göromål. Glappet mellan generationerna, i seder och erfarenhet, blir så stort att kontinuiteten uteblir. I en sådan situation uppstår en slags meningskris.

Samhällskollapser återkommer med jämna mellanrum i vår civilisations historia. Reformationen, boktryckarkonsten, industrialiseringen, urbaniseringen är exempel på sådana i vår närtid. Det är smärtsamma processer för vi förlorar, i olika grad, förmågan att förstå och tolka tiden.

Här vill jag återvända till Habackuks bok för att hitta ett förhållningssätt, en motkraft, ett motgift mot hopplösheten. Den kristna responsen på kollapsen är vare sig att leva kvar i det förgångna eller att förbehållslöst kasta sig in i det nya. Vårt svar måste vara att i tillit och hopp avvakta, vaka, spana och be till Gud om ledning. Svaren kommer att uppenbaras och historien kommer att återuppstå tills Herrens en dag sätter en sista punkt. Vad detta betyder, rent konkret, i våra liv är vårt uppdrag att söka. Vi behöver genom bön öva upp vår förmåga att urskilja och se. Ty Herrens löften är konstanta genom den brokiga historien. De står fasta genom tiderna, för Han är evig. Han säger i en syn till profeten Habackuk

Om uppfyllelsen dröjer, så vänta tåligt den kommer förvisso, den uteblir inte

Hab 2:3

Och detta säger Han även i vår tid. För kyrkan gäller det som alltid gällt och alltid kommer att gälla intill tidens slut: Vi är den ständigt växande skaran som står på vår post och spanar. Vi är de, som med Habackuk och de andra Heliga, ständigt ber och ropar till Herren:

Herre, jag har hört om dina gärningar,
jag har sett dina verk, Herre.
Förnya dem i denna tid,
ge dig till känna i denna tid,
minns i dess oro din barmhärtighet.

Hab 3:2

Kyrkan är vi som, till skillnad från babylonierna, inte gör vår egen styrka till Gud. Även när allt rasar omkring oss och vi darrar i vårt innersta och vi helst skulle låta oss svepas in i det ingenting som breder ut sig runtomkring, låt oss i trygg förvissning att det är Herren som är vår styrka, tillsammans med Habackuk stå kvar på vår post och säga

Men jag vill jubla över Herren,
glädja mig över Gud, min räddare.
Herren, min härskare, är min styrka.
Han gör mig snabbfotad som gasellen,
och jag kan löpa över bergen.

Hab 3:18-19

Med önskan om en välsignad och härlig sommar,

Sophia