Han förde mig tillbaka till templets ingång. Då såg jag vatten tränga fram under tröskeln och rinna österut. Templets framsida vette åt öster. Vattnet kom från höger sida av templet och rann söder om altaret. Han förde mig ut genom norra porten och lät mig sedan följa utsidan fram till porten mot öster. Där flödade vattnet fram på höger sida. (…) Han sade till mig: ”Detta vatten flyter genom landet österut, strömmar ner i Jordandalen och rinner sedan ut i havet, så att det salta vattnet där blir friskt. Där floden rinner ut skall det vimla av liv i vattnet, fisk skall finnas i överflöd. Där detta vatten rinner ut blir allt vatten friskt. Där floden rinner ut kan allt leva. Fiskare skall stå längs stranden, från En-Gedi till En Eglajim skall deras nät ligga på tork. Fisk av alla de slag skall finnas där, i samma överflöd som i Medelhavet. Men gölar och dammar skall inte bli friska, de tjänar till utvinning av salt. Längs floden, utmed båda stränderna, skall alla slags fruktträd växa. Deras blad skall inte vissna och deras frukt aldrig ta slut. Varje månad bär de ny frukt, ty de får sitt vatten från helgedomen. Deras frukt skall ge föda och deras blad läkedom.”

Hes 47

Orden ovan är tagna från Hesekiels tempelvision, där han i en av sina extatiska syner får skåda med Guds blick mot en verklighet som ligger bortom hans mänskliga horisont. Jag ska återvända till den livgivande floden med dess oväntade källa inne i templet mot slutet av den här betraktelsen. Men först något om de tider vi lever i nu.

Om det är något jag ältat denna fasta så är det ekonomi. Oroliga frågor kring vårt framtida materiella välstånd har skockat sig och avlöst varandra. Dessa frågor har haft det gemensamt att de är formulerade med ord som har sitt fäste i den ekonomiska sfären: brist, räntor, inflation, konkurrens, beräkningar, långsiktiga besparingar, neddragningar osv osv.

Jag gav det här vokabuläret fritt spelrum. Ända tills i söndags – midfastosöndagen – när vi firade högmässa i Varnhems klosterkyrka. Där blev jag på ett kraftfullt sätt påmind om en annan verklighet – Guds rike – som hyser ord som pekar i en annan riktning: överflöd, utgivande, barmhärtighet, ro, tillit, samverkan. Det var ett särskilt ord som predikanten använde som liksom slungade mig ut ur den spiral av oro jag hamnat i. Hon sa att den del av bönen Fader Vår som har att göra med vårt materiella och fysiska upprätthållande, är av kortsiktig karaktär. Jag hajade till vid det ordvalet – kortsiktighet används ju i princip alltid för att beskriva enfald och dumdristighet. Men ju mer jag tänkte på det desto mer gav ordet tröst och tillit. “Ge oss idag det bröd vi behöver”. Bönen om mat gäller för den kommande dagen, inte längre. Vilken kontrast till det ekonomiska idisslande som vi håller på med just nu, i all media hela tiden. I en världsbild där det enda vi har är här och nu så är det helt rationellt att lägga mycket (all?) tankemöda på säkerställandet av vår framtida ekonomi och våra ständigt växande materiella tillgångar. Varför skulle vi inte lägga ned det mesta av vår tid där vi har det mesta av våra investeringar? Våra tankar och vårt hjärta är där skatten är.

Predikanten i Varnhem riktade vår uppmärksamhet mot mannat från himlen som folket under sin ökenvandring fick av Gud varje morgon. Mannat gick inte att spara till dagen därpå – då blev det dåligt och oätligt. Folket uppmanades istället att, i lugn och förtröstansfull tillit, lita på att Gud varje morgon skulle låta det förunderliga brödet falla över deras läger för att upprätthålla dem och ge dem den näring de behövde, dag för dag.

I en värld där det råder brist och konkurrens om de medel som finns, blir det naturliga att öva upp de förmågor och karaktärdsdrag som ökar våra chanser att nå framgång inom det ekonomiska paradigmet. Och så vässar vi våra skills och övar upp oss i att bli så framgångsrika vi någonsin kan i en värld som i alla väsentliga delar styrs av ekonomiska intressen.

Men tänk om vi ser och tolkar världen fel? Tänk om vi istället bör öva oss för ett liv i en värld som styrs av andra principer? En värld där slugt ekonomiskt beräknande är helt oanvändbart och där istället andra typer av övningar skulle gagna oss och leda oss framåt och uppåt. All denna tid och alla dessa ansträngningar som vi lägger ned på att tillgodogöra oss kunskap och färdigheter som ska ge oss ett försprång i den här världen är de inte helt värdelösa i det rike som en gång ska bryta igenom överallt och hos alla: Guds rike? Som förberedelse för evigheten är övningar i ekonomisk slughet ungefär lika gångbart som den gamla papperstian skulle vara gångbar i ett samtida USA. Det är fel valuta på fel plats och i fel tid.

Det är så bakvänt – vi tränar oss själva i att passa in i en värld som styrs av ekonomiska intressen medan vi låter de andliga dygderna i oss förbli slappa och otränade. Vi är långsiktiga där vi bör vara kortsiktiga och kortsiktiga där vi bör vara långsiktiga. Vi övar oss och trimmar oss och späker oss och fostrar oss och dresserar oss – men för fel lopp! Det är som att läsa Sagan om Ringen och så till den milda grad haka upp sig på någon obskyr bifigur i the Shire att man helt missar själva dramat med Frodo, Sam, brödraskapet, Sauron och ringen.

Ska vi då helt nonchalera det ekonomiska läget? Helt strunta i den här tidens utmaningar? Någon sa klokt en gång att man som kristen inte ska lägga ner mer tid på nyhetsrapportering än vad som krävs för att klara det dagliga livet. När vi tillgodogjort oss det vi behöver veta för att fatta någorlunda väl underbyggda beslut kring våra liv och vår ekonomi, bör vi lägga saken åt sidan och överlämna åt Gud att förse oss med det vi behöver. Till varje sak, dess rättmätiga plats. Att oroligt och girigt vilja ha mer, eller att älta och spekulera i all evighet är inte av godo. Istället bör vi låta våra tankar och handlingar riktas mot sådant som rör evigheten, sådant som rör Guds rike där barmhärtighet och kärlek bor och där mal och tjuv inte kan ta sig in till våra skatter. Vi borde rikta vår uppmärksamhet mer mot hur vi ska växa i givmildhet, sanning, gästfrihet och mildhet och mindre mot hur vi ska kunna roffa åt oss så mycket av den ekonomiska kakan som möjligt. Låt så bankerna falla. Och låt oss be att vår dyrkan och och fullständiga tillit till dem dras med i raset.

I programmet “Arvet och den acceptabla orättvisan”, som för närvarande ligger ute på SVT (rekommenderas!), säger den adlige förvaltaren Carl-Fredrik Hamilton något som jag inte kunnat sluta tänka på:

Man ärver någonting som inte är till för att konsumeras. Det är till för att bevaras och putsas upp till nästa generation.”

Den här utsagan kan sägas framför allt beskriva den, för de flesta svenskar, mycket främmande värld som han i sin roll som adlig förvaltare av ett fideikommiss är en del av. Men orden rimmar med något annat också, tycker ni inte? Fångar de inte också någonting av beskaffenheten hos det arv vi har i Guds rike. Det är ett rike vi får leva i utan att kunna konsumera det. Ett arv att förvalta och bjuda in andra i så att nya generationer kan få kliva in i riket och se och smaka att Herren är god.

Den ekonomiska kakan är begränsad, har ett slut – kan ta slut! – det är därför det är konkurrens om den. Och där det finns konkurrens lockas visserligen människans ambition fram, men också hennes girighet. Inte så i Guds rike – där råder ett överflöd som liknar floden som, i Hesekiels tempelvision, har sin källa i templet och växer och växer och vattnar torra dalar och fruktbärande träd. Den floden är inte begränsad utan ständigt utvidgande så att dess flöden räcker till alla. För den har sitt ursprung i Gud själv, i Vars existens allt liv har sitt ursprung. Den som står där den floden rinner ut vadar i liv. Bara överflöd så långt ögat ser.

Guds frid och glädje,

Sophia

Det pågår ett krig om uppmärksamheten. Och det är du som är slagfältet.

“Visst vore det bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” Och de sade till varandra: ”Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten.”

4 Mos 14:3-4

Sedan Herren räddat folket undan det egyptiska slaveriet pågår en ständig kamp om folkets vilja och riktning. Än går de glatt framåt i den riktning Herren visar dem, än är de surt nostalgiska, dröjer på stegen och slänger suktande sentimentala blickar tillbaka till Egypten. Vad handlar detta om egentligen? Hur kan de längta tillbaka till en tid då de var grymt behandlade slavar? Vad finns i Egypten, som inte finns i öknen?

Egypten, varför förföljer du mig? Varför söker du ständigt vinna min uppmärksamhet? Vad är det för makt du har över mig? Varför lockar du mig med nostalgiska minnen av fångenskap?

Häromsistens snubblade jag över en wikipediaartikel om gestaltpsykologi. och läsningen fick mig att associera till den annalkande fastan. Kanske är fastan den tid som kan befria oss från vår längtan tillbaka till Egypten?

Inom gestaltpsykologin finns ett begrepp som kallas figure-ground (ung. figur-bakgrund). Den ägnar sig åt människans tendens att organisera verkligheten, det vi ser, i framträdande och mindre framträdande enheter. Människans perception är inriktad på att urskilja vad som är själva figuren (eller förgunden) i det hon betraktar, och vad som är bakgrunden. Figuren är det som är iögonfallande och markant, som “sticker ut”, medan det andra bildar en fond, en bakgrund, mot vilken det dominerande elementet (figuren) träder fram. Vi ordnar alltså verkligheten hierarkiskt – allt vi ser får inte lika framskjuten roll. Den här förmågan hos vår varseblivning är delvis ofrivillig – vi kommer att uppfatta något som förgrund och något som bakgrund vare sig vi vill eller inte. På bilden nedan, till exempel, dras vår blick till människan (figur) som vandrar i den omgivande öknen (bakgrund):

Verkligheten låter sig dock sällan organiseras såhär lätt. Ibland kan det vara svårare att urskilja vad som är figur och vad som är bakgrund. Dels kommer våra tidigare erfarenheter och intressen styra vår varseblivning så att olika människor lägger märke till olika saker. Dels är det vi tittar på stundtals så tvetydigt att vårt fokus hoppar från det ena perspektivet till det andra: bakgrunden blir plötsligt figur och figuren bakgrund. Det är som att vara utsatt för ett optiskt spratt där man pendlar mellan det ena eller andra perspektivet. Det här har illustrerats genom figurer som vasen/ansiktena nedan. Beroende på om vi ser det svarta eller vita som figur så ser vi antingen två ansikten eller en vas.

Ibland kan det vara synfältets rörighet och överflöd som gör att det är svårt att få ordning på det vi ser. Allt ter sig lika framträdande. Kanske kan man illustrera detta genom att låna bilder från introt till klassiska Anslagstavlan, folkhemssveriges försök att nå ut till alla svenskar med samhällsinformation via televisionen. När den lustiga lilla gubben blåst bort alla lappar som hängde huller om buller och istället hängt dit endast en lapp, så dras vår uppmärksamhet till just den lappen, och bara den.

Nåväl, vad har nu detta med israeliternas (och vår!) längtan tillbaka till Egypten att göra? Kanske finner vi en del av svaret i den stora skillnaden i det israeliterna såg, och omgavs av, i Egypten, och det de sedermera omgavs av i Sinais öken?

Det är inte första gången jag talar om israeliternas ökenvandring. Jag har tidigare skrivit om den i en blogpost om ögats koppling till minnet (se: https://bibelbruk.wordpress.com/2022/11/04/ogat-och-minnet/ ). Israeliterna gick hastigt från en bofast stadstillvaro till ett kringvandrande nomadliv i öknen. Det är intressant att meditera över den markanta skillnaden i omgivningar som denna förändring innebar. Egypten – Främre Orientens teknologiska och religiösa centrum under flera millennier, en plats med ett överflöd av bilder, statyer, gudar, byggnader. En plats för avantgardistisk konst och arkitektur. Civilisationens coolaste inneställe. Med andra ord en plats där fantastiska kreationer står tätt och tävlar om uppmärksamheten: varseblivningen måste bli riktigt överbelastad på en sådan plats – allt konkurrerar om att framstå som figur. Inte så i öknen, som väl istället kan sägas kännetecknas av en perceptionistisk fattigdom, en sträng kalhet. Civilisationens motsats. Dit för Herren Sitt folk. När Gud vill skapa ett folk, en nation, är det genom öknen färden går.

Kyrkan har omfamnat tider av ökentillvaro, bland annat, tror jag, för att rena, lugna ner och återställa människans så lätt överhettade varseblivningsförmåga. För överflöd har den inverkan på människan att den förvränger hennes förmåga att uppfatta verkligheten på rätt sätt. Vår tolkningsförmåga trubbas av, vår blick blir slö, mätt och oskarp. Vi behöver då utsättas för fattigdom och brist så att vi åter kan se vår verklighet klart, med hjärtat fullt med tacksamhet. Fastans huvudärende är att leva med i Kristus passionsberättelse. Och bristen på yttre stimuli kan ses som en förutsättning för att kunna ta in, och delta i, påskens stora drama.

Men alla som någon gång dragits bort från överflödiga intryck in i en mer monoton och upplevelsefattig tillvaro, vet att det till en början skapar en del ångest och rastlöshet. Man klättrar på väggarna och rullar tummarna. För plötsligt möter man sig själv och Skaparen utan distraktioner. Det kan vara skrämmande. Kanske var det så även för israeliterna, när väl minnet av uppenbarelsen på Sinai lagt sig och vandringsdag lades till vandringsdag i en enda enformig sandutflykt.

Förutom bristen på intryck (och o-tillgången till köttgrytor!) finns det, tror jag, något annat med ökentillvaron som utmanar folket. När man väl finner sig tillrätta i den enahanda öknen så uppenbarar den levande Guden sig – en omvälvande upplevelse. Ty, i den kala öknen framstår Herren, JAG ÄR, i all sin livgivande och sprudlande, men också krävande, storhet. För detta JAG ÄR söker en äkta relation med folket. Han vill ha folkets odelade uppmärksamhet – Han tänker inte dela gudarollen med andra gudar eller distraktioner. Att gå in i en relation kräver en insats. Det kräver ömsesidig överlåtenhet. Gud vill, Han har redan gjort sitt val, men hur tänker folket svara? Det här är någonting nytt för dem. Slavarbetet i Egypten har varit grymt, hårt och mödosamt, men det har på sätt och vis varit ett liv som inte krävt att de använder sin vilja. De har inte behövt välja, och välja bort. Viljan, som är kärlekens farkost, hade legat slapp och oanvänd, för många beslut har fattats åt dem.

Reklamskylten ovan satt uppe vid busshållplatser under föregående jul. Varför är vi människor så dragna till att samlas kring billiga saker? Varför vill vi satsa på det som är billigt? Billiga saker är bekväma på det sättet att de ofta bara kräver en transaktion: Jag ger dig 49 kr om du förser mig med surf. Sådär, klart. Enkelt och cleant, inget engagemang krävs – endast ett slött utbyte av pengar och tjänster. Men de verkligt dyrbara tingen i livet är, det kända uttrycket till trots, inte alls gratis, eller ens billiga. De kräver vår uppmärksamhet, vår riktning, vår kärlek, vårt engagemang, vår förmåga att ta ansvar. Relationen till den levande Guden JAG ÄR går inte att köpa, eller lägga ut på entreprenad. Herren låter sig inte luras eller reduceras till en transaktion. Avgudar som de egyptiska gudarna, de som omgett israeliterna under deras Egyptentillvaro, kan man behandla på det sättet, eftersom de inte är verkliga, eftersom de inte har någon egen vilja eller förmåga att älska och ge sig själva. De är endast projektioner av människornas önskningar och rädslor. På det sättet är avgudarna praktiska och lätthanterliga: de gör det vi ber dem. Kanske är det av längtan till sådana gudar som israeliterna bygger en guldkalv i öknen, liksom återskapar en egyptisk tillbedjan? De letade efter det de var vana vid att se- gudar man kan manipulera och muta så att de beter sig som man vill. Så att man får kontroll. Åtminstone en tid.

After all, why not? Why shouldn’t I keep it?

Bilbo i Sagan om ringen

Men det finns en risk här som vi lätt överser. Långsamt långsamt sker en övergång från att vi äger gudarna till att de äger oss. Ja, så sakteliga förvandlas människan till de avgudar hon tillber. Vi blir mekaniska, livlösa, oförmögna att tala, se och höra. Ägda av det vi ville äga.

Deras gudar är silver och guld,
verk av människohänder.
Mun har de men kan inte tala,
ögon men kan inte se.
Öron har de men kan inte höra,
näsa men känner ingen lukt.
De har händer men kan inte gripa
och fötter men kan inte gå.
Ur deras strupe kommer inga ljud.
De som gjort dem skall bli som de,
ja, alla som sätter sin lit till dem. Ps.115:4-8 

(En psalm som för tankarna till det vi idag kallar AI, tycker ni inte? Vi lurar oss att tro att det handlar om intelligens, men egentligen kan AI inte tänka eller skapa, bara upprepa mönster. För AI, skapat av människan, är avskuren från Guds uppenbarelse. Den kan aldrig få tilltal direkt från Skaparen, utan är hänvisad till det den kan få av oss, vi som är skapade varelser. Och denna bristfälliga “intelligens” har vi satt vårt lit till, lagt oss i armarna på. Därmed har också vår förvandling börjat. Vi speglar oss i något vi själva skapat istället för i Den som skapat oss. Därför kommer vi bli något mindre än det vi var från början. Vems avbild vill vi alltmer bli? Kyrie eleison.)

För att bli en människa som kan se på verkligheten sådan den är kanske vi behöver en återställning av vår perceptionsförmåga så att vi åter kan se och urskilja det vi har runtomkring oss, separera viktigt från oviktigt, lögn från sanning, kärlek från likgiltig viljelöshet. I öknen blir vår varseblivning helad. För dem som vågar stå kvar i öknen, framträder Gud i all sin härlighet och helighet, och också i all sin närhet och kärlek. Att helt och fullt ge sig själv hän till JAG ÄR, är det mänskliga livets högsta och djupaste mening.

Du må sukta efter Egypten, men det är Sinais kala stränghet du behöver. I synnerhet nu i fastan. I Egypten lär vi oss utveckling, manipulation och kontroll – till priset av vår frihet. Vi blir slavar till våra egna skapelser, fångas av våra egna infall. I Sinai lär vi oss ödmjukhet, gudsfruktan och gudsberoende. På bekostnad av självupphöjelse och kontroll. Sinailivet må vara ett liv i fattigdom och brist, men det är också den enda vägen till det förlovade landet. Rikta din uppmärksamhet mot öknen, och Herren ska vinna ditt hjärta.

Därför skall jag locka ut henne i öknen

och söka vinna hennes hjärta.

Där lovar jag att återge henne vingårdarna,

jag gör Akors dal till en hoppets port.

Där skall hon svara mig som i sin ungdom,

som när hon drog ut ur Egypten.

Den dagen, säger Herren,

skall du kalla mig ”min man”

och inte längre ”min Baal”.

Hos 2:14-16

Guds frid och glädje,

Sophia

Ända sedan jag för första gången såg Luc-Oliver Mersons Vila på flykten till Egypten från 1880 har tavlan stannat kvar hos mig. Det vilar något paradoxalt över motivet. Under en stjärnklar himmel har den heliga familjen slagit sig till ro för natten. Åsnan letar grässtrån i sanden, den Helige Josef har lagt sig vid härden och Jungfru Maria har – helt oväntat – lagt sig mellan tassarna på en sfinx som majestätiskt höjer sig över sanddynorna. I famnen har hon sin Nyfödde Son, världens Frälsare.

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: »Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.« Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten, och där stannade han tills Herodes hade dött, för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.

Matt 2:12-15

Matteus skildrar den allvarliga bakgrunden till att familjen befinner sig här. De är på väg till Egypten, på flykt undan den våldsamme kung Herodes som hotat att döda den lille. Det är ännu oklart hur länge de ska tvingas vara kvar här i främmande land. Bakgrunden må vara dödshot och flykt, tavlan utstrålar likväl ro, ja, himmelsk stillhet. Den helige Josef har somnat vid elden, kanske vaknar han då och då för att lägga en pinne på elden. Madonnan kanske vandrat runt med sin Son under stjärnorna ett tag för att sedan, i lugn förtröstan, lägga sig rakt i famnen på det främmande gudaväsendet och somna där. I tavlans blickfång: Jesusbarnet, som strålande av gudomligt ljus, lugnt sover hos sin mor. Det uppstår helt visst en märklig kontrast i dialogen mellan situationens hotfulla bakgrund och tavlans rofyllda atmosfär.

Den annars så skräckinjagande sfinxen som, med sin lejonkropp med manshuvud, vanligtvis frammanar fruktan hos åskådaren, har här förvandlats till en tam och snäll hundvalp. Med eftertänksam och fridfull blick hyser den modern och hennes Kungabarn. Eller är det inte i själva verket sfinxen som vilar hos den heliga modern och Sonen? Tydligt är att sfinxen inte utgör ett hot mot de två, nej, tvärtom, till och med avgudarna hos de främmande nationerna måste ge vika och betjäna den nyfödde Kungen och bli till en plats för vila och återhämtning.

Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: »Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.«

Mark 4:41

Jag fylls av värme var gång jag betraktar tavlan. Ingenting kan beröva modern och Sonen deras lugn och härlighet. Inför Honom måste alla och allting böja sig. Ingenting kan hota Honom. Ingenting kan mäta sig med Honom. Han har världen och dess framtid helt i Sin hand och allting måste bli precis som Han vill.

Det finns vila mitt i mörkret
det finns ro i flyktens språng
Det finns hopp i världens hårdhet
i vår ovisshet finns sång
Ty det största av mirakel
Det vackraste av namn
är Gud med oss- Immanuel
 - Himmelen i sfinxens famn

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Rom 8:38-39

Guds frid och glädje,

Sophia

Min Herre väckte mig om natten
sa Hans ankomst nu var snar
sa jag skulle ut att spana
trotsa nattens svarta hav 
Han väckte mig 
Han sände mig
att vänta gryning ljus och klar

Mörkret omgav allt som skapats
Kylan brände varje steg
Vägar sökte man förgäves
Dold i skuggor jorden teg
Blott dunkelhet
Dysterhet
Granens topp mot jorden neg

Min Herre tog till sist till orda
Hans röst var mild, Hans blick en härd
Du väntar på ett ljus från fjärran
Som förekom planeters färd
Ty gryningen
Ty morgonen
är ej av denna värld

Min Herre väckte mig om natten
sa Hans ankomst nu var snar
Han gav mig uppdrag
spana
skåda
sjung om gryning underbar

Advent är att vänta på gryningens ankomst. Att gå ut, medan det ännu är mörkt och spana mot horisonten. Att se och ta in att skapelsen är bortom räddning; mörkret är för mörkt, kylan för hård. Från skapelsens horisont går ej längre att se något hopp.

Men den befrielse Gud tänkt ut ligger bortom alla mänskliga försök och ansatser. Inkarnationen är en kyss från ett par läppar med fäste bortanför universum, som föregår det skapades horisont. Människa och Gud kan förenas därför att Gud, som övergår vår skapelse, söker sig in i den och räddar den. Räddningen är möjlig för den är utom-mänsklig. Det människan inte själv kunde åstadkomma låter Gud ske.

Åh, allra vackraste jungfru, 
Åh, Vår Fru Maria 
- du utvalda - 
i dig tog Verkligheten Själv 
Sitt fäste!

Vilken bok förmår berätta om människans otrohet och sjunga om Guds trohet mer målande än Hosea? Gud liknar människans kärlek vid morgondimman, vid daggen som snart försvinner. Knappt har den lagt sig förrän den är borta, utan spår. Människan, utlämnad till sig själv, kan inte älska, än mindre bryta mörkrets och dödens makt. Några rader innan har profeten uppmanat:

"Låt oss lära känna honom,
låt oss sträva efter kunskap om Herren.
Så visst som gryningen skall han träda fram,
han skall komma till oss som ett regn,
ett vårregn som vattnar jorden." Hos 6:3

Två är skapelsens ankare, ja på tre ting vilar universum: Den store Konungens födelse, Hans smärtsamma död och ärorika uppståndelse.

Advent är tiden som påminner Guds folk om att ge sig ut, före ljuset brutit fram för att – i tro och glädjefull förväntan – invänta gryningen och proklamera dess ljuva ankomst, så att världen kan tro. För kyrkan smälter firandet av Guds Sons första ankomst till jorden samman med Hans återkomst – den dag då Han ska komma för att skipa rätt och upprätta Skapelsen.

"Lys morgonstjärna Gud har tänt,
o, kom till oss, kom, Guds advent,
förjaga mörkret tills vi ser
en värld där, Gud, din vilja sker.
Var glad, var glad!
Immanuel
ger frihet åt var bunden själ" Psalm 423

Glad advent!

Sophia

Alla komedier slutar med ett bröllop. Bibeln är inget undantag. Faktum är att bibeln och den kristna berättelsen är alla komediers moder – den berättelse från vilken alla komedier härstammar. Efter en rad dramatiska och skräckinjagande visioner, uppenbarar Gud för Johannes det glädjerika slutet: lammets bröllop.

Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.

Upp 19:7

Av detta grandiosa slut på det bibliska narrativet förstår vi att bröllopet och äktenskapet är det som bäst fångar och uttrycker Guds förening med människan. Det jordiska äktenskapet mellan man och kvinna är av yttersta vikt, ty det manifesterar på ett djupt sätt Guds vilja med människan – Hans önskan att ingå ett glädjerikt förbund med henne.

Den senaste tiden har äktenskapet stått i fokus i svensk media. Dels genom Eneroths motion i kyrkomötet (som tack och lov röstades ner) som föreslog att präster som inte vill viga homosexuella par skulle kunna avkragas och dels genom centerpartiets partiledarkandidat Bäckström som, i alltför hög grad enligt många pride-influerade partikollegor, uppvisade tveksamhet i frågan om han skulle viga homosexuella om han hade haft vigselrätt och huruvida han skulle gå längst fram i Pride-tåget. Pride-rörelsen, 2000-talets totalitära religion par excellence, kräver fullständig lydnad och tolererar inte tveksam respons i sin kärnfråga: allas rätt att leva ut sin sexualitet på de sätt de önskar. I Sverige i dag är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att vara en framgångsrik politiker utan att tända rökelse för Cesar, dvs gå med i Pride-paraden. Pax Romana må ha accepterat mycket, men den hade trots allt sina gränser för vad den kunde tolerera: Tillbe kejsaren eller dö. Där är vi inte riktigt tillbaka än i västvärlden, tack och lov. Men likväl gäller allt oftare, både på arbetsplatser och i skolvärlden: Visa din lojalitet med Pride-rörelsen annars blir det konsekvenser. Må Gud göra oss modiga så att vi, utan bitterhet, står fast vid våra djupaste övertygelser, även om det betyder att vi går miste om makt och berömmelse. Ja, även om det, framöver, skulle föra med sig värre konsekvenser än ringaktning.

För det här spelar roll. Vi har redan tittat på hur bibeln slutar – så låt oss nu ta det från början. Redan i 1 Mosebok kan vi läsa att när Gud skapar kvinnan och ställer henne framför mannen utbrister han i igenkännande glädje:

Den här gången är det ben av mina ben, kött av mitt kött. Kvinna skall hon heta, av man är hon tagen.

1 Mos 2:23

Kvinnan och mannen hör ihop – de är av samma slag, och tillsammans är de Guds avbild – de speglar Skaparen själv. Häri ligger ett stort mysterium: När kvinna och man förenas i äktenskapet blir de ett kött (som det ordagrant står på hebreiska):

Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.

1 Mos 2:24

Ovan citat utgör grunden för den kristna undervisningen om äktenskapet – för det var såhär Gud tänkte från början, vid människans skapelse. Detta bekräftas av Jesus som, med avstamp i ovanstående passage, undervisar om äktenskapet i Matteus 19.

Ett argument man ofta hör från Pride-religionen är följande retoriska fråga: Ska man inte få älska vem man vill? Det goda nyheten är att jo, du får älska vem du vill – du inte bara får, du är uppmanad av Kristus själv att till och med älska din fiende. Att älska en människa är dock inte samma sak som att ha sex med henne, även om detta ingår som ett vackert uttryck för kärlek i äktenskapet. Äktenskapet, i kristen kontext, är förbehållet man och kvinna eftersom det var så Gud tänkte när Han skapade människan. Inte av illvilja, det visar 1 Mosebok kap 2, utan av kärlek och skaparglädje – som en mystisk manifestation av Guds eget väsen. Som varandes skapade varelser kan vi människor inte omdefiniera Guds tankar och syften bara för att vi önskar det. Det Gud har gjort och tänkt är sant och gott i alla tider. Han är evig och Hans stadgar och syften står evigt fasta.

Ett annat argument som ofta lyfts fram i debatten kring äktenskapet är utsagan “Gud älskar dig precis som du är” – gärna i kombination med Pride-färgerna. Det är visserligen sant att Guds kärlek inte är begränsad så att Han enbart älskar dem som är på ett visst sätt. Paulus skriver att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare (Rom 5:8). Men även om Gud började älska oss då vi ännu var syndare betyder inte det att Han lämnar oss i det miserabla tillståndet. Istället förvandlar Han oss i kraft av Sin Helige Ande. Gud vill forma oss så att vi alltmer liknar Honom. Vår avbild kommer, genom Kristi nåderika död och uppståndelse, och Andens kraft, blir alltmer lik Honom om vi fogar vår vilja efter Guds. Denna helgelseprocess innebär dock en hel del lidande – inte minst för våra egon. Vi ska, genom Guds nåd och vår respons på den, tas från ett tillstånd där vi agerar utifrån egna intressen, till ett tillstånd där vi, som svar på det Gud gjort för oss, lägger ner våra liv för andra. Därför går det inte att använda som argument att det innebär stort lidande för den enskilda individen om hon inte får gifta sig i kyrkan med vem hon önskar. Lidandet är en del av livet med Gud. Gud bejakar inte allt i människan, utan endast det som är gott. Han ansar oss, och det är smärtsamt. Det här är alltså en fråga som är mycket större än homosexuellas rätt att vigas i kyrkan. Vi behöver alla ödmjuka oss och forma våra viljor efter Guds – det gäller alla människor. I slutändan handlar det om att lita på att Gud är god, och att Hans vilja är god för våra liv, även när vi tvingas ändra vårt sätt att leva och tala och tänka. För Han kommer vilja forma dig och mig efter Sina förunderligt goda syften. Vi får alla bära våra olika kors, vissa helt klart större och tyngre än andra, men ingen som följer Jesus blir utan kors. Vår stora förebild bör vara Kristus själv och Hans moder Maria. De accepterade, i ödmjukhet, det Fadern ville med deras liv, även när det innebar stort lidande. Och: man måste inte vara gift för att leva ett fullödigt liv.

Det är slående att det ofta är människor som av egen fri vilja avstått från det jordiska äktenskapet, som är de som bäst förmår undervisa oss andra om vad sexualitet, kyskhet och äktenskap djupast sett är (Även gifta par måste utöva kyskhet – de uppmanas leva kyskt i förhållande till alla andra utom deras make/maka). Jag tror kanske att det beror på att människor som valt att inte gifta sig, kanske mer än oss andra, haft tillfälle att verkligen tänka igenom och förstå med kropp, själ och ande, vad äktenskapets förening egentligen betyder. En sådan människa är Syster Sofie Hamring O.P. Jag rekommderar starkt hennes bok “Till man och kvinna skapade han dem: En introduktion till Kroppens teologi” (2011) för den som vill fördjupa sig i äktenskapets och sexualitetens betydelse i en kristen tradition.

Om det är någon som förstår att förklara det underbara med föreningen mellan kvinna och man, såväl ur ett kroppsligt som teologiskt perspektiv, så är det syster Sofie. Föreningen mellan man och kvinna är ett mystiskt eko av Guds vilja att förena sig med människan.

“Gamla testamentet framställer Guds kärlek som en brudgums kärlek till sin brud och Kristus kommer in i historien som brudgummen som ger sig själv. Både män och kvinnor är kallade att vara Kristi brud. Det feminina blir på så sätt en symbol för allt som är mänskligt, för det skapade i förhållande till Skaparen. Brudmetaforen uttrycker människans förmåga att ge respons på Guds kärlek, att öppna sig för den levande Gudens ord och låta det bära frukt i sitt hjärta.”

“Till man och kvinna skapade Han dem” s 224

Äktenskapet och dess utformning, dess öppning och dess ramverk, spelar roll för det speglar förhållandet mellan Gud och människa i dess allra vackraste form. Så låt oss värna äktenskapet mellan man och kvinna i kyrkan. Det må ha ett pris, men vi är kallade att följa vår Herre – ta vårt kors och följa Honom.

Till sist: Låt oss ibland påminna oss själva om hur allt slutar: med en bröllopsfest! Det må vara svårt att leva ibland, men låt oss för allt i världen inte glömma att vi vet hur det slutar – att vi faktiskt lever, ja själva deltar i, världshistoriens och universums största komedi: Kristus har besegrat döden – och allra längst fram väntar en bröllopsfest. Kristendomen är glädjens religion par excellence!

Kom Jesus, kom Immanuel,
ur fångenskapen lös var själ.
Ge nu varje syndens slav
den frihet du åt Israel gav:
Var glad, var glad!
Immanuel
ger frihet åt var bunden själ.

Glad advent tillönskas er alla. Kristus är nära – Hans ankomst snar. Halleluja!

Sophia