Är det bara jag eller har otydligheten blivit en dygd? Jag blir tokig på samtiden. Det brasklappas och balanseras, ses från alla perspektiv samtidigt, det är “å ena sidan” och “å andra sidan” för hela slanten tills man inte förstår överhuvudtaget vad någon sagt. Det är som att leva i ett ständigt pågående mezzopiano. När allt blir otydligt vet man ju inte vad man ska förhålla sig till, vad man ska ta spjärn emot. Som när man går i kyrkan och syndabekännelsen är så otydligt formulerad att man inte ens vet om den varit eller inte. Men jag vill tydligt veta om jag bett om förlåtelse för mina synder eller inte – hur ska jag annars veta om jag fått förlåtelse?

Snälla, kan någon ge mig lite ritch-ratch, lite obalans, lite superlativ, lite vanlig hederlig anspråksfullhet! Det här med konturer, vi behöver dem. När man visar vem man är visar man ju oundvikligen också vem man inte är. Genom att samtala, handla, måla, skriva, dreja, bygga så kliver vi ut i världen och visar oss själva. Allt vi kreativt skapar stiger fram ur vårt inre och avslöjar något av vårt unika väsen. Både vår särart och vår samhörighet, hur vi skiljer oss från annat och andra och hur vi liknar dem. Att öppna sig är att visa något av sitt innersta och att dra gränser, att snitsla vägen fram till, och runt, sig själv. Jag är/säger/vill/gör gärna det här och det där, men inte det här och det där. De här gränserna är viktiga att våga dra, hur ska det annars kunna bli ett möte mellan mig och den andre?

Nåväl, även en text som handlar om längtan efter klarhet och tydlighet mår bra av att se det grumliga i vattnet och erkänna att otydlighet kan ha olika orsaker. Otydligheten kan ha sin grund i en genuin känsla av att världen, i sig, är otydlig, eller att mitt förhållande till den är oklar. Otydligheten kan på så vis spegla en ovisshet eller okunskap om tingen och världen. Det är inte den typen av otydlighet jag vänder mig mot här. En sådan osäkerhet tycker jag att man kan koppla till en sorts intellektuellt trevande, ett sökande som drivs av kärlek till sanningen. Detta sökande är en av de viktigaste sakerna en människa kan ägna sig åt, för när vi ber Anden om hjälp kommer Han att lysa vägen framåt.

Men det finns förvisso andra drivkrafter till otydligheten. En är, den för all del mycket mänskliga, rädslan för att ha fel; att människor ska peka på en och skratta, att bli överbevisad – eller avslöjad!- och gjord till åtlöje. Hellre lite klädsam osäkerhet än en oförblommerad tvärsäkerhet som riskerar att komma på skam. Att förmedla otydlighet kan också vara en önskan att gardera sig för att på så sätt slippa ställas till svars. En rädsla att hamna på fel sida historien för att man stuckit ut hakan. En slags diplomatisk otydlighet kanske man skulle kunna säga, då den ofta syns i diffusa formuleringar i överenskommelser mellan stater eller organisationer. En släkting till den typen av otydlighet är den som har sin grund i artigheten, en önskan att inte förarga eller stöta sig med människor. Om man hårddrar det, kan detta ses som ett sätt att ställa sig in och smickra, ett sätt att tillskansa sig fördelar. Från en positiv synvinkel kan den sägas grunda sig i en tro på jämvikt; en stabilitet som är bra för världen och relationerna.

Ja, det är just detta sistnämnda som leder mig in på tankespåret att människors dragning till otydlighet respektive tydlighet till viss del har sitt ursprung i personligheten. Vad är det som gör att vissa föredrar en förargelseväckande obalans som faktiskt hävdar något (med risken att det blir osämja) framför en oförargelig avvägdhet som drar mot det intetsägande (med chansen att status quo upprätthålls)? Personligen skulle jag alla dagar i veckan (eller nej, förresten, inte på söndagar) hellre ställa mig upp och vinka och bli skjuten än att ligga och trycka i gräset och klara mig. Ni ser ju, mina metaforer vittnar om att jag ser livet som en kamp….men vi använder alla olika bilder för vad livet är. (Och Sophia, visst får du gärna ställa dig upp, gärna vinka också för den delen, men håll en vit flagg i din hand så att du visar att du inte vill kriga.) Och det jag helst av allt längtar efter är ju inte att bli nedskjuten, även om jag föredrar det framför att ligga lågt. Men allra helst är det urskiljd och tilltalad jag vill bli. Att någon annan ska säga “Hej! Vad roligt att du är sån här och sån här. Och vad intressant att du sa det här och gjorde det där. Ska vi slå följe ett tag? Jag tror inte du har tänkt på…” och så är samtalet i gång. En människa som hittar en annan att brytas mot. Tänk att vara transparent men ändå tilltalad. Är det inte så Guds nåd är? Inför Gud står vi nakna och hjälplöst tydliga. Inför Gud kan vi ingenting dölja, inför Honom är allt tydligt och klart. Ändå älskar han oss och hela sin skapelse.

Herre, du rannsakar mig och känner mig.

Om jag står eller sitter vet du det,

fast du är långt borta vet du vad jag tänker.

Om jag går eller ligger ser du det,

du är förtrogen med allt jag gör.

Innan ordet är på min tunga

vet du, Herre, allt jag vill säga.

Du omger mig på alla sidor,

jag är helt i din hand.

Den kunskapen är för djup för mig,

den övergår mitt förstånd. (Ps 139)

I Mumindalen är de så bra på det där med att vara tydliga, tycker ni inte? Där har de alla sina egenheter och fasoner, sina dygder och sina förtjänster. Och de behöver inte upplösa sina jag för att kunna umgås. Samtalsklimatet i samhället just nu känns som motsatsen till Mumindalen. Om du inte först blir som jag, tänker jag inte se dig i ögonen. Jag tänker prata om dig och mot dig, men aldrig till dig eller med dig. Man blir rädd och hukar sig och slutar att hävda saker när det går emot de gängse uppfattningarna, för det blåser kallt när man inte står med majoritetssamhället. Mer skonsamt då att göra sig själv odefinierad och konturlös, att “tänka att” istället för “tycka att”. Men att upplösa sig själv har ett pris. För det är gränserna som definierar vilka vi är och vilka vi inte är.

Min latinlärare på gymnasiet var fantastisk. När de blyga flickorna på det humanistiska programmet tveksamt viskade fram svaren på hennes grammatiska frågor surnade hon till och röt: Hävda med bestämd röst! Om du blir motbevisad, ta tillbaka och hävda motsatsen! Jag tycker hennes råd håller på många områden i livet. Ödmjuk är inte den människa som ständigt är återhållsam eller osäker, nej ödmjuk är den människa som är prestigelös nog att ändra sig när hon blir motbevisad.  

Dåren förkastar sin fars fostran, klok den som låter sig tuktas. Ordspråksboken 15:5

Så jag fortsätter ropa: Var är de som tycker att ämnet de skriver om är viktigare än att passa sig för att förarga den ilskna mobben eller betraktas som dumma av de lärde?

Låt oss heller inte glömma att otydlighet inte nödvändigtvis betyder att en åsikt, eller ett perspektiv, inte finns. Den kan istället vara ett tecken på att uppfattningen är tillbakahållen, outtalad. Den kan lura i bakgrunden och anta formen av en dold agenda. Som fariséerna när de ställer frågor till Jesus. Farisiséernas ogenuina frågor kan lätt misstas för dygd, artighet eller ödmjukhet (“Är det rätt att betala skatt till kejsaren?” “Vem är min nästa”?). I retrospekt ter sig ofta fariséerna och de laglärda och deras ränker att snärja Jesus som så övertydligt ondskefulla att vi inte kan förstå hur folk inte kunde se igenom dem. Vi glömmer så lätt att vi ju sitter inne med information om deras uppsåt som de som var med då det begav sig inte hade tillgång till. Men känner vi igen illvilligheten förklädd till artighet när vi möter den i vår egen tid? Artighet är inte fel per se, men den ligger semantiskt nära inställsamheten och smickret, viljan att behaga och vara tillags och dessa rimmar illa med sanningssökandet. För vad är smickret om inte ännu ett försök att själv tillskansa sig fördelar, eller att invagga någon i trygghet för att sedan få honom på fall? Ja, när allt kommer omkring, vad är smicker om inte ännu ett sätt att främja och älska sig själv? Här behöver vi kuferna och excentrikerna, de som inte är rädda att gå emot kulturen och säga sådant som är obekvämt och oartigt. Inte för obekvämhetens eller provokationens skull, utan för sanningens. Jag vet inte om det stämmer, men jag har en bestämd känsla av att kuferna blir färre och färre, att samhället blir allt mer strömlinjeformat. Och trist. Vi behöver de motspänstiga och annorlunda tankarna att brytas mot. Herren själv är annorlunda. Han är helig, helig, helig. Är inte det en kontur att brytas mot, så säg?

Att vara tydlig är ett risktagande. Man riskerar att förlora anseende eller bli betraktad som dum eller som en fiende. Sett ur detta perspektiv kan otydlighet springa ur en rädsla för hur man ska bli betraktad i andras ögon. Och visst finns det saker som står på spel. Att tala är att profilera sig i världen, att ge sig själv konturer. Det är att exponera sig; att utlämna sig själv till en omvärld som kanske inte gillar det de ser. Det kan bli ensamt. Man kan bli missförstådd, eller ännu värre, ratad. Men hellre bli ratad för den man är än omtyckt för något konturlöst jag som man innerst inne inte känner igen.

Många tror att otydlighet eller återhållsamhet är motgiftet mot arrogans och högfärdighet. Det är fel. Det är humorn och självdistansen som skyddar mot dryghetens och högmodets gift. Det tycker jag den profilerat skarpa och humoristiska brittiska författaren G.K. Chesterton (1874-1936) bevisat. (Om honom ska jag skriva i ett annat blogginlägg). Med vass penna tar han itu med sin samtids heresier. Hans roliga texter vittnar om självdistans men också ett äkta sanningssökande. Han var dessutom personlig vän med flera av dem som han hade stora meningsskiljaktigheter med. Åh, vi behöver Chestertons för vår tid.

Till sist. Att som människa bestämt hävda något är inte samma sak som att anse sig vara färdigtänkt. Att vara tydlig betyder inte att man har lagt sista pusseliten, att man har uttömt ett ämne. Det är snarare frågan om en ansats, en utgångspunkt för tanken att ta sig vidare från, ännu längre, ännu högre. Det är att, även om det innebär en utsatthet, lägga en tanke på bordet så att man själv och andra kan titta på den och förstå vad den faktiskt innebär och vart den leder. Hävdande är således starkt förbundet med frågandet för i hävdandet föds nya frågor i en dialektisk process som för människan framåt och uppåt. Otydligheten, däremot, är en sankmark varifrån ingen kan ta sig någonstans. Att hävda med bestämd röst bör betraktas som en respektfull handling eftersom andra, när du talar ur skägget, vet vad du faktiskt tänker. Är det inte istället mumlaren och den som talar undvikande som kan misstänkas för dolda avsikter? Det kan dölja sig mycket självrättfärdighet hos den som aldrig stuckit ut sin haka. Jag undrar om inte oödmjukhet är otydlighet som legat för länge och blivit härsken. För fokus för den otydliga är hur han själv uppfattas. Vad som kan leda till större status och vad som leder till mindre. Men fokus för den tydliga är själva ämnet för diskussionen, passionen för sanningen.

När jag skriver den här texten ringer Karin Boyes ord i mina öron. Så jag avslutar med hennes dikt från 1924.

Önskan

Ack låt mig leva riktigt

och riktigt dö en gång,

så att jag rör vid verklighet

i ont som i gott.

Och låt  mig vara stilla

och vörda vad jag ser,

så detta får bli detta

och inget mer.

Om av det långa livet

en enda dag var kvar,

då sökte jag det vackraste

som jordlivet har.

Det vackraste på jorden

är bara redlighet,

men det gör ensamt liv till liv

och verklighet.

Så är den vida världen

ett daggkåpeblad

och ini skålen vilar

en vattendroppe klar.

Den enda stilla droppen

är livets ögonsten.

Ack gör mig värd att se i den!

Ack gör mig ren!

Ett gott nytt 2022 önskar jag er alla!

Sophia

Av alla ögonblick i tiden och historien är det ett som särskilt står ut, ett som saknar motstycke. Det är det tillfälle då himmelen kom ner till jorden, då Guds Ord, “Logos”, fick kött och tog sin boning här bland oss. Han sträckte sig ner till oss i en viljeakt, en kärlekesakt, så att vi kan se och förstå vem Han är. Skaparguden uppenbarade sig för oss, och med den händelsen som grund och med den vetskapen som språngbräda kan vi sträcka oss ut mot denne Andre, denne store Gud. Guds människoblivande gör det möjligt för oss att sträcka oss mot Honom i längtan. Han älskade oss först, så att vi kan älska Honom. Att bli älskade och älska är en erfarenhet som förändrar oss i grunden.

Av alla ögonblick i historien är scenen vid krubban i Betlehem den jag helst av allt önskat att få närvara vid. Vilka är det som är där och vad har de gemensamt? Jo, de som Gud har kallat genom att låta dem veta vad som ska ske. Där finner vi den heliga Maria, den helige Josef, änglar, herdar med sina djur, stjärnan, de tre vise männen. De fick alla nåden att närvara vid detta för människan monumentala skede.

Men det finns faktiskt ännu en med vetskap om den Store Konungens nedkomst till jorden i just Betlehem vid just den tiden. En som kanske hade önskat att han fått närvara vid scenen vid krubban men som inte är där. Nämligen Herodes. Trots hans kunskap om Messias tillblivelse tillåts han inte vara där. För det finns något annat som bringar samman de olika varelserna vid krubban, en slags minsta gemensamma nämnare som Herodes inte delar. (Nej, det är inte covid-pass). Det är tillbedjan. De som Herren samlat kring krubban den första julnatten är alla där för att hylla den nyfödde Konungarnas Konung, Herrens Messias. Det räcker inte med vetskap om vem Han är. Nej, det är frågan om ett förhållningssätt, en inställning, ett perspektiv, hos de närvarande. I lovprisning och förundran står de inför Guds skaparunder. Det är denna tillbedjan som fogar dem samman och det är också ytterst detta som gör att de är där.

Så, kom låt oss skynda till Betlehem denna jul. Skaparundret, roten från Jesse, står fortfarande i tiden fram. Kom, låt oss i förundran ge samma lovprisande svar som herdarna, som stjärnan, som änglarna på detta märkliga som Gud har låtit ske. Vår Herre har kommit.

“Shepherds, called by angels, called by love and angels:
No place for them but a stable.
My Lord has come.
Sages, searching for stars, searching for love in heaven;
No place for them but a stable.
My Lord has come.
His love will hold me, his love will cherish me, love will cradle me.
Lead me, lead me to see him, sages and shepherds and angels;
No place for me but a stable.
My Lord has come.“

En välsignad juletid önskas er alla,

Sophia

En röst sade: Förkunna!

Jag frågade: »Vad skall jag förkunna?«

Människan är som gräset,

förgänglig som blomman på ängen.

Gräset torkar, blomman vissnar,

när Herrens vind går fram.

Ja, folket är gräs.

Gräset torkar, blomman vissnar,

men vår Guds ord består i evighet.   (Jes. 40:6-8)

Det pågår ett samtal om kvinnor, skönhet och åldrande i de stora tidningarna. Senast i raden var det Annie Reuterskiöld (SvD 11/12) som skrev om sin syn på relationen mellan skönheten och jaget. I den artikeln hänvisar hon till Peter Englunds bok “Tystnadens historia” när hon förklarar:

“Att ens reflektera ingående över den egna kroppen är troligtvis en relativ nyhet, länkad till upptäckten av jaget och uppkomsten av den moderna individualismen framåt 1600- och 1700-talet.”

Nog för att mycket av tankeströmmarna i vårt moderna samhälle har sitt ursprung i just 1600- och 1700-talen, men att det inte skulle ha funnits någon ingående reflektion över den egna kroppen innan dess? Och att jaget inte skulle ha upptäckts? Men kära nån, vad är (den med god marginal före 1600-talet tillkomna) Jobs bok om inte en reflektion över en människa som lider, och sedan upprättas, i den egna kroppen?

Här, med min kropp, vill jag skåda Gud,

ja, honom vill jag skåda,

jag vill se honom med egna ögon,

inte som en främling.

Jag förtärs av längtan.  (Job 19:26-27)

Och vad hittar vi i Augustinus Bekännelser (397 e.Kr) om inte ett välreflekterat jag som i längtan efter sin Skapare utbrister: “Se, min Gud, inför dig ljuger jag inte: såsom jag talar, så är mitt hjärta”.

Och vad har varje gravid kvinna överallt och i alla tider erfarit och förundrats över om inte det mysterium det innebär att det i hennes egen kropp ryms en annan kropp och ett annat jag?

…stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt   (Luk. 1:49)

Men ok, Annie Reuterskiöld (och Peter Englund) har rätt i att något händer med jaget, såsom det används inom filosofin och teologin, på 1600-talet. Och jag tror hon gör helt rätt i att ta upp detta just i anslutning till begreppen åldrande och skönhet. I filosofen Descartes (1596-1650) sökande efter en säker och fast grund för verkligheten får nämligen jaget en framskjuten, eller förskjuten, roll. Den långt tidigare kyrkofadern Augustinus har tron som utgångspunkt, men Descartes har tvivlet eller skepticismen. Något de delar är dock att skriva i jag-form. Men medan Augustinus låter sitt jag tala, undra, sträcka sig mot och söka det sanna och “det yttersta” (som för honom är Gud), kommer Descartes egentligen aldrig förbi jaget utan använder det, ihop med tänkandet, som det yttersta beviset på sin egen existens. Därmed suddar han ut skiljelinjen mellan jaget och “det yttersta”, och betraktar dessa som en och samma företeelse. Låt mig återkomma till detta om ett tag.

Tillbaka till samtalet om kvinnors åldrande. Startskottet för denna diskussion var kanske Nina Björks personliga text i Tiden (4/1, -21), men nu på hösten var det Ann Heberleins artikel i SvD (20/11) som blåste nytt liv i ämnet. Hon skrev där att tomheten och saknaden efter en förlorad skönhet liksom fått henne att känna ett främlingsskap inför sig själv. Skönhetsförlusten, fortsätter hon, gör också att man tappar förmågan att utöva dragningskraft på andra. Man blir helt enkelt mindre intressant i omvärldens ögon; man blir osynlig. John Sjögren (SvD 23/11) svarar Heberlein med att avvisa den moderna tidens ytliga skönhetsideal och kontrar med en lektion i antikens tankar kring det sköna och hur det hänger ihop med det rätta och det goda. På detta vis försöker han visa hur det sköna ingalunda har sitt ursprung i ytan, utan i en högre verklighet. Även om det visserligen var ett lovvärt försök att bredda samtalet kring skönhet så verkar det som om Sjögren missar själva poängen med Heberleins text. Som teologie doktor är hon naturligtvis mycket väl medveten om vad skönhet är i en vidare, idéhistorisk, mening. Men det är inte skönhetens väsen hon är ute efter här. Hon vill prata om själva upplevelsen av att inte längre vara vacker och åtråvärd i andras ögon och om det medföljande intressetapp för hennes person som hon märkt hos andra. Det är där det bränner till för henne. Och är det inte där någonstans det bränner till för oss alla? För inne i människans djupaste djup, den människa som är Guds avbild, så är det onaturligt, ja nästan våldsamt smärtsamt, att se hur det som är tänkt för evigheten, sakta men säkert förlora sin glans.

Ingen har skäl att tro något annat än att det är genuina erfarenheter som får Heberlein, Björk, Reuterskiöld och flera andra kvinnliga skribenter att fatta pennan och skriva. Resultatet blir självutlämnande och välformulerade texter om något de upplever som smärtsamt. Men jag kan inte slå ifrån mig tanken på att det finns ett perspektiv som saknas. För vi behöver skilja mellan en upplevelses existens, vad den beror på, hur vi ska tolka den och till slut hur vi ska svara på den.

När det gäller orsaken till känslorna kring åldrandet antar vissa av texterna ett slags feministiskt maktperspektiv där de menar att felet är strukturellt och hittas i mannens blick och den orättvisa sexismen. Kvinnor i allmänhet, hävdar man, förlorar mer än män när de blir äldre. Det är en form av åldersdiskriminering med stora ekonmiska konsekvenser för kvinnor som ser sig tvungna att investera mer i sitt utseende än i sin skicklighet. Ett underliggande antagande i flera av artiklarna är att man betraktar åldrandet som ett problem som har ett antal mer eller mindre gångbara lösningar. Vad ska vi göra med det kvinnliga åldrandet och de orättvisor som följer i dess kölvatten? Ska vi lagstifta bort det, folkbilda bort det, kvotera bort det, skönhetsoperera bort det, förtränga bort det eller kanske helt enkelt gömma oss? Men hur skulle ett oundvikligt skede i livet, som åldrandet, någonsin kunna “lösas”?

Jag tror man kan sätta in sorgen över den förlorade åtråvärdheten i en större kontext. Attraktionskraft är ju inte det enda vi förlorar med stigande ålder, nej, vi sjangserar ju på alla möjliga andra sätt. Dubbelhakan och det glesnande håret kommer visserligen oftast före inkontinensbekymren och det sviktande minnet, men ändå. I takt med att vi blir äldre blir vi alltmer påminda om vår egen förgänglighet. Det går inte att komma förbi att det finns en inbyggd förnedring i att åldras. Den vitala, attraktiva, snabba, starka, skickliga, dugliga och i tanken flexibla människan genomgår under tidens lopp en förändring så att hon i andra människors ögon förvandlas till en svag, oattraktiv, långsam, svag, inkompetent, beroende, oduglig och nedbruten individ. Osynlig och ingen man räknar med. På många sätt är det frågan om att tappa kontrollen. Och att tappa makt över sig själv och över andra människor. Annie Reuterskiöld är “spot on” när hon i slutet av sin artikel deklararar att hon återtagit en “känsla av kontroll” efter sin lyckade skönhetsoperation. Bättre än så tror jag inte man kan beskriva vad som händer i människan när hon blir av med, eller åtminstone skjuter på framtiden, något hon ser som ett hinder.

Men tänk om det finns mening med att tappa kontrollen och makten? Finns det ett annat sätt att som människa förhålla sig till nedgången? Finns det alternativ till att slåss, fäkta, fly, gömma sig eller undanröja hinder genom att “göra om sig”? Jag hör Jungfru Marias ord till ängeln Gabriel: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. I Marias ja till att bli Guds moder finns inte ett spår av att vilja behålla kontrollen eller makten över sitt liv och sitt jag. Kanske kan vi inspireras av detta häpnadsväckande exempel av ett jag som formar sig efter Guds vilja? För Gud har nu en gång för alla, i sin vishet, bestämt att människan ska åldras och slutligen dö. Det är Herren själv, som efter människans fall, ordnat det så att människans liv, på jorden, består av olika säsonger och skiften. Och vem har sagt att det är något bra för den enskilda människan att ständigt av andra människor känna sig uppskattad, åtrådd, lyssnad på, tittad på, satt i centrum. Tvärtom verkar den Evige inte vilja att Hans skapelse ska gå från klarhet till klarhet i detta jordeliv. I Marias ja, i hennes kapitulation, i hennes sätt att göra Guds vilja till sin egen, ligger en djup tilltro till att Gud vill henne gott. Vågar vi, likt Den Heliga Maria, lita på att det Herren har tänkt ut är det som, från evighetens perspektiv, är bäst för oss? Att där finns skatter att hämta, för den som har tålamod, tro, hopp och tillförsikt och som inte söker omdelbar tillredsställelse. Naturligtvis upphäver inte förtröstan på Gud och Hans godhet vare sig sorgen inför förfallet eller den tyngkraft som – bokstavligen! – drar våra kroppar mot marken. Men jag tror, ja, jag är övertygad om, att insikten att en evig Gud styr människans vägar gör oket lättare att bära. För förtröstan och tillit ligger nära humorns och den varma självdistansens språk. Så låt oss vara stilla och låta det som ändå ska ske, ske. Vi behöver inte ta “tillbaka kontrollen”, Annie Reuterskiöld. Den har ändå aldrig varit vår.

Var stilla inför Herren, allt levande. (Sak 2:13)

Det är nu jag kommer tillbaka till Descartes och hans tänkande jag. För jag tror som sagt att kopplingen Reuterskiöld gjorde mellan samtalet om skönhet och jagets nya plats i och med 1600-talsfilosoferna var riktigt träffsäker. Descartes kommer som bekant fram till att det yttersta beviset för att världen verkligen har en fast punkt är det egna jaget och det egna tänkandet. Eftersom jag tänker kan jag veta att jag finns till. Istället för att förankra jaget i något annat, en yttersta verklighet (som vi kristna kallar Gud), fäster Descartes jaget vid sig själv. Det bör nämnas att Descartes inte var någon ateist, han räknade med en Gud som skapat världen. Men bara sedan han etablerat att jaget finns. Nyheten här är alltså “jagets tänkande” som det yttersta beviset för verkligheten. Därmed sluts väggarna om den enskilda människan. Det blir klaustrofobiskt.

Med den här typen av tänkande kring jaget förstår jag att det för många moderna människor blir svårt att komma förbi, eller bortom, den egna erfarenheten. För det finns inget bortom den. Den egna erfarenheten blir som ett klister som vi sitter fast i och inte kan komma loss från. Därmed blir allt lidande, inklusive åldrandet och allt den har i släptåg i form av maktförlust, skönhets- och prestigetapp, ett oöverstigligt hinder som man måste göra sig av med. Den blir en hotfull horisont man till varje pris måste få att försvinna genom att förändra omvärldens blickar (=omöjligt), lägga sig på operationsbordet (=skjuta upp åldrandet eller i vissa fall förvärra det…) eller i skam gömma sig (=leva i rädsla att “bli upptäckt”).

Men den människa som genom tron och hoppet vet att hon har sitt fäste i den Evige Guden är riktad mot en vid och ljus horisont. Hon undgår förvisso inte åldrandets eller lidandets svårigheter men söker inte göra sig av med eller undkomma denna bägare då det ändå inte går. När hon förlorar ungdomens och skönhetens privilegier övar hon sig på att alltmer lita på Gud och förtröstar på att Han vet bäst. Då hon erfar att hon alltmer sällan hamnar i centrum, att hon är slöare i replikskiftena, långsammare i stegen och svagare i synen, när hon inte längre drar till sig andra människors blickar och inte längre är föremål för deras beundran, riktas istället hennes blick mot medmänniskan och mot den dolda verklighet som skymtar längre fram. Ty hon ser igenom den omedelbara, trånga horisonten och vidare mot det som ligger bortom.

Människans dagar är som gräset:

hon spirar som blomman på marken,

så sveper vinden fram, och den är borta,

platsen där den stod är tom.

Men evigt varar Herrens nåd

mot dem som fruktar honom.

Hans trofasthet når till kommande släkten,

när man håller hans förbund

och minns vad han befallt och lyder.    (Ps. 103:15-18)

Guds frid,

Sophia