Emanuels favoritsyssla – att närgånget iaktta Sissi när hon äter

Vi har ju hund numera, en svartvit tik som heter Sissi.  Det är mycket jobb och pyssel. Hon ska matas, tränas, motioneras, uppfostras, avlusas osv. Friheten har blivit mindre; man inte kan inte längre spontanresa, utan måste först ordna och planera för Sissi. Med kärlek kommer ansvar, brukar det heta. Men jag skulle vilja vända på det och säga: Med ansvar kommer kärlek. Man märker nämligen att ansvaret för Sissi och engagemanget i hennes välmående ger något som vi annars skulle varit utan: en allt större kärlek för hundkraken, en växande människa-hund-relation som överträffar uppoffringarna. Våra hjärtan har liksom växt, blivit större, för att kunna härbärgera denna nya varelse. Den växande relationen och kärleken kommer till stor del på grund av jobbet vi lägger ner och ansvaret vi tar. Vi gläds i vår hund, vi har roligt tillsammans. Detta hade vi gått miste om, om vi inte tagit ansvar. Ansvar ger större kärlek. Ansvar bygger upp kärleken och stärker den.

Det är lätt att fly från ansvar. Åtminstone för en lillasyster som jag. Det är jobbigt, tar tid, kräver att man sätter sig själv åt sidan, att man gör uppoffringar och tänker längre än den omedelbara stundens njutning. Men tar man inte ansvar, utvecklas heller inte relationen och kärleken växer inte. Saker och relationer som man inte bär ett ansvar för förhåller man sig passiv och sval till. Man tar det aldrig riktigt till sig. För vad är ansvar, om inte passion i planerad och genomtänkt form.

Ansvarets koppling till kärlek är naturligtvis ännu tydligare i relationen mellan människor. All tid, all oro, allt engagemang, man satsar på sina barn och andra viktiga relationer kommer tillbaka som, liksom omsätts till, en ökad kärlek för dem. Om man inte involverar sig uteblir den ökade kärleken.

Visst är det så att våra idéer, känslor och tankar ligger till grund för våra handlingar. Men det motsatta stämmer också. Det vi gör, våra handlingar, skapar en genklang i oss, en reaktion, om man så vill, av idéer, känslor och tankar. Våra handlingar kan öka kärleken inom oss eller öka hatet. Öka hoppet eller hopplösheten. Öka barmhärtigheten eller grymheten. Längtar vi efter en större kärlek i våra relationer gör vi klokt i att – istället för att vänta på att kärleken bara ska dimpa ner i våra inre- lägga tid, engagemang, kraft, delaktighet, medkänsla och intresse i de relationer som betyder mest. Kärleken och intimiteten som då sakta växer sig starkare är ovärdelig och därmed värd sitt pris.  

I bibeln blir ansvarets roll i en kärleksfull relation som mest uppenbar i Faderns och Sonens relation, och i relationen mellan Sonen och de människor han har fått av Fadern. Fadern är totalt involverad i Sonen och hans offer. Fadern och Sonen är ett. Sonen, å sin sida, visar sin medkänsla för människorna genom att dö för dem. Han tar ju på sig ansvaret för våra skulder. På det ansvaret följer en kärlek och en relation så innerlig att världen aldrig skådat dess like förr. Innan Jesus går mot sin död, beskriver Johannes i sitt evangelium hur Jesus på det mest ömsinta och hängivna sätt ber för sina lärjungar (både dåvarande och kommande). Har man investerat hela sitt liv, samt sin död, i människornas frälsning säger det sig självt att man är passionerat angelägen att det ska gå dem väl i framtiden. Nu när han ska lämna dem vill han se till att de fortsätter få det beskydd de haft medan han var hos dem:

“Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.”   Johannes 17:9-13

Han involverar sig så djupt i oss, tar så mycket ansvar för oss, att den kärlek som följer håller oss i en levande relation med Honom i all evighet. Det är raka motsatsen mot sval passivitet och ointresse. Han står inte på avstånd och duttar lite halvhjärtat här och var, utan drar upp ärmarna och är helt och hållet delaktig i lärjungarnas framtid. Han betalar med det högsta priset, sitt eget liv, men följden blir en kärlek som inte vet några gränser.

Sophia

Det har varit ett par sömnfattiga veckor i detta lilla hus. Täppta näsor. Drömmar. Hosta. Rädsla. Bakterier. Och ett par föräldrar som skulle vilja krama hårt och länge och skydda barnen från hela världens oro.

Krama hårt och länge kan vi nog göra ett tag till. Vi kan prata och göra varm choklad. Låta dem sova i våra sängar och köpa ny nässpray. Klia på ryggen och säga att ångest inte är farligt.

Men hur gärna vi än vill så kan vi inte ta bort allt det fula och jobbiga de kan uppleva. Vi kan bara försöka vandra tillsammans med dem igenom det.

Det kan kännas futtigt och så hemskt vanmäktigt. Men vi förstår ju att just detta är vår uppgift. Alla vuxnas uppgift.

Det är natt. Men vi vet att när morgonsolen jagar bort skuggorna kommer det nytt liv till oss var och en. Med ljuset kommer energin tillbaks. Bus. Och modet vänder åter.

Då kommer det gå lättare att andas genom de täppta näsorna och magontet kommer släppa. Det gör det ju alltid, förr eller senare.

Då kommer killarna kasta sig ur våra famnar. Knyta på sig fotbollsskorna och springa iväg utan att vända sig om. På morgonen är de åter så tuffa och stora och självständiga.

Inatt satt jag uppe och lyssnade på Oscar Danielsons Besvärjelsen på repeat. Det var en ganska tuff natt. Men nu ör det bättre igen.

Det är så svårt att vara förälder. Det är fantastiskt. Och stort!

…Det kommer tidvis att bli svårt

Det blir kallt, och åskan kommer gå

Men jag ska gnugga dig varm

Jag ska viska ditt namn

Du ska somna i min famn

Vi kommer älska dej då

Och det kommer att bli tjat, och vi kommer säga nej

Du kommer smälla i dörrar, och skrika:

”jag hatar dej.”

Det blir många hårda ord när du sätter oss på prov

För att se om vi står kvar

Vi kommer älska dej då

Och så kommer det en dag

När någon sliter ditt hjärta itu

Du gråter på ditt rum, och vi undrar: vad gör vi nu?

För den tröst som vi vill ge, den vill du inte ha

Du kommer vända dej bort, du kommer be oss att gå

Och vi, vi kommer älska dej då…

Hej vänner.                                      300120   Dodoma

Börjar direkt med GOTT.

Ser ni vad det är? Min granne har idag slaktat kycklingar och då fick min trädgårdskille Paulo detta i gåva. Alltså kycklingben och dito huvuden. Och kycklinglever. En läckerhet för många. Svårsmält för mig dock.

Presidenten som nu regerat i snart fem år – Joseph Pombe Magufuli – har nu utsett sin fjärde inrikesminister på dessa år. Ruljans där, vill jag lova. Det är inte för inte han jämförs med Trump.

Det regnar i MASSOR i hela landet. I Lindi ligger en hel by under vatten. Varje dag hör och ser vi åskväder som riktigt skakar hela området. En massaj stod och samtala med någon via sin mobil och åskan slog ner i telefonen och han dog omedelbart.

Denna bild är inne i från stan, som många dagar stått helt under vatten.

Igår for jag till Mlali där katolska kyrkan har ett litet sjukhus och träningscenter för fysiskt handikappade barn. Där hittar vi lille Isaya sex år gammal. Han har nu varit på katolska kyrkans institution där i fyra år. Han föddes utan fungerande muskler i sin kropp och kunde varken stå, sitta eller höja på huvudet. De första tre åren bodde han där tillsammans med sin mamma, men nu det fjärde året bor han ensam och tas om hand av personalen. Han känner dem ju idag lika bra som sin mamma. Nu efter mycken träning, som hans mamma också har lärt sig hur den går till, kan han sitta ganska bra, han står upp och han kan gå lite grann med stödben. Och han håller huvudet högt. Härligt att se. I förrgår sen kväll ringde de till mig och berättade att han var svårt sjuk. Därav resan igår. Nu ligger han inlagd här på ett större sjukhus för provtagning och omvårdnad. Vad det kan vara vet vi inte ännu, men han har kräkts upp koagulerat blod, så något är ju riktigt fel. Idag när jag kom dit sken han dock upp som en sol.

När jag ändå var där på träningscentret i Mlali hälsade jag på Yakobo som är där med sin mamma. Han har inte så stora problem, men hans mamma behöver lära sig hur man tränar Yakobos ben. Han har också brist på utvecklade muskler, men bara i sina ben.

Yakobo och hans mamma.

Så här ser det ut när man kommer in på centret.

Nu när regnet vräker ner utanför mitt fönster och ger en härlig ren luft – ni vet hur det känns – så säger jag MUNGU AWE PAMOJA NANYI.

Mwalimu Ulf

Man måste älska sånt här. En tom deoflaska fick nytt liv som saltkar på ett kafé. I Etiopien dricker man nämligen kaffe med salt istället för socker ibland. Och deoflaskor har ju den perfekta formen och storleken för att fövandlas till saltkar. Och de kan lätt fyllas på och ställas ut på kaféborden.

Tänker på Paulus och hans Damaskusupplevelse. Han ville vara en väldoftande deodorant, som hjälpte Gud att skingra den otäcka lukt som han tyckte de nya Kristus-anhängarna spred. Så mötte han den uppståndne Jesus, tömdes på sin parfym, och blev en salt-behållare istället, med borrade hål i locket så att han kunde göra andra salta. Hans liv tog en ny vändning och fick en ny användning.

“Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.”

Matteus 5:13

Sophia