Hej Vänner.                              010620    Dodoma

Förr i tiden var konfirmationen i Sverige en mycket stor högtid. I Norge lär det fortfarande vara så. Men de unga männen blev nog inte män förrän de hade passerat rekryten. Då blev man räknad med. För mig var det nog inte så, men lite längre tillbaka kanske det stämmer.

Hos massajerna finns det fortfarande en tradition som alla pojkar väntar på, som ska göra dem till fullvärdiga män. Det är den i västvärlden så omdiskuterade omskärelsen. Alla pojkar väntar på detta. Några av de mina anklagade deras pappa för att de tyckte att han drog ut på det. Han ville att de skulle vänta tills de blev 15 år, men de tjatade på honom och det blev när de var 12 år. De går detta till mötes utan att tveka. När man idag frågar dem hur det var, är de bara stolta. De är MÄN. Även om de kan vara ganska unga så får de räkna sig som män. Som morankrigare som de kallas.

Omdiskuterat verkligen. Amerika ligger bakom stora kampanjer där kända tanzanska män visar upp sig på JÄTTESTORA reklamskyltar efter vägarna där det står: Jag är klar. Är du?

Världshälsoorganisationen talar om att de som är omskurna har inte lika lätt för att bli smittade av Aids.

Folket här i landet har svårt att förstå den debatt som sker i bland annat Sverige. Kyrkorna är tysta om detta. De har absolut inget att invända och jag skulle tro att de flesta av dem själva har genomgått detta.

Jag som lever tillsammans med massajer ser ju hur de unga pojkarna situation förändras i och med operationen. Idag sker den – i alla fall i våra områden ute hos massajerna – efter bedövning, vilket ju inte var det vanliga förr i tiden.

Min fosterson Mathayo som läser medicin, har gjort praktik på ett litet sjukhus här i stan. För några veckor sedan kom en man i 75 års åldern dit. Han ville bli omskuren. Han uttryckte det som, att han ville bli en riktig man. I hans stam har de inte tillämpat omskärelse.

Nu frågar ni er givetvis hur ställer jag mig till detta. Jag har inte gått emot det, eftersom det inte är olagligt i Tanzania. Däremot har jag krävt att det ska göras under bedövning, vilket de har gått med på. Faktiskt utan några större protester.

 

Mungu Awe Pamoja Nanyi.

Mwalimu Ulf

 

Hej Vänner.                              010620    Dodoma

Förr i tiden var konfirmationen i Sverige en mycket stor högtid. I Norge lär det fortfarande vara så. Men de unga männen blev nog inte män förrän de hade passerat rekryten. Då blev man räknad med. För mig var det nog inte så, men lite längre tillbaka kanske det stämmer.

Hos massajerna finns det fortfarande en tradition som alla pojkar väntar på, som ska göra dem till fullvärdiga män. Det är den i västvärlden så omdiskuterade omskärelsen. Alla pojkar väntar på detta. Några av de mina anklagade deras pappa för att de tyckte att han drog ut på det. Han ville att de skulle vänta tills de blev 15 år, men de tjatade på honom och det blev när de var 12 år. De går detta till mötes utan att tveka. När man idag frågar dem hur det var, är de bara stolta. De är MÄN. Även om de kan vara ganska unga så får de räkna sig som män. Som morankrigare som de kallas.

Omdiskuterat verkligen. Amerika ligger bakom stora kampanjer där kända tanzanska män visar upp sig på JÄTTESTORA reklamskyltar efter vägarna där det står: Jag är klar. Är du?

Världshälsoorganisationen talar om att de som är omskurna har inte lika lätt för att bli smittade av Aids.

Folket här i landet har svårt att förstå den debatt som sker i bland annat Sverige. Kyrkorna är tysta om detta. De har absolut inget att invända och jag skulle tro att de flesta av dem själva har genomgått detta.

Jag som lever tillsammans med massajer ser ju hur de unga pojkarna situation förändras i och med operationen. Idag sker den – i alla fall i våra områden ute hos massajerna – efter bedövning, vilket ju inte var det vanliga förr i tiden.

Min fosterson Mathayo som läser medicin, har gjort praktik på ett litet sjukhus här i stan. För några veckor sedan kom en man i 75 års åldern dit. Han ville bli omskuren. Han uttryckte det som, att han ville bli en riktig man. I hans stam har de inte tillämpat omskärelse.

Nu frågar ni er givetvis hur ställer jag mig till detta. Jag har inte gått emot det, eftersom det inte är olagligt i Tanzania. Däremot har jag krävt att det ska göras under bedövning, vilket de har gått med på. Faktiskt utan några större protester.

 

Mungu Awe Pamoja Nanyi.

Mwalimu Ulf

 

 

Hej Vänner.                               310520    Dodoma

Det närmar sig min resa till Sverige och jag kommer inte att vara känslomässigt redo för det. Troligen inte praktiskt heller. Hur mycket jag än döstädar blir jag liksom aldrig klar. Nya saker kommer fram i garderober och skåp, som borde tas om  hand. Dessutom kommer det folk hela tiden och säger…”Men inte ska du väl gå i pension och lämna Tanzania? Inte du.” Jag förklarar att det är just jag som ska åka, men att jag förhoppningsvis kommer tillbaka nästa år. Då under andra omständigheter dock.

Vad ska jag då lämna? Lite av detta visar jag idag.

Jag lämnar mina lite annorlunda sovplatser.

Min viloplats i jordnötsskörden. Eller på biltaket i den sköna solen.

Vilobilden från majsskörden vill inte vara med, så den får ni bara tänka er.

Mina försök med olika sorts solugnar lämnar jag nu över till Bartolmayo. Denna ugnen är dock den bästa än så länge. Här steker Bartolomayo ägg i solen och det fungerade väldigt bra. Vi har gjort köttgryta, kokt fisk, en grönsaksgryta…. och det fungerar. Alldeles gratis och det bränns inte vid. Suveränt!!

Vyerna under mina bilresor blir till minnen. Här de soldyrkande solrosorna.

Förberedelserna för en sömnadskurs ute hos massajerna lämnar jag nu i andras händer. Här kommer det snart att stå 12 -15 symaskiner.

Dessa mina första fostersöner kommer jag fysiskt att lämna, men aldrig i minnet. Det var Alais och Joseph som öppnade dörrarna till massajfolket för mig och som fick mig att älska detta folk som fick korna från himlen, som de säger.

Men jag kommer ju tillbaka. Redan nästa år är jag åter i mitt underbara Dodoma. Eller för att vara sann, staden är kanske inte det vackra, utan dess människor. Jag längtar redan tillbaka innan jag ens har åkt.

Minnena kommer att bära mig under min tid i Sverige och leda mig framåt mot min återkomst.

Mungu Awe Pamoja Nanyi.

Mwalimu Ulf

Häromveckan kastade jag ut en fråga på Instagram om vad ni skulle uppskatta att läsa om på denna blogg. Och jag fick många bra svar! Flera oväntade. Endel roliga! Och några svåra. Tack för inspiration! Det flest personer undrade var förstås;

Hur en vanlig dag ser ut hos oss, nu under Corona-tider.

Och idag, liksom de flesta andra dagar, var just en sådandär ”vanlig” Corona-dag. Inget exceptionellt. Men ändå en fin dag. Mestadels hemma.

Jag vaknade strax efter kl 6:00, till ljudet av bönen från moskén. Imamen fick snart sällskap av den ortodoxa kyrkans böneutrop. Barnen var redan uppe och ute hos valparna på verandan. Sexåringen i bara kalsonger, trots att det är så fruktansvärt kyligt vid den tiden.

Vi släppte ut valparna på gräsmattan. Matade hönsen och hälsade på fåret.

Frukost serverades kl 7:15, vilket är sovmorgon om vi jämför med när skolan är öppen. Det blev något så exotiskt som Havregrynsgröt. Vi kokar den alltid i pulvermjölk för att få i barnen lite kalcium, då de inte gärna dricker mjölken här.

Och så traskar vi iväg de fem minutrarna det tar att gå till gästhuset, där vi har vår hemmaskola. Jag, de tre sönerna och hunden. Och fåret förståss. Men Fred tvingas stanna vid grinden, till hans stora förtret.

Kl 8:00 börjar vi första lektionen, högläsning och literacy. Sen matte. Klockan 10:00 har vi mellis och en längre rast och sedan fortsätter vi med lektioner fram till klockan 13 då det är lunch hemma.

Rutiner, rutiner, rutiner. ”Ni måste hålla hårt i rutinerna och tiderna för att inte bli galna och passiviserade”, sa vänner till oss när vi började hemskola för snart tre månader sedan. Och det har vi faktiskt lyckats göra!

I ärlighetens namn så går det bra, även om det kan vara svårt med tre barn i tre olika årskurser. Vi turas om, Andreas och jag. Varvar skola med jobb. Och ibland har vi delat upp oss, så att han tar något barn och jag någon. Lärarna skickar uppgifter, vi läser, skriver och tittar på undervisningsfilmer. Barnen tycker att det är rätt skönt, även om de saknar sina vänner och ibland får lite väl många myror i rumpan. Jag kan stundvis bli galen av allt hemmasittande, men det är också otroligt mysigt att få så mycket oväntad tid tillsammans! Kommer sakna dessa stunder den dag de tar slut.

Så kom vi hem, åt pasta med tomatsås till lunch. Och sedan var barnen lediga.

Jag sov en halvtimme. Blir otroligt trött och grinig om jag inte får den där lilla vilan mitt på dagen.

Åkte till affären. Med munskydd. Alltid munskydd, även om man sitter ensam i sin egen bil… Annars får man böta.

Plockade in äggen.

Sedan en kort promenad med Andreas och hunden.

Regn.

Och så träffade jag en färgglad kollega för att samtala om en kvinna som är i behov av hjälp. Hon har blivit våldtagen och misshandlad och två av hennes barn har tagits ifrån henne. Pga hennes tro. Nu vill hon gömma sig i Addis med sitt tredje barn. Vi inser ju att vi behöver mer information för att kunna hjälpa henne. De enklaste lösningarna är inte alltid de bästa. Men jag är så tacksam över att kunna luta mig emot andra kloka människor!

Svarade på mail.

Och lagade sedan en snabb middag; det blev en potatissoppa som två personer av fem högljutt ratade. Och så ugnspannkaka förstås.

På kvällen åkte jag hem till en vän. Vi är ett litet gäng kvinnor som insett att vi behöver varandras sällskap lite extra just nu, så vi ses regelbundet för att proppa i oss onyttigt fika, skvallra och se på film. Det blev en befriande stund!

Hemma igen runt kl 22. Andreas hade somnat på soffan och jag la mig ner för att svara på ett nytt mail gällande den utsatta kvinnan och hennes barn.

Tankarna började snurra.

Sakarias vaknade.

Jag borde lägga mig.

Men skriver istället detta blogginlägg. Som ändå inte går att posta ikväll pga för långsamt internet.